En kopp kaffe mellan kolleger

Riksdagsmannen Petri Salo (Saml.) blir åtalad för mutbrott. Han hade stannats av polisen för att ha kört 138 km/t på ett område med hastighetsgränsen 80 km/t. Åtalet baserar sig – enligt Salos egen utsago – på att han hade erbjudit sig att bjuda poliskollegan på en kopp kaffe (Salo är själv polis).

Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.

Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)

Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.

Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.

Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)

(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)