Sipilä kontra Immonen – tilliten förverkad?

Inför regeringsförhandlingarna deklarerade Juha Sipilä att regeringens sammansättning berodde på vilka partier han kunde lita på. Tydligen kom han fram till att Sannfinländarna är tillförlitliga. Efter fallet Olli Immonen vill man fråga honom: har de inte nu förverkat förtroendet?

            Att Timo Soini ogärna vill reagera på Immonens främlingsfientliga utspel har troligen en politisk förklaring: om Immonen utesluts ur riksdagsgruppen blir Sannfinländarnas riksdagsgrupp lika stor som Samlingspartiets. Det kan också hända att det blir flera liknande incidenter, vilket i så fall (i konsekvensens namn) kunde framtvinga ytterligare uteslutningar och leda till att Sannfinländarnas maktställning krymper.

Fiat iustitia, pereat Graecia

”Fiat iustitia, pereat mundus” – ”låt rättvisan råda om än världen går under” är alla moralisters valspråk. Just nu är det det grekiska samhället man är villig att offra, och kanske Europas enhet på köpet.

Det som kännetecknar den moralistiska attityden är att man begränsar sitt perspektiv till en enda beskrivning av den problemsituation man står inför. Den som lånar pengar ska betala sin skuld, grekerna har lånat pengar, alltså ska de betala tillbaka. Case closed.

Moralismen är ett försök att skydda sig mot verklighetens komplikationer. Man slipper fråga sig vilka konsekvenser de hårdnackade kraven har för den grekiska samhällsbyggnaden, för enskilda grekers liv och hälsa eller för EU:s legitimitet. Ja, man bryr sig inte ens om att fråga sig huruvida det finns någon realistisk möjlighet att skulderna kommer att återbetalas, eller om den politik man bedriver kanske i själva verket förminskar Greklands utsikter att återbetala ens en del av sina skulder. Det är grekernas bekymmer, inte vårt. ”Det här borde ni ha tänkt på förut.”

*

Läs för övrigt Jan-Erik Andelins ypperliga kolumn ”Man betalar sina skulder”, HBL 19.7.

Ur vår åsyn

Många säger att man inte ska ge något åt de romska tiggarna på våra gator. Ger man dem pengar så uppmuntrar man tiggeriet. Det har till och med föreslagits att tiggeri ska förbjudas, i Åbo vill man stänga offentliga toaletter för att de inte ska kunna nyttjas av romska tiggare osv.

Det finns också romer som inte tigger, de säljer liljekonvaljer eller gatutidningen Iso numero, eller jobbar med snöskottning osv. (En bulgarisk vän sa att det är de rumänska romerna som tigger, de bulgariska säljer eller jobbar. Det är möjligt att det är så, att det handlar om kulturskillnader, men vi vet så oerhört lite om tiggarna och om finländarnas attityder till dem. En av de få som försökt skingra okunskapen är Jeanette Björkqvist med sina reportage i HBL.)

Men borde vi undvika att uppmuntra tiggeriet? Själv har jag vacklat av och an, men nu tänker jag att det kanske är så här: så länge det är mödan värt för romer att resa till andra EU-länder för att skrapa ihop pengar för sin överlevnad, så kommer också vi, medborgarna i dessa EU-länder, att förbli medvetna om romernas situation i sin hemländer, och då finns det en chans att en del av oss kommer att utöva påtryckning på våra politiker att engagera sig i saken, och då kommer våra politiker kanske i sin tur att utöva påtryckning på de rumänska och bulgariska politikerna så att de till slut känner sig tvungna att göra något åt diskrimineringen av romerna i deras hemländer. Det rör sig här om en högst indirekt och långsam verkan – men det är kanske den enda chansen att något ska ske i romernas sak. Och att något måste göras är uppenbart: försök föreställa er vilka omständigheter som kan få en kvinna att överge sina barn för många månader för att sitta på en gata i Helsingfors i väder och vind och utsätta sig för risken för trakasserier i hopp om att få några slantar i sin mugg. Och därför bör tiggeriet och säljandet snarare uppmuntras.

Vår önskan att tiggeriet ska försvinna har en parallell i våra reaktioner på människosmugglarna på Medelhavet. Vi resonerar att det är smugglarna som är orsaken till problemet – och givetvis driver de ett gement geschäft med sin hänsynslösa behandling av migranterna, de gigantiska summor de pressar ur människor i nöd. Men skulle vi – våra politiker – verkligen gilla smugglarna bättre om de transporterade dessa migranter till Europa med regelrätta passagerarfartyg och till rimliga priser? Vi ska också minnas: det är migranterna som väljer att ge sig ut i dessa strapatser och betala dessa priser. Vi ska inte låtsas att det är av hänsyn till dem som vi vill bomba smugglarnas farkoster. Nej, vi avskyr smugglarna framför allt därför att de tvingar oss att konfrontera dessa människors nöd. Den skulle inte bekomma oss så mycket om den kunde hållas utom synhåll.