För två år sedan genomfördes en stor reform av hur våra universitet är organiserade. Reformen innebar bland annat att man frångick det gamla systemet där det vetenskapliga samfundet - lärare och studenter - genom sina representanter drog upp riktlinjerna för hur forskning och undervisning skulle vara organiserade. I stället överfördes makten till särskilda organ och individer. Därförinnan hade man också övergivit principen om de ordinarie lärarnas oavsättlighet. Numera kan lärare sägas upp t.ex. om konjunkturerna så kräver, eller de styrande organen annars finner det lämpligt.
Åbo Akademi har tillsatt en utredare för att bedöma hur reformen utfallit. Utvärderingen gjordes av Lisette Edin, biträdande förvaltningschef vid Luleå tekniska universitet. Hon intervjuas i Meddelanden från Åbo Akademi 3.2.2012.
"Man har tagit ett steg i rätt riktning men det finns en stor, ökad konkurrens som gör att kravet på ledarskap har ökat", säger hon. Hennes syn på problematiken är talande:
"Ett förslag till att stärka ledarskapet är att prefektskapet professionaliseras och kontakten mellan rektor och prefekter stärks. ... 'Ni kommer att vara i en situation där prefekterna måste kunna handla, och till exempel säga upp folk om det behövs'."
Det verkar inte råda någon oklarhet om, vad slags "handlingskraft" som framför allt krävs av ledarskapet.
Edin fortsätter: "vi är på väg mot ett externt ledarskap oavsett om vi vill det eller inte. Vi behöver personer som tar ledning på fullt allvar, inte bara såna som gör det för att det är deras tur att ställa upp."
Min tolkning: problemet med att universitetssamfundet styr sig självt är att det inte tar ledningen "på fullt allvar", att det låter sin nedskärningsiver och sitt marknadstänkande hämmas av vad som i dagens managementideologi utgör ovidkommande vetenskapliga och pedagogiska hänsyn.
Till rektor Jorma Mattinens och förvaltningsdirektör Ulla Achréns heder bör nämnas att de i en efterföljande intervju försiktigt men tydligt tar avstånd från Edins resonemang. Men frågan är vad man ville uppnå genom att anlita henne.
Tuesday, February 7, 2012
Monday, February 6, 2012
Andra omgången
Det är lätt att bortse från, att Haavistos framgång faktiskt fortsatte också i den andra valomgången. I första omgången fick han drygt 50 % av Niinistös röstantal, i andra omgången nästan 60 %. Han lyckades alltså erövra en proportionellt större andel av de röster som blev "hemlösa" i första omgången än Niinistö lyckades med.
Wednesday, February 1, 2012
En egenartad konjunktion
Stödet för Haavisto är högst bland unga, kvinnor, högutbildade och invånare i huvudstadsregionen. Det är en egendomlig användning av ordet "och". Finns det inte många personer som både är unga, kvinnor, högutbildade och bor i Helsingfors med omgivningar?
Vi förstår alla vad som menas: stödet för Haavisto är högre bland de unga än bland de äldre, högre bland kvinnor än bland män osv. Men för den som inte är bekant med enkätundersökningar är uttrycket förvirrande.
Vi förstår alla vad som menas: stödet för Haavisto är högre bland de unga än bland de äldre, högre bland kvinnor än bland män osv. Men för den som inte är bekant med enkätundersökningar är uttrycket förvirrande.
Tuesday, January 31, 2012
Om att vara representativ
I debatten om presidentvalet har vissa (bl.a. Ralf Friberg) framfört ståndpunkten att ett samkönat par inte kan vara representativt för Finland vid utländska statsbesök. Det får mig att reflektera över vad det innebär att vara representativ.
En representativ statschef ska ge en god bild av sitt land. Men när är bilden god? Är det framför allt en fråga om att tilltala motparten - eller handlar det snarare om att framstå sådan man vill framstå, de andra må sedan tycka vad de vill. Det senare är vad man brukar kalla integritet.
Så när det gäller ett land där homosexualitet är kriminaliserad kan man antingen ha den inställningen att det är särskilt olämpligt att låta oss representeras av ett samkönat par, eller också att det just i det fallet är det särskilt lämpligt.
Frågan är inte neutral. Ens ställningstagande uttrycker i sista hand ens egen inställning till sexuellt likaberättigande.
En representativ statschef ska ge en god bild av sitt land. Men när är bilden god? Är det framför allt en fråga om att tilltala motparten - eller handlar det snarare om att framstå sådan man vill framstå, de andra må sedan tycka vad de vill. Det senare är vad man brukar kalla integritet.
Så när det gäller ett land där homosexualitet är kriminaliserad kan man antingen ha den inställningen att det är särskilt olämpligt att låta oss representeras av ett samkönat par, eller också att det just i det fallet är det särskilt lämpligt.
