Yle rapporterar:
"Serietidningen Kalle Anka anmäls till konsumentombudsmannen i Sverige.
En privatperson anklagar tidningen för att sprida illegal propaganda om nerladdning, rapporterar den svenska tidningen Medievärlden.
Orsaken är en serie som publicerades i nummer 30 av svenska Kalle Anka. Knattarna berättar att de har laddat ner musik olagligt och Kalle blir upprörd.
Privatpersonen som har gjort anmälan menar att serien tjatar om att man ska köpa originalskivor, annars svälter artisterna.
I går rapporterade Dagens Nyheter att förlaget bakom Kalle Anka, Egmont Kärnan, ångrat att de hade publicerat serien eftersom debatten om piratkopiering är så het i Sverige."
Nu har vi tydligen nått yttrandefrihetens gräns. Gud och Mohammed får skymfas. Holocaust får förnekas. Men fildelare får inte kritiseras. (Ironi.)
Wednesday, July 29, 2009
TT - talibans språkrör?
"Tre av oss blev martyrer. Men hämnden kommer - kanske inte i dag eller i morgon eller nästa vecka, men den kommer," säger en talibanledare i en "exklusiv intervju" med svenska telegrambyrån TT.
TT har tydligen tagit på sig rollen att förmedla hot från taliban. En intressant syn på telegrambyråernas uppgift.
TT har tydligen tagit på sig rollen att förmedla hot från taliban. En intressant syn på telegrambyråernas uppgift.
Snödhet - den enda dödssynden?
"Nova höll hov för journalister på Kämp" rapporterar HBL 24.7.09. "Fyra kända tidningsjournalister har njutit av konkursbolaget Nova Kiinteistöyhtiös traktering för över 10 000 euro."
I sammanhanget framhålls det att en av journalisterna betalade sin räkning själv. Det visar en intressant syn på korruption. Man verkar utgå från att journalister kan delta i gästabud tillsammans med dem de är satta att bevaka utan att detta på minsta sätt inverkar på deras oväld. Så länge de själva står för kostnaderna är allt i sin ordning. Det är först när de haft ekonomisk fördel av den andra parten som deras objektivitet plötsligt hamnar i riskzonen.
Jag tror att den finländska kulturen styrs av ett slags ekonomisk puritanism. Maktmissbruk som beror på vänskapsrelationer anses acceptabelt. Däremot är det förbjudet är att själv dra fördel av transaktionen. Endast snödhet är skamligt.
(Invandringsfientliga personer i vårt land finner sig i att utlänningar skickas tillbaka till sina hemländer även om de riskerar bli torterade eller lämnade vind för våg. Däremot skulle de - tror jag - inte kunna tänka sig att stjäla ens 50 cent av en av dessa utlänningar.)
I sammanhanget framhålls det att en av journalisterna betalade sin räkning själv. Det visar en intressant syn på korruption. Man verkar utgå från att journalister kan delta i gästabud tillsammans med dem de är satta att bevaka utan att detta på minsta sätt inverkar på deras oväld. Så länge de själva står för kostnaderna är allt i sin ordning. Det är först när de haft ekonomisk fördel av den andra parten som deras objektivitet plötsligt hamnar i riskzonen.
Jag tror att den finländska kulturen styrs av ett slags ekonomisk puritanism. Maktmissbruk som beror på vänskapsrelationer anses acceptabelt. Däremot är det förbjudet är att själv dra fördel av transaktionen. Endast snödhet är skamligt.
(Invandringsfientliga personer i vårt land finner sig i att utlänningar skickas tillbaka till sina hemländer även om de riskerar bli torterade eller lämnade vind för våg. Däremot skulle de - tror jag - inte kunna tänka sig att stjäla ens 50 cent av en av dessa utlänningar.)
Friday, July 24, 2009
Namnlösa "ställningstaganden"
Ett ställningstagande som man inte vill stå för är ett paradoxalt fenomen. Men de har blivit vanliga på internet. (Förr förekom det anonyma inlägg i lokaltidningarnas insändarspalter. Men då hade redaktionen i varje fall skribentens namn och adress.)
Diskussionsfora fylls med aggressiva angrepp på invandrare, minoriteter och andra utsatta grupper. Vi är alltför benägna att ta dem på allvar. Att uttrycka en åsikt utan att våga stå för den uppfyller kanske ett psykologiskt behov, men innebär egentligen inte ett deltagande i den offentliga debatten. Man vet ju inte ens hur många olika individer som skrivit inläggen. Kanske lär vi oss småningom bli immuna mot dem.
Tendensen i anonyma inlägg går ofta i liknande riktningar. Också det är en anledning att bortse från dem som något slags balanserad mätare av folkopinionen.
*
En variant av ställningstaganden är medborgaradresserna. Också där finns det undertecknare som inte vill avslöja sin identitet.
3129 personer har vid det här laget undertecknat en adress som yrkar på att beslutet att utvisa den 64-åriga Eveline Fadayel till Egypten ska upphävas. Utvisningen (det finska ordet "karkoitus" kan också översättas med "fördrivande") motiveras med att hon enligt våra myndigheter inte kan anses tillhöra sina söners familj. Av dem som har undertecknat adressen är uppskattningsvis en tredjedel anonyma.
Någon har också startat en motadress där man yrkar på att utvisningbeslutet ska verkställas (med andemeningen "om vi finländare inte tar hand om våra gamla mödrar så ska väl inte egyptier behöva göra det heller"). Den har bara samlat 180 namn, men av dem är ungefär två tredjedelar anonyma. Det är kanske ingen tillfällighet: anonyma ställningstaganden gäller ofta sådant man skäms för att säga öppet.
*
Yle:s nyheter har gått i fällan och tolkat anonyma inlägg på Kansan Uutisets websida (Vänsterförbundets tidning) som bevis på att det finns en invandrarfientlig opinion inom Vänsterförbundet. Kanske det är sant eller kanske inte, men det är naivt att basera en nyhet på anonyma inlägg.
*
En speciell variant av anonymiteten på internet är anonyma bloggar. De här kan ibland ha ett seriöst ärende, de framför - som det förefaller - väl underbyggda resonemang kring viktiga angelägenheter, men de gör det anonymt. Här möter vi anonymitetens paradox igen: skribenterna verkar angelägna om att bli trodda, men ändå vågar de inte stå för det de säger. Vad ska man tro? Drivs bloggen av KGB-agenter, av scientologer eller av vem?
Ett exempel på det här är bloggen Feta lögner som beskriver sig så här: "FETA LÖGNER handlar om fett, fetma, kolesterol, nutrition, kost och diet, livsmedelsindustri och mat, läkemedelsindustri och medicin, rörelse och vällevnad. Det handlar om vad som är myt och vad som är verklighet, och om att välja medvetet." Den gör alltså anspråk på att komma med sanningar. Men jag har i varje fall inte lyckats hitta namnet på några upphovsmän eller -kvinnor.
Diskussionsfora fylls med aggressiva angrepp på invandrare, minoriteter och andra utsatta grupper. Vi är alltför benägna att ta dem på allvar. Att uttrycka en åsikt utan att våga stå för den uppfyller kanske ett psykologiskt behov, men innebär egentligen inte ett deltagande i den offentliga debatten. Man vet ju inte ens hur många olika individer som skrivit inläggen. Kanske lär vi oss småningom bli immuna mot dem.
Tendensen i anonyma inlägg går ofta i liknande riktningar. Också det är en anledning att bortse från dem som något slags balanserad mätare av folkopinionen.
*
En variant av ställningstaganden är medborgaradresserna. Också där finns det undertecknare som inte vill avslöja sin identitet.
3129 personer har vid det här laget undertecknat en adress som yrkar på att beslutet att utvisa den 64-åriga Eveline Fadayel till Egypten ska upphävas. Utvisningen (det finska ordet "karkoitus" kan också översättas med "fördrivande") motiveras med att hon enligt våra myndigheter inte kan anses tillhöra sina söners familj. Av dem som har undertecknat adressen är uppskattningsvis en tredjedel anonyma.
Någon har också startat en motadress där man yrkar på att utvisningbeslutet ska verkställas (med andemeningen "om vi finländare inte tar hand om våra gamla mödrar så ska väl inte egyptier behöva göra det heller"). Den har bara samlat 180 namn, men av dem är ungefär två tredjedelar anonyma. Det är kanske ingen tillfällighet: anonyma ställningstaganden gäller ofta sådant man skäms för att säga öppet.
