Hur man rör till en riktig dokumentärfilm

John Websters ”Hur man rör till en riktig soppa” (”Recipes for Disaster”) är, tycker jag, en viktig film. Den handlar om hur (den engelsk-finländske) regissören och hans familj under ett års tid, av hänsyn till klimathoten, ska försöka klara sig på en oljefattig livsstil – dvs. åka kollektivt, cykla i stället för att köra bil, avstå från flygresor, undvika att använda plast mm. Detta med tanke på klimathoten.

Filmen är, förmodar jag, mycket skickligt gjord – den bedömningen överlåter jag till dem som har öga för det filmiska. I varje fall är den underhållande.

Här vill jag diskutera filmens tankeinnehåll. Det tar en stund innan det går upp för en att filmtitelns soppa – katastrofen – inte bara är den hotande klimatförändringen, utan framför allt den soppa som kokas ihop inom familjen. Filmen illustrerar de spänningar som uppstår mellan regissörens världssamvete och fruns ”när”samvete – omsorgen om den egna familjen – spänningar som kulminerar när frun ger kameran en örfil. Det antyds att John Webster bakom sin sympatiska utstrålning döljer en god portion envishet, och rentav en dragning till fanatism. Men han låter frun, Anu, framstå som dramats moraliska hjälte.

Men filmen är också intressant som en kommentar till miljöproblemen. Vår tids politiker och intellektuella är för det mesta överens om att ”vi” ”borde” ”göra något” åt saken, men det är aldrig någon som försöker tänka sig in i vad detta något skulle kunna vara. Här får vi en konkret illustration, inte bara av de tekniska svårigheterna, utan också av en del de mänskliga kostnaderna för en sådan konsumentrevolt.

En tematik gäller t.ex. begreppet möjlighet. Kan man ro en tung aluminiumbåt 8 km (bara den som någon gång har rott en tungrodd båt ens en bråkdel av sträckan har en möjlighet att bilda sig en uppfattning om frågan)? Kan man transportera hem ett värmeelement utan bil? Kan man laga mat enligt amerikanska recept utan att ha en amerikansk måttserie? Vad filmen illustrerar är att frågan om vad som är möjligt för oss (vad vi orkar, hinner, har råd att göra osv) inte kan avgöras rent tekniskt, utan alltid också har en moralisk dimension. Vad kan vi kräva av oss själva, eller av varandra?

Det oljefria årets betydelse ligger, som jag ser det, inte i vad det visar om aktörernas karaktärsstyrka, och den är inte heller beroende av hur många som är villiga att följa familjen Websters exempel, utan filmen är framför allt ett tankeexperiment som gör oss uppmärksamma på problemets olika dimensioner. Jag hoppas att filmen väcker den diskussion den är värd.