Anna Fock och den ryska folksjälen

”Våld och ryssförakt dominerar rapporteringen om den ryska antigay-lagen, menar författaren Anna Fock. Med sin debutroman Absolut noll vill hon nyansera bilden genom att skildra hbtq-livet i S:t Petersburg.” 

Det kan vi läsa i en intervju i Svenska Dagbladet 25.7.13 (också Hufvudstadsbladet 30.7.13).

Längre fram säger hon, enligt reportaget: ”Korruptionen finns som ett tema i boken, liksom att komma över pengar. Det har aldrig funnits i den ryska folksjälen att bli rik genom att slita och arbeta hårt.” Det kan ju kännas förvånande att någon som vill nyansera bilden av det ryska samhället inte drar sig för att i svepande ordalag uttala sig om ”den ryska folksjälen”.

Det blir inte helt klart hur vi ska förstå hennes uttalande om den ryska folksjälen. Menar hon att det passar den ryska folksjälen bättre att bli rik genom korruption och andra (inkorrekta?) sätt att komma över pengar än genom arbete? Är inte detta en klassisk fördom om ryssar?

Zimmerman vs Martin - rasistisk oförrätt eller mänsklig tragedi?

Den som följt med nyhetsrapporteringen om fallet med grannskapsvakten George Zimmerman i Sanford, Florida som sköt och dödade den afrikansk-amerikanska skoleleven Trayvor Martin, har förmodligen fått för sig att det handlar om ett oprovocerat rasistiskt övergrepp från Zimmermans sida, som till följd av den konstiga lagstiftningen i Florida kommer att gå obestraffat. Som så ofta visar det sig när man granskar detaljerna närmare att verkligheten är mera komplicerad än man förleds att tro, i varje fall om man kan sätta tilltro till Wikipediaartikeln om fallet, som gör ett vederhäftigt intryck.

Zimmerman avviker klart från stereotypen av en ”redneck” från den amerikanska södern. Hans mor är hemma från Peru och har delvis afrikanskt påbrå. Han höll just på att avsluta sina studier för en lägre rättsexamen i straffrätt. Zimmerman var för ett par år sedan aktiv i ett medborgarforum i vilket man protesterade mot att sonen till en poliskonstapel i Sanford misshandlade en hemlös svart man. Å andra sidan hade han tydligen haft problem med ett häftigt temperament.

Bråket mellan Zimmerman och Martin uppstod tydligen för att Martin kände sig hotad av Zimmerman. När Zimmerman sköt var de inbegripna i ett handgemäng. Martin (som förmodligen hade överrumplat Zimmerman) hade övertaget och Zimmerman ropade upprepade gånger på hjälp. När polisen kom var Martin död, medan Zimmerman blödde från ansiktet.

Zimmerman använde större våld än nöden krävde. Det var olyckligt att han var beväpnad. Utan sitt vapen hade han kanske över huvud taget inte tagit risken att följa efter Martin. I bakgrunden fanns den misstro som råder i ett samhälle med spända rasmotsättningar och sociala klyftor. Men sett ur de två antagonisternas perspektiv handlar det, så förefaller det mig, om en mänsklig tragedi, inte ett rasistiskt övergrepp.

Hur man än bedömer episoden har den bild medierna förmedlat varit en annan. Och det slår mig att man kanske känner en större dragning till den svartvita berättelsen. Händelsen får mening genom att bekräfta ett bekant, ondskefullt mönster. Den versionen tillfredsställer vad man kunde kalla vårt behov av ”kognitiv konsonans”. Den komplicerade berättelsen lär oss däremot mera, också om rasproblematiken, än den svartvita.

Väderlöften

Denna sommar har vädret gång på gång inte hållit vad meteorologerna har lovat.
Vad visar det?
Att man inte ska lova något på andras vägnar.

Lagen, samvetet och inrikesministern

Inrikesminister Päivi Räsänens tal vid Folkmissionsdagarna 6.7.2013 har väckt uppståndelse (se artikel). Framför allt har man fäst sig vid hennes kommentarer till abortlagstiftningen. När det har gällt flyktingpolitik har Räsänen inte gjort sig känd som en ivrig förkämpe för mänskliga rättigheter (se till exempel min tidigare blogg och artikeln), men nu för hon de ofödda barnens talan. 

Mycket av det hon säger om abortfrågan är tänkvärt: abort har blivit ett ämne som inte får diskuteras, säger hon; beslut om abort fattas ofta för lättvindigt; en abort kan vara traumatiserande för föräldrarna. Hon talar också om den smärta foster känner; det kan jag inte bedöma. (Det finns annat i talet jag hellre skulle nagelfara - till exempel synen på homosexualitet.) 

I förbifarten kritiserar Räsänen Peter Singer som ifrågasätter gravt handikappade barns och senila åldringars rätt att existera. Vad hon framför allt ställer sig kritisk till är att sjukvårdspersonal i Finland och Sverige, till skillnad från vad som är fallet i andra länder, inte har rätt att vägra utföra eller assistera vid en abort.

Räsänens tal försvarades i en insändare i Hufvudstadsbladet 21.7.2013, skriven av tre representanter för Claphaminstitutet (tydligen en väckelseorienterad tankesmedja i Stockholm), som var väl formulerad och sakligt hållen.

Det som har väckt mest rabalder är att Räsänen har sagt att Bibeln i vissa fall står ovanför lagen. Att en kristen har den uppfattningen kan knappast anses förgripligt. I själva verket är frågan om förhållandet mellan lagstiftning och moral, vare sig ur religiös eller icke-religiös synvinkel, ett ämne som borde diskuteras betydligt mera än man gör i vårt land – finländare och svenskar insuper respekten för överheten med den lutherska (eller post-lutherska) modersmjölken. 

Däremot finns det en uppenbar konflikt mellan Räsänens roller. Om hon inte kan respektera de lagar vilkas tillämpning hon som inrikesminister är satt att övervaka, så bör hon följa det råd hon gett sjukvårdsanställda vilkas samveten råkar i konflikt med deras arbetsuppgifter: att avgå. 

En liknande rollkonflikt finns det i vänsterpolitikern Anna Kontulas agerande. Hon har som riksdagsledamot och medlem av grundlagsutskottet gömt papperslösa flyktingar (se artikel). Hon gjorde kanske rätt i att gömma flyktingarna, men i så fall borde hon ha gett upp sina mandat.

Författarens ansvar

Se http://filosofia.fi/node/6584.

Ett perspektiv på Snowden

http://www.svd.se/kultur/snowden-ar-ingen-frihetshjalte_8355790.svd