Massmördaren som filosof?

Men om någon faktiskt anser, på förhand, att det är en öppen fråga huruvida en handling som att ordna med en rättslig avrättning av oskyldiga bör vara helt utesluten så vill jag inte diskutera med honom: han har en korrupt själ.

(G. E. M. Anscombe: "Modern Moral Philosophy"; på svenska i Backström-Torrkulla, red: Moralfilosofiska essäer)

I en artikel under strecket (SvD 8.5.12) bjuder Isabella Varricchio upp den norske massmördaren till en filosofisk dans. Hon strävar efter att förstå hans tankevärld  genom att ställa den i relation till några politiska filosofer på modet, främst Carl Schmitt och Giorgio Agamben. I ivern att visa upp de danssteg hon behärskar tror jag att hon glömmer vem hon dansar med.

Varricchio skriver bland annat:

Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

Varricchio intellektualiserar massmördarens bevekelsegrunder utöver det han själv varit förmögen till. Hennes uppvisning balanserar på gränsen till det ansvarslösa. Hennes text är ingalunda ensam i sin genre. Tankarna går exempelvis till Stockhausens uttalande om elfte-septemberattacken som ett konstverk.

Raimond Gaita framför i boken Good and Evil: An Absolute Conception idén om en moralisk reductio: ett resonemang kan i sin akademiska kontext te sig oklanderligt men så snart vi frågar oss vilka konsekvenser det har i praktiken inser vi att det är vanvettigt. Ett exempel på det är utilitarismen: idén att ändamålen helgar medlen kan i teorin förefalla rationell men att fullt ut försöka leva efter den skulle vara ondskefullt eller omänskligt. Så länge filosoferna stannar kvar i sina elfenbenstorn låter man dem hållas. Man kanske till och med beundrar dem. Men om någon försöker omsätta sådana verklighetsfrämmande filosofier i praktiken visar det att omdömet sviktar.

Nu vill jag inte hävda att massmördarens tänkande, vare sig i hans manifest eller i den tolkning det ges av Varricchio, är intellektuellt respektabelt (idén om en individens självpåtagna legitimitet ter sig självmotsägande), vad jag vill ifrågasätta är hela den föreställning om förhållandet mellan tanke och liv som Varricchios artikel uttrycker, en föreställning som i själva verket löpt som en röd tråd genom den västerländska filosofins historia: bilden av det mänskliga livet som ett tillämpat tänkande - föreställningen att vårt liv svävar på en rymd av intellektuella konstruktioner. Föreställningen att vi lever i våra huvuden, att ordet föregår handlingen. Denna föreställning är givetvis smickrande för filosofernas uppfattning om den egna betydelsen: i idéernas rike regerar filosoferna allsmäktigt. Men i själva verket baserar den sig på ett missförstånd av tänkandets karaktär (som andra filosofer har påvisat): det är genom de sätt på vilka våra tankar och ord uttrycks i handlande som deras mening framträder. Tänkandet är en förlängning av livet, inte tvärtom.

Låt oss då ställa frågan: i vilken relation står massmördarens handlande till den islamofobiska retorik som odlas på tusentals bloggar över Europa? Det verkar finnas två sätt att besvara frågan. Man kan hävda att massmördaren helt enkelt verkställde det som de andra islamofoberna predikade. Han skilde sig från dem genom att han var mera konsekvent, "kompromisslös" som Verricchio skriver. Kanske tillägger man: anledningen till att de andra inte griper till vapnen är att de saknar mod eller handlingskraft eller förmåga att planera. Utan att märka det ger man då uttryck åt ett slags beundran. (Eller kanske säger man man man "inte vet" varför de andra inte gör det. Det förvånande blir då att så många inte ställer till massakrer. Men försök följa den tankegången till sin spets!)

Å andra sidan kan man hävda att gärningsmannen missförstod den islamofobiska retoriken. Han förstod inte att den var avsedd att stanna i cyberrymden, att den var en verbal sysselsättning, utövad av personer som (i de flesta fall) inte skulle vara beredda att begå massmord för sakens skull - vare sig de själva inser detta eller inte. Morden var något som denna retorik framkallade i en överhettad hjärna. Härmed inte sagt att denna retorik inte är förhatlig eller farlig, eller att de som utövar den inte skulle bära sin del av ansvaret för det som hände den 22 juli. Men om detta är det svar man väljer (och som jag är benägen att välja) så har man samtidigt markerat en gräns för vilket förhållande mellan tanke och handling man finner begripligt.