Frågan är inte neutral. Ens ställningstagande uttrycker i sista hand ens egen inställning till sexuellt likaberättigande.
Wednesday, August 24, 2011
Invandringskritik eller invandrarkritik?
”Du sökte en arbetstagare och fann en människa – du är besviken.” - Astrid Thors
I en debatt härom veckan i tv-programmet Tredje statsmakten möttes Li Andersson från Vänsterförbundet och Wille Rydman från Samlingspartiets ungdomsförbund. Rydman har blivit känd för sina invandringskritiska ställningstaganden. Li Andersson var samlad och slagfärdig, men debatten blev inte så lyckad. Rydman, det måste sägas till hans fördel, har en hovsam debattstil, och här blev han i det närmaste överkörd av sin motpart som – så föreföll det – fick flankstöd av debattledaren. Det var som om de andra två var rädda för att låta honom lägga ut sina åsikter. Enligt min uppfattning var den rädslan obefogad. Det hade varit intressantare om hans åsikter i stället blivit vädrade och bemötta.
Debatten gav upphov till ett par reflektioner.
Rydman välkomnade att det nu blivit tillåtet att ta upp problem kring invandringen. Han har rätt i att det är viktigt att problemen diskuteras öppet. Det har onekligen funnits en tendens att hyscha ner de olika svårigheter invandringen kan ge upphov till, en tendens som är ännu tydligare i Sverige än hos oss. Problemen försvinner ju inte för att de förtigs, tvärtom kan detta leda till att motsättningarna skärps (jfr Sannfinländarnas valframgång).
Oviljan att ta upp problemen beror delvis, tror jag, på att man underlåter att skilja mellan invandringskritik och invandrarkritik. Den här sammanblandningen gör man sig skyldig till från båda hållen. Vad man borde inse är att om det uppstår problem mellan finländare och invandrare så beror det inte på att det är något fel på invandrarna eller vissa invandrargrupper som sådana, desto mer än det beror på att det är något fel på finländare som sådana. De konflikter som uppstår är kanske ofrånkomliga i mötet mellan människor med olika kulturella koder, olika erfarenheter, olika levnadsvillkor.
En annan anledning till att debatten tystats ner är att de opinionsledande kretsarna i vårt land sällan har förstahandskunskap om de friktioner som kan uppstå mellan etniska grupper i invandrartäta förstäder. Eliten och en stor del av exempelvis Sannfinländarnas väljare lever i olika verkligheter. Förstädernas människor har känt att ingen lyssnar på dem.
Fast egentligen är det vilseledande att tala om problemen med invandringen som om det rörde sig om en enhetlig, avgränsad uppsättning problem. Problemen uppstår i bestämda situationer. Vad vi kan hoppas är att de berörda anefter lär sig komma till rätta med de varierande konflikter som uppstår.
Rydman ville ta avstånd från talet om hatskriverier på nätet. Så länge debattinläggen inte uppmanar till våldshandlingar ville han i yttrandefrihetens namn inte fördöma dem. Här uttryckte han ett vanligt missförstånd av yttrandefriheten. Man kan fördöma ett yttrande utan att vilja förbjuda det. Ett ställningstagande är något man kan vara oenig om. Ja, hela meningen med en fri debatt ligger ju i ett kritiskt utbyte av ståndpunkter.
(Jag har skrivit om några missförstånd kring yttrandefriheten i artikeln ”Yttrandefriheten ett livsvillkor för kulturen”, niin & näin 2011: 2.)
I en debatt härom veckan i tv-programmet Tredje statsmakten möttes Li Andersson från Vänsterförbundet och Wille Rydman från Samlingspartiets ungdomsförbund. Rydman har blivit känd för sina invandringskritiska ställningstaganden. Li Andersson var samlad och slagfärdig, men debatten blev inte så lyckad. Rydman, det måste sägas till hans fördel, har en hovsam debattstil, och här blev han i det närmaste överkörd av sin motpart som – så föreföll det – fick flankstöd av debattledaren. Det var som om de andra två var rädda för att låta honom lägga ut sina åsikter. Enligt min uppfattning var den rädslan obefogad. Det hade varit intressantare om hans åsikter i stället blivit vädrade och bemötta.
Debatten gav upphov till ett par reflektioner.
Rydman välkomnade att det nu blivit tillåtet att ta upp problem kring invandringen. Han har rätt i att det är viktigt att problemen diskuteras öppet. Det har onekligen funnits en tendens att hyscha ner de olika svårigheter invandringen kan ge upphov till, en tendens som är ännu tydligare i Sverige än hos oss. Problemen försvinner ju inte för att de förtigs, tvärtom kan detta leda till att motsättningarna skärps (jfr Sannfinländarnas valframgång).
Oviljan att ta upp problemen beror delvis, tror jag, på att man underlåter att skilja mellan invandringskritik och invandrarkritik. Den här sammanblandningen gör man sig skyldig till från båda hållen. Vad man borde inse är att om det uppstår problem mellan finländare och invandrare så beror det inte på att det är något fel på invandrarna eller vissa invandrargrupper som sådana, desto mer än det beror på att det är något fel på finländare som sådana. De konflikter som uppstår är kanske ofrånkomliga i mötet mellan människor med olika kulturella koder, olika erfarenheter, olika levnadsvillkor.
En annan anledning till att debatten tystats ner är att de opinionsledande kretsarna i vårt land sällan har förstahandskunskap om de friktioner som kan uppstå mellan etniska grupper i invandrartäta förstäder. Eliten och en stor del av exempelvis Sannfinländarnas väljare lever i olika verkligheter. Förstädernas människor har känt att ingen lyssnar på dem.
Fast egentligen är det vilseledande att tala om problemen med invandringen som om det rörde sig om en enhetlig, avgränsad uppsättning problem. Problemen uppstår i bestämda situationer. Vad vi kan hoppas är att de berörda anefter lär sig komma till rätta med de varierande konflikter som uppstår.
Rydman ville ta avstånd från talet om hatskriverier på nätet. Så länge debattinläggen inte uppmanar till våldshandlingar ville han i yttrandefrihetens namn inte fördöma dem. Här uttryckte han ett vanligt missförstånd av yttrandefriheten. Man kan fördöma ett yttrande utan att vilja förbjuda det. Ett ställningstagande är något man kan vara oenig om. Ja, hela meningen med en fri debatt ligger ju i ett kritiskt utbyte av ståndpunkter.
(Jag har skrivit om några missförstånd kring yttrandefriheten i artikeln ”Yttrandefriheten ett livsvillkor för kulturen”, niin & näin 2011: 2.)
Monday, August 22, 2011
Thursday, August 11, 2011
Själen igen
Min vän C skriver med anledning av min föregående blogg:
”Jag misstänker att de flesta av mina bekanta skulle säga att själens roll i uttryckssätt ss. ‘att bli kränkt i djupet av själen’ och ‘att lägga sin själ i arbetet’ är ungefär som svordomarnas i uttryckssätt ss. ‘att bli förbannat arg’ och ‘att vara än jäkla bra arbetare’. Jag misstänker att mina bekanta skulle påpeka att de två uttryckssätten kunde omskrivas mha. ordet ‘hjärta’ utan att man förlorar något. De skulle kanske också peka på uttryck ss. ‘det får mitt hjärta att brista’ och mena att de närmast är att betrakta som (nästan humoristiska) hyperboler. De skulle säga: ‘Egentligen talar vi inte alls om hjärtat/själen när vi säger sådant. Det är bara dumma gamla talesätt - som att tala om tandtroll, änglavakt, kaffemask...’”
Det är klart att de uttryck jag nämnde ofta bara är talesätt. Ofta fungerar de hyperboliskt, alltså som ett slags dramatiserande överdrifter. Men en överdrift förutsätter att uttrycket har en ”grundanvändning”, som inte utgör en överdrift. Vi förstår uttryck som ”Det här brödet är hårt som sten”, ”Du gör mig galen”, ”Jag är dödstrött” därför att vi vet hur hårda stenar är, att människor kan bli galna, eller att trötthet ofta är förbunden med sjukdom och död.
När vi säger att någon lägger in sin själ i sitt arbete menar vi oftast bara att hon är mycket entusiastisk, ivrig eller samvetsgrann. Hon är ”uppslukad” av sitt arbete. Efter en tid kanske hon tröttnar och byter till något annat. Det här är psykologiska bestämningar. Men en människa kan också se sitt arbete som en livsuppgift. Då är det inte beroende av hennes entusiasm. Hon skulle se det som ett svek att byta uppgift. Jag tror att när människor blir utbrända (som Mamma Linda i kommentaren till min blogg) så beror det ofta (inte alltid) på att de ser på sitt jobb på det här sättet. De uppfattar det som ett kall, som något större än de själva.
C fortsätter:
”Så vad skulle du säga under temat ‘Att tala om själen är inte att prata strunt’? Kanske tala om det ogripbara i människan och hennes liv? (Ordet ‘djup’ skulle säkert bli viktigt? Djupa tankar, djupa känslor, djupa förändringar, djupa människor, djupsinnigheter, djup i samband med konsten... )”
Ja, jag tror att begrepp som det ogripbara eller det som går djupt i en människa har med det här att göra. Än en gång: här handlar det inte om det ”djupa” i psykoanalysens mening, utan vad jag vill kalla ett moraliskt djup. ”Moral” uppfattas ofta som en fråga om spelregler: reglerna behövs för att samhällslivet ska fungera friktionsfritt, de gagnar ”det gemensamma bästa”. Men det här sättet att betrakta moraliska angelägenheter är ytligt. När moralen uppfattas som en fråga om spelregler betyder det att allting går att ersätta, allt har ett bytesvärde. Om jag skadar dina intressen kan jag ersätta dig och så är vi tillbaka där vi började. Det här bortser från att det finns saker i vårt liv som är oåterkalleliga. Om jag svikit en medmänniska kan jag inte få det ogjort genom att betala ersättning.
