There is an interesting analogy between the claim of the Serbs to have the right to rule Kosovo and the claim of the Jewish settlers to be entitled to live on the West Bank. The Jewish settlers argue that they can ignore the wishes of the Palestinian population of the West bank since according to their faith, the land was promised them by God. The Serbs, on the other hand, maintain that the wishes of the 90 % of the population of Kosovo that is Albanian can be set aside, on the grounds that Kosovo is the historical cradle of the Serbian nation.
Both arguments are solipsistic, in the sense that they do not embody a perspective that could be shared by those at whom they are aimed.
Wednesday, February 27, 2008
Friday, February 15, 2008
Tillägg om yttrandefrihet
Det är tänkvärt att ingen har föreslagit att man i yttrandefrihetens namn borde tolerera verbal mobbning i skolan eller verbala sexuella trakasserier på arbetsplatserna.
Muhammedkarikatyrerna och ”yttrandefriheten”
I samband med karikatyrkrisen fick ordet ”yttrandefrihet” en utvidgad användning – en användning som snarast fördunklar problematiken. ”Yttrandefrihet” är ju i första hand ett juridiskt (eller kvasijuridiskt) begrepp: yttrandefriheten består i att statsmakten avstår från att göra intrång i medborgarnas möjlighet att yttra sig genom att tillgripa censur eller bestraffningar.
När det gäller Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer [när slutade vi förresten skriva ”Mohammed”?] var det aldrig ens fråga om att Danmarks regering skulle ha vidtagit straffrättsliga åtgärder eller ha skärpt lagstiftningen. Krisen hade att göra med att vissa parter kände sig kränkta och grep till våldsamma protester.
Anta att jag skriker glåpord till min granne ända tills han hoppar över staketet och kommer och ger mig en omgång. En tänkbar reaktion är att jag har mig själv att skylla. En annan reaktion är att grannen överreagerade, och han blir kanske åtalad för misshandel.
I inget fall skulle vi anse att bråket är en fråga om yttrandefrihet.
(Någon framhåller kanske att jag bara ropade ord medan han utdelade slag. Ord kontra handling. Men i andra sammanhang tycker vi inte den skillnaden är så avgörande: t.ex. när det gäller psykiska kontra fysiska övergrepp i en parrelation.)
När det gäller Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer [när slutade vi förresten skriva ”Mohammed”?] var det aldrig ens fråga om att Danmarks regering skulle ha vidtagit straffrättsliga åtgärder eller ha skärpt lagstiftningen. Krisen hade att göra med att vissa parter kände sig kränkta och grep till våldsamma protester.
Anta att jag skriker glåpord till min granne ända tills han hoppar över staketet och kommer och ger mig en omgång. En tänkbar reaktion är att jag har mig själv att skylla. En annan reaktion är att grannen överreagerade, och han blir kanske åtalad för misshandel.
I inget fall skulle vi anse att bråket är en fråga om yttrandefrihet.
(Någon framhåller kanske att jag bara ropade ord medan han utdelade slag. Ord kontra handling. Men i andra sammanhang tycker vi inte den skillnaden är så avgörande: t.ex. när det gäller psykiska kontra fysiska övergrepp i en parrelation.)
Subscribe to:
Posts (Atom)