En massmördares psyke

Två expertgrupper har fällt olika omdömen om den norske massmördarens tillräknelighet. En grupp ansåg att han led av paranoid schizofreni, en annan fann inga tecken på psykos. De flesta bland de överlevande och anhöriga - de som drabbats mest omedelbart av morden - välkomnar tanken att mördaren betraktas som straffgill. Det är en förståelig reaktion. Det paradoxala är att denna önskan delas av förövaren själv: hans värsta mardröm är att morden ska avskrivas som en galnings verk.

I själva verket är frågan kanske inte över huvud taget avgörbar. I alla händelser sätter den vårt tänkande kring mänsklig tillräknelighet på prov. Vår uppfattning uttrycker vår livshållning och vår relation till skeendena. Jag vill här framföra några argument för att massmördaren bör anses galen - hur långt de håller vet jag inte.

Har galenskapen en fysionomi?
Ett argument för att mördaren inte kan ha varit galen är det målmedvetna och rationella sätt på vilket han planlagt sina dåd. En galning, tänker man sig, kan inte ha den klartänkthet och uthållighet som krävs för ett så krävande tankearbete. Men människor kan vara galna på olika sätt. Gilbert K. Chesterton formulerade en aforism som är giltig åtminstone i vissa fall: "The madman is not the man who has lost his reason. He is the man who has lost everything except his reason."

Den psykiatergrupp som fann mördaren tillräknelig har å sin sida iakttagit honom i fängelset och inte upptäckt några tecken på psykos. Också det här resonemanget utgår från att mentalsjukdom måste visa upp en igenkännlig fysionomi, att det finns återkommande kännetecken på psykos. Men måste det vara så? Kan det inte finnas en galenskap som bara uppträder hos en unik individ?

Låt oss ta ett exempel: det räcker att en individ en enda gång gör ett allvarligt försök att gå på vattnet för att vi ska sluta oss till att hon åtminstone vid detta speciella tillfälle inte var vid sina sinnens fulla bruk - oberoende av vad som hände därförinnan eller därefter, och oberoende av hennes neurologiska tillstånd.

Att välja mord
Det har sagts att det vore blåögt att anse att onda handlingar i sig är mindre normala än goda handlingar. Men det handlar inte om tron på människans godhet, utan om en logisk asymmetri mellan goda och onda motiv i förhållande till vad som gör en handling begriplig. Onda motiv kräver en särskild förklaring för att bli begripliga, goda motiv är begripliga i sig. (Frågan har behandlats av Elizabeth Anscombe i hennes bok Intention. Den diskuteras också på ett klargörande sätt av Lars Fr. H. Svendsen i Ondskans filosofi, även om han bortser från sådana motiv som hämndbegär.)

Så här resonerar många: mördarens gärningar var visserligen onda, men han valde dem som en kalkylerad metod för att förebygga vad han uppfattade som ett hot mot den norska livsformen. Låt vara att idéerna om "den norska livsformen" och föreställningen om hotet från islam är suspekta - de här idéerna delar mördaren med många andra högerextremister. De är grumliga och hatiska men inte nödvändigtvis sinnessjuka. Massmördaren skiljer sig från de andra bara genom att han omsätter idéerna i handling.

Men det är just i relationen mellan idéer och handling som jag ser ett problem. För det första är det en betydande skillnad mellan att uttrycka en åsikt verbalt och att omsätta den i handling. Vad det innebär att "ha en åsikt" är inte entydigt. Man kan fråga sig hur seriöst en person som bara skriver blogginlägg omfattar de åsikter han uttrycker.

För det andra - och detta är den centrala poängen som mig veterligen inte blivit tillräckligt uppmärksammad - är relationen mellan pratet om ett islamskt hot och morden den 22 juli synnerligen tunn. Det är svårt att förstå att en omdömesgill person kan tro att morden skulle bidra till mördarens målsättningar. Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?

22-juli-mördaren tycks ha övervägt olika mordoffer innan han beslöt sig för att mörda ungdomarna på Utøya. Det som förblev konstant i hans planering var att ett större antal människor skulle mördas. Han var inte upptagen av tanken hur han bäst kunde motverka en islamisering av Norge, han var upptagen av att använda hotet om en islamisering som en förevändning för massmord. Det är framför allt därför jag finner det svårt att tro att han var vid sina sinnens fulla bruk.

Om Niinistö och det självklara

President Niinistö sade under sitt statsbesök i Sverige att Finlands tvåspråkighet är en självklarhet och att han därför inte finner det angeläget att diskutera saken. Detta kan te sig som en elegant formulering, men i själva verket är uttalandet egendomligt.

För det första brukar politiker inte avhålla sig från att yttra självklarheter. Tvärtom kan detta anses höra till deras roll. En president på statsbesök i Sverige förväntas säga något om de djupa banden mellan våra länder. Politiker brukar säga att de är bekymrade för sysselsättningen eller eurokrisen, de fördömer våldet i Syrien och uttalar en förhoppning om en politisk lösning. Tarja Halonens nyårstal var en enda räcka självklarheter. Självklarheterna har både en ceremoniell och en pedagogisk roll - det är också viktigt att göra det tydligt vilka självklarheter som förenar oss som samhälle. Det är svårt att föreställa sig en politiker som på allvar undviker att yttra självklarheter.

För det andra är Finlands tvåspråkighet idag ingalunda självklar. Det finns betydande kretsar som ifrågasätter den. Och även om man i princip anser att det svenska språkets ställning är värd att försvara, kan man diskutera vad detta ska innebära. Handlar det om att ta hänsyn till den svenska språkgruppens särbehov, eller vill man att båda språken också i fortsättningen ska ha en statsbärande roll, vara en del av vår nationella identitet? Och hur kan dessa olika målsättningar förverkligas i praktiken?

Jag uppfattar Niinistös uttalande som en ordlek. Att kalla något en självklarhet kan vara ett normativt uttalande: vad man kan mena är att även om en fråga diskuteras, så är det något man själv inte är redo att diskutera - i betydelsen ifrågasätta. Det kan förefalla som ett kraftigt ställningstagande till förmån för det saken gäller. Så vill Niinistö bli förstådd. Men orden är, tror jag, ett kamouflage.

Niinistös fyra föregångare på presidentposten - Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari och Halonen - drog sig inte för att explicit understryka tvåspråkighetens betydelse under perioder när den var betydligt mindre ifrågasatt. Vad Niinistös ord egentligen betyder är att han inte kommer att ta strid i frågan. Tvåspråkigheten är för honom självklar i betydelsen ointressant.

Palestinsk integritet

I det brus av kommentarer som följer efter en större nyhetshändelse finns det då och då ett uttalande som skiljer sig från de välmenande klichéerna eller de förutsägbara fördömandena. Ett exempel på detta var Salam Fayyads kommentar till att den franska seriemördaren i Toulouse bland sina motiv hade uppgett en önskan att befrämja de palestinska barnens sak. Fayyad är palestiniernas premiärminister. Vad han sade var:

Det är dags för dessa brottslingar att sluta torgföra sina terrorhandlingar i Palestinas namn och sluta låtsas kämpa för de palestinska barnens rättigheter.

(Enligt AFP/HBL 22.3.2012.)

Finland och det amerikanska skolkriget

Läs artikel.

Polarisering

I vissa kretsar sitter man nu och är överens om att Finland under Halonens presidentperiod drivit för långt vänsterut. I andra kretsar sitter man och är överens om att Finland under de borgerliga regeringarna drivit för långt högerut.

Detta är vad man kallar polarisering. Det är ett nationellt problem.

Fyrk, kultur och värde

"Fyrk finns, finns det kultur?" var titeln på ett debattillfälle som ordnades den 9 februari av Nya Argus och Nordica vid Helsingfors universitet. Det problem som diskuterades var hur det kommer sig att vi inte har råd med kultur (item 1: lektoratet i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi läggs på is; item 2: de två ledande finlandssvenska förlagen, Schildts och Söderströms, slås ihop, och alla väntar sig en personalminskning), trots att det finns gott om pengar i de finlandssvenska stiftelserna (och också i samhället i stort).

Det här är inte ett inlägg i debatten. Däremot fick debatten mig att reflektera över de diskussioner vi för om värdefrågor. Det finns en i vår tid dominerande föreställning om hur offentliga beslut kan legitimeras, en föreställning som är svår att ifrågasätta men som i själva verket är alltför begränsad. Den gör inte full rättvisa åt hur vi verkligen tänker, och denna bristande självförståelse leder till att debatten ofta blir krampaktig eller går runt i cirklar. (För en klarläggande diskussion av relationen kultur-ekonomi, se för övrigt Fredrik Soncks ledare i Ny Tid 16.2.2012.)