Jag kan inte heller prioritera bort någon som är beroende av mig. Ändå kan jag tvingas till det. Jag tror att det här ofta gör vårdyrken slitsamma.
Jag kan också lockas att svika mig själv: det jag står för, det som ger mitt liv mening, för någon vinnings skull. Men då lurar jag mig själv. Innebörden av Jesu fråga ”Vad gagnar det en människa om hon vinner världen men förlorar sin själ?” kan bli aktuell för envar av oss, vare sig vi förknippar själen med odödligheten eller inte.
”Jag misstänker att de flesta av mina bekanta skulle säga att själens roll i uttryckssätt ss. ‘att bli kränkt i djupet av själen’ och ‘att lägga sin själ i arbetet’ är ungefär som svordomarnas i uttryckssätt ss. ‘att bli förbannat arg’ och ‘att vara än jäkla bra arbetare’. Jag misstänker att mina bekanta skulle påpeka att de två uttryckssätten kunde omskrivas mha. ordet ‘hjärta’ utan att man förlorar något. De skulle kanske också peka på uttryck ss. ‘det får mitt hjärta att brista’ och mena att de närmast är att betrakta som (nästan humoristiska) hyperboler. De skulle säga: ‘Egentligen talar vi inte alls om hjärtat/själen när vi säger sådant. Det är bara dumma gamla talesätt - som att tala om tandtroll, änglavakt, kaffemask...’”
Det är klart att de uttryck jag nämnde ofta bara är talesätt. Ofta fungerar de hyperboliskt, alltså som ett slags dramatiserande överdrifter. Men en överdrift förutsätter att uttrycket har en ”grundanvändning”, som inte utgör en överdrift. Vi förstår uttryck som ”Det här brödet är hårt som sten”, ”Du gör mig galen”, ”Jag är dödstrött” därför att vi vet hur hårda stenar är, att människor kan bli galna, eller att trötthet ofta är förbunden med sjukdom och död.
När vi säger att någon lägger in sin själ i sitt arbete menar vi oftast bara att hon är mycket entusiastisk, ivrig eller samvetsgrann. Hon är ”uppslukad” av sitt arbete. Efter en tid kanske hon tröttnar och byter till något annat. Det här är psykologiska bestämningar. Men en människa kan också se sitt arbete som en livsuppgift. Då är det inte beroende av hennes entusiasm. Hon skulle se det som ett svek att byta uppgift. Jag tror att när människor blir utbrända (som Mamma Linda i kommentaren till min blogg) så beror det ofta (inte alltid) på att de ser på sitt jobb på det här sättet. De uppfattar det som ett kall, som något större än de själva.
C fortsätter:
”Så vad skulle du säga under temat ‘Att tala om själen är inte att prata strunt’? Kanske tala om det ogripbara i människan och hennes liv? (Ordet ‘djup’ skulle säkert bli viktigt? Djupa tankar, djupa känslor, djupa förändringar, djupa människor, djupsinnigheter, djup i samband med konsten... )”
Ja, jag tror att begrepp som det ogripbara eller det som går djupt i en människa har med det här att göra. Än en gång: här handlar det inte om det ”djupa” i psykoanalysens mening, utan vad jag vill kalla ett moraliskt djup. ”Moral” uppfattas ofta som en fråga om spelregler: reglerna behövs för att samhällslivet ska fungera friktionsfritt, de gagnar ”det gemensamma bästa”. Men det här sättet att betrakta moraliska angelägenheter är ytligt. När moralen uppfattas som en fråga om spelregler betyder det att allting går att ersätta, allt har ett bytesvärde. Om jag skadar dina intressen kan jag ersätta dig och så är vi tillbaka där vi började. Det här bortser från att det finns saker i vårt liv som är oåterkalleliga. Om jag svikit en medmänniska kan jag inte få det ogjort genom att betala ersättning.
Jag kan inte heller prioritera bort någon som är beroende av mig. Ändå kan jag tvingas till det. Jag tror att det här ofta gör vårdyrken slitsamma.
Jag kan också lockas att svika mig själv: det jag står för, det som ger mitt liv mening, för någon vinnings skull. Men då lurar jag mig själv. Innebörden av Jesu fråga ”Vad gagnar det en människa om hon vinner världen men förlorar sin själ?” kan bli aktuell för envar av oss, vare sig vi förknippar själen med odödligheten eller inte.
Subscribe to:
Posts (Atom)