*
Yle:s nyheter har gått i fällan och tolkat anonyma inlägg på Kansan Uutisets websida (Vänsterförbundets tidning) som bevis på att det finns en invandrarfientlig opinion inom Vänsterförbundet. Kanske det är sant eller kanske inte, men det är naivt att basera en nyhet på anonyma inlägg.
*
En speciell variant av anonymiteten på internet är anonyma bloggar. De här kan ibland ha ett seriöst ärende, de framför - som det förefaller - väl underbyggda resonemang kring viktiga angelägenheter, men de gör det anonymt. Här möter vi anonymitetens paradox igen: skribenterna verkar angelägna om att bli trodda, men ändå vågar de inte stå för det de säger. Vad ska man tro? Drivs bloggen av KGB-agenter, av scientologer eller av vem?
Ett exempel på det här är bloggen Feta lögner som beskriver sig så här: "FETA LÖGNER handlar om fett, fetma, kolesterol, nutrition, kost och diet, livsmedelsindustri och mat, läkemedelsindustri och medicin, rörelse och vällevnad. Det handlar om vad som är myt och vad som är verklighet, och om att välja medvetet." Den gör alltså anspråk på att komma med sanningar. Men jag har i varje fall inte lyckats hitta namnet på några upphovsmän eller -kvinnor.
Thursday, July 16, 2009
Nokiaridå?
Iranierna bojkottar Nokiatelefoner. Anledningen är att Nokia Siemens Networks uppges ha levererat en teknologi som gör det möjligt för regimen i Iran att övervaka mobiltelefontrafiken.
Nokia-Siemens försvarar sig med att samma teknologi har sålts till USA och EU-länderna. (På vilket sätt är detta ett försvar? Men det kanske finns andra förklaringar.)
Det intressanta i sammanhanget är att nyheten knappast uppmärksammats i Nokias hemland förrän nu. Den rapporterades först i Wall Street Journal, därefter synligt t ex i The Guardian, i Wired och i Svenska Dagbladet 22 och 23.6.09.
I Finland rapporterades den, mig veterligen, vid den här tidpunkten bara i nättidningen Uusi Suomi.
Först 15.7.09 togs den upp i svenska Yles radionyheter (däremot inte i TV-Nytt). I HBL 16.7 nämns den på 21 rader på ekonomisidan.
Jag kan inte bedöma Nokia-Siemens agerande. Men det är anmärkningsvärt att nyheter om ett delvis finländskägt företag ges mindre utrymme i finländska medier än i den övriga världen. Man borde också hos oss får ta del av beskyllningarna och av Nokias ev. förklaringar.
Nokia-Siemens försvarar sig med att samma teknologi har sålts till USA och EU-länderna. (På vilket sätt är detta ett försvar? Men det kanske finns andra förklaringar.)
Det intressanta i sammanhanget är att nyheten knappast uppmärksammats i Nokias hemland förrän nu. Den rapporterades först i Wall Street Journal, därefter synligt t ex i The Guardian, i Wired och i Svenska Dagbladet 22 och 23.6.09.
I Finland rapporterades den, mig veterligen, vid den här tidpunkten bara i nättidningen Uusi Suomi.
Först 15.7.09 togs den upp i svenska Yles radionyheter (däremot inte i TV-Nytt). I HBL 16.7 nämns den på 21 rader på ekonomisidan.
Jag kan inte bedöma Nokia-Siemens agerande. Men det är anmärkningsvärt att nyheter om ett delvis finländskägt företag ges mindre utrymme i finländska medier än i den övriga världen. Man borde också hos oss får ta del av beskyllningarna och av Nokias ev. förklaringar.
Sunday, July 12, 2009
Orwell in China
”Han Chinese are the equals of Tibetans and Uigurs.
However, Tibetans and Uigurs are not the equals of Han Chinese.”
However, Tibetans and Uigurs are not the equals of Han Chinese.”
Saturday, July 11, 2009
"Mina föräldrars roman"
Läser Mina föräldrars roman av Arvid Järnefelt, i Thomas Warburtons ypperliga översättning.
(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)
Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.
Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)
Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)
(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)
Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.
Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)
Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)
Friday, July 10, 2009
Willy Kyrklund och förnuftet
Willy Kyrklund var en aktningsvärd författare. Tydligen var han också förnuftsmetafysiker.
Pia Ingström citerar ur en intervju hon gjorde med Kyrklund 1996 (HBL 1.7.09). Han sade bl.a.:
"Förnuftet är ju ändå det bästa vi har! ... Det att vi inte kan lösa frågor av den här typen betyder ju inte att vi skall avstå från att använda förnuftet så långt vi kan."
Låter det här inte klokt? Vem kan väl säga emot det? Ja, problemet är kanske just att man inte kan säga emot det. Det låter som ett ställningstagande till förmån för förnuftet, men vad innebär ett ställningstagande som man inte kan säga emot? Vem skulle väl säga att han eller hon har kommit fram till att det gäller att inte använda sitt förnuft så mycket?
Kyrklund har fastnat i en av den västerländska filosofins rävsaxar. Man kan inte säga emot, men å andra sidan är det inte så lätt att rätta sig efter hans maning.
När vi säger att någon resonerar förnuftigt så använder vi ett "framgångsadverb". Att resonera förnuftigt är som att skjuta träffsäkert, döma rättvist eller spela vackert. Det innebär att man i hög grad har lyckats uppnå det man strävar att uppnå inom verksamheten i fråga. Att skjuta träffsäkert är inte ett sätt att skjuta som man kan välja. I så fall skulle ingen någonsin missa. På samma sätt räcker det inte att man vill resonera förnuftigt osv., man måste ha förmågan, och den har vi inte kontroll över.
I västerländsk filosofi finns det en tradition att föreställa sig att förnuftet är något vi väljer, att var och en av oss bär på förmågan att resonera väl och kan aktivera den om vi bara besluter oss för det, men att vi tyvärr inte alltid gitter göra det. Det här kunde man kalla förnuftsmetafysik.
Det som hindrar oss från att resonera förnuftigt – önsketänkande, självbedrägeri – är visserligen ett slags moraliska tillkortakommanden, men vi kan inte lösgöra oss från dem med en viljeakt. Det är det som Kyrklunds maning verkar förutsätta.
Pia Ingström citerar ur en intervju hon gjorde med Kyrklund 1996 (HBL 1.7.09). Han sade bl.a.:
"Förnuftet är ju ändå det bästa vi har! ... Det att vi inte kan lösa frågor av den här typen betyder ju inte att vi skall avstå från att använda förnuftet så långt vi kan."
Låter det här inte klokt? Vem kan väl säga emot det? Ja, problemet är kanske just att man inte kan säga emot det. Det låter som ett ställningstagande till förmån för förnuftet, men vad innebär ett ställningstagande som man inte kan säga emot? Vem skulle väl säga att han eller hon har kommit fram till att det gäller att inte använda sitt förnuft så mycket?
Kyrklund har fastnat i en av den västerländska filosofins rävsaxar. Man kan inte säga emot, men å andra sidan är det inte så lätt att rätta sig efter hans maning.
När vi säger att någon resonerar förnuftigt så använder vi ett "framgångsadverb". Att resonera förnuftigt är som att skjuta träffsäkert, döma rättvist eller spela vackert. Det innebär att man i hög grad har lyckats uppnå det man strävar att uppnå inom verksamheten i fråga. Att skjuta träffsäkert är inte ett sätt att skjuta som man kan välja. I så fall skulle ingen någonsin missa. På samma sätt räcker det inte att man vill resonera förnuftigt osv., man måste ha förmågan, och den har vi inte kontroll över.
I västerländsk filosofi finns det en tradition att föreställa sig att förnuftet är något vi väljer, att var och en av oss bär på förmågan att resonera väl och kan aktivera den om vi bara besluter oss för det, men att vi tyvärr inte alltid gitter göra det. Det här kunde man kalla förnuftsmetafysik.
Det som hindrar oss från att resonera förnuftigt – önsketänkande, självbedrägeri – är visserligen ett slags moraliska tillkortakommanden, men vi kan inte lösgöra oss från dem med en viljeakt. Det är det som Kyrklunds maning verkar förutsätta.
Subscribe to:
Posts (Atom)