Vid en promenadväg i Fågelsången invid Tölöviken i Helsingfors har någon organisation ställt upp en stor gravstensliknande sten. Under orden ”ITSEKKYYDEN MUISTOMERKKI” (”Ett minnesmärke för själviskheten”) räknar man upp namnen på alla de riksdagsledamöter som i somras röstade för en utbyggnad av kärnkraften.
Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.
Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).
Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.
(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)
Tuesday, November 2, 2010
Sunday, October 31, 2010
Parti och kyrka
Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen anser att Finland ska prioritera kristna flyktingar. Lutherska kyrkan anser att flyktingar ska väljas enligt skyddsbehov.
Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.
Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.
Tuesday, October 19, 2010
Gatans parlament
När grundlagsutskottet beslöt att fallet Matti Vanhanen skulle utredas av polisen tog sig svenska TV-Nytt för att fråga kvinnor och män på gatan om de ansåg att beslutet var korrekt. Svaren fördelade sig ungefär jämnt mellan dem som stödde beslutet och dem som ogillade det. Ingen av de tillfrågade sade att hon eller han saknade förutsättningar att ta ställning. (Det är förstås möjligt att alla ”vet inte” klipptes bort. Men hur många har sinnesnärvaro nog att inte ta ställning när man plötsligt ställs inför en fråga och får en mikrofon uppkörd i ansiktet?)
Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?
Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.
Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.
Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?
Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.
Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.
Tuesday, August 10, 2010
Vilken talakt?
”Varje finländare vet att man ska bada med måtta” säger Lasse Lehtinen, medlem i arbetsgruppen som ska utveckla varumärket ”Finland”.
Det borde finnas ett särskilt namn för denna typ av talakter, när både talaren och lyssnarna vet att det man säger inte är sant, och när alla vet att alla andra vet det.
Det borde finnas ett särskilt namn för denna typ av talakter, när både talaren och lyssnarna vet att det man säger inte är sant, och när alla vet att alla andra vet det.
Monday, August 9, 2010
En kopp kaffe mellan kolleger
Riksdagsmannen Petri Salo (Saml.) blir åtalad för mutbrott. Han hade stannats av polisen för att ha kört 138 km/t på ett område med hastighetsgränsen 80 km/t. Åtalet baserar sig – enligt Salos egen utsago – på att han hade erbjudit sig att bjuda poliskollegan på en kopp kaffe (Salo är själv polis).
Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.
Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)
Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.
Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.
Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)
(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)
Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.
Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)
Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.
Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.
Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)
(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)
Tuesday, July 27, 2010
Friday, July 23, 2010
Föräldraansvar
”Vad är det här för försök att skuldbelägga föräldrar till drunkningsoffer?! Klart att en förälder har ett visst ansvar, men nog har samhället gått fel om föräldern måste vaka över barnet hela tiden. Går man till en badstrand med badvakt så förutsätter man ju att badvakten utför sitt jobb och håller reda på simmarna.”
Så skriver en debattör på hbl.fi. Man undrar om inte skribenten är ironisk. Det är svårt att förstå att någon på allvar kan hävda att föräldrarna å ena sidan har ”ett visst anvar” för att deras barn inte drunknar, men att det å andra sidan är uttryck för en skev samhällsutveckling om man alltför mycket betonar föräldrarnas roll.
Kan ni föreställa er föräldrar som säger: ”Vår lilla flicka drunknade tyvärr, men till all tur var det inte på vårt ansvar”?
Så skriver en debattör på hbl.fi. Man undrar om inte skribenten är ironisk. Det är svårt att förstå att någon på allvar kan hävda att föräldrarna å ena sidan har ”ett visst anvar” för att deras barn inte drunknar, men att det å andra sidan är uttryck för en skev samhällsutveckling om man alltför mycket betonar föräldrarnas roll.
Kan ni föreställa er föräldrar som säger: ”Vår lilla flicka drunknade tyvärr, men till all tur var det inte på vårt ansvar”?
Subscribe to:
Posts (Atom)