”Finland är naturligtvis tillsvidare tvåspråkigt” sade statsminister Kiviniemi på ett valmöte i Österbotten enligt HