Zimmerman vs Martin - rasistisk oförrätt eller mänsklig tragedi?

Den som följt med nyhetsrapporteringen om fallet med grannskapsvakten George Zimmerman i Sanford, Florida som sköt och dödade den afrikansk-amerikanska skoleleven Trayvor Martin, har förmodligen fått för sig att det handlar om ett oprovocerat rasistiskt övergrepp från Zimmermans sida, som till följd av den konstiga lagstiftningen i Florida kommer att gå obestraffat. Som så ofta visar det sig när man granskar detaljerna närmare att verkligheten är mera komplicerad än man förleds att tro, i varje fall om man kan sätta tilltro till Wikipediaartikeln om fallet, som gör ett vederhäftigt intryck.

Zimmerman avviker klart från stereotypen av en ”redneck” från den amerikanska södern. Hans mor är hemma från Peru och har delvis afrikanskt påbrå. Han höll just på att avsluta sina studier för en lägre rättsexamen i straffrätt. Zimmerman var för ett par år sedan aktiv i ett medborgarforum i vilket man protesterade mot att sonen till en poliskonstapel i Sanford misshandlade en hemlös svart man. Å andra sidan hade han tydligen haft problem med ett häftigt temperament.

Bråket mellan Zimmerman och Martin uppstod tydligen för att Martin kände sig hotad av Zimmerman. När Zimmerman sköt var de inbegripna i ett handgemäng. Martin (som förmodligen hade överrumplat Zimmerman) hade övertaget och Zimmerman ropade upprepade gånger på hjälp. När polisen kom var Martin död, medan Zimmerman blödde från ansiktet.

Zimmerman använde större våld än nöden krävde. Det var olyckligt att han var beväpnad. Utan sitt vapen hade han kanske över huvud taget inte tagit risken att följa efter Martin. I bakgrunden fanns den misstro som råder i ett samhälle med spända rasmotsättningar och sociala klyftor. Men sett ur de två antagonisternas perspektiv handlar det, så förefaller det mig, om en mänsklig tragedi, inte ett rasistiskt övergrepp.

Hur man än bedömer episoden har den bild medierna förmedlat varit en annan. Och det slår mig att man kanske känner en större dragning till den svartvita berättelsen. Händelsen får mening genom att bekräfta ett bekant, ondskefullt mönster. Den versionen tillfredsställer vad man kunde kalla vårt behov av ”kognitiv konsonans”. Den komplicerade berättelsen lär oss däremot mera, också om rasproblematiken, än den svartvita.