Den dominerande föreställningen, vill jag hävda, är följande: när vi debatterar de syften för vilka våra gemensamma resurser bör användas, så finns det, grovt taget, bara två källor till legitimitet. Den ena är politisk: beslut görs av medborgarnas valda representanter: vad vi kallar demokrati. Den andra är ekonomisk: beslut grundas på konsumenternas köpval: vad vi kallar marknadsekonomi.

Båda formerna av legitimering går i sista hand tillbaka på de enskilda samhällsmedlemmarnas önskningar: människors önskningar är de yttersta auktoriteterna. (Vetenskapen tillerkänns visserligen en legitimerande funktion som är oberoende av önskningar, men den gäller medel, inte mål: vi vänder oss till forskningen för råd om hur vi ska uppnå det vi finner eftersträvansvärt, men inte vad vi ska sträva till.)

De här legitimeringsformerna är som sådana helt giltiga. Vad vi är benägna att bortse från att det också finns andra legitimiteringsformer. Det finns värdediskurser som inte går tillbaka på människors önskningar. När vi möter dem är vi frestade att antingen reducera dem till någon av de officiellt sanktionerade, eller till att ignorera dem.

Jag vill hävda att till exempel det värde konst och litteratur besitter för dem som anser dem värdefulla i huvudsak är av den här karaktären. Vad jag sätter värde på i de bästa romaner jag läst är inte i första hand den lustupplevelse läsningen gav mig - en upplevelse som ju är lika flyktig som upplevelsen av en god måltid eller en god kopp kaffe - och inte heller den nytta jag hade av läsningen på ett eller annat plan, utan snarare något ogripbart som kanske kan hänföras under rubriker som insikt eller reflektion. Litteraturen erbjuder i bästa fall nya sätt att betrakta skeenden i mitt eget liv eller drag i den mänskliga tillvaron, betraktelsesätt jag ogärna vill vara utan oberoende av om de visar sig användbara i olika konkreta livssammanhang - vilket de i och för sig kan göra. (En läsvärd diskussion kring frågeställningen vad litteraturen gör med oss är Ingeborg Löfgrens streckare i Svenska Dagbladet 19.1.2009.)

På ett motsvarande sätt kan humanistisk forskning vara insiktsskapande i en bemärkelse som inte går att reducera till en fråga om bruksvärde. Det gäller både de historiska och de filosofiska dimensionerna av humaniora - i det ena fallet handlar det om en medvetenhet om variationer och invarians i mänskliga livsuttryck under olika tidsepoker, i det andra fallet om en medvetenhet om våra egna tankeformer (den föreliggande texten är ett försök att bidra till en medvetenhet av det slaget). Ibland försvarar man de historiska disciplinerna med att de är identitetsgrundande - men detta riskerar i sin tur att leda till att den historiska medvetenheten ställs i den politiska ändamålsenlighetens tjänst.

Betonandet av värden av den här typen avfärdas ibland som elitistiskt. Det tolkas som ett försök att tillgodose de privilegierades önskningar på bekostnad av den stora publikens. Men den här reaktionen är i själva verket ett uttryck för tendensen att passa in alla värderingar i önskeuppfyllelsens form.

Föreställningen att det finns insikter vi finner värdefulla även om de varken är värdefulla i sig eller har en användning är för övrigt närvarande i många olika livssammanhang, inte bara inom verksamhetsfält som konst, litteratur och humanistisk vetenskap. Vi kan till exempel tänka på den vikt en kvinna fäster vid att veta om hennes man är otrogen eller den vikt ett skolbarn fäster vid att veta vilken ställning han har bland kamraterna - även om de här insikterna kan vara tunga att bära - eller på ett adoptivbarns krav att få reda på sina biologiska föräldrars identitet.

Något som för många gör tanken på önskningsoberoende värden svår att förstå är det faktum att det inte finns objektiva måttstockar på dem. Hur avgör vi till exempel vilken litteratur som besitter ett egenvärde? Svaret på detta är att samtalet om dessa värden inte förutsätter att man först kommer överens om vilka de är. Själva samtalet innebär ett oavslutat försök att identifiera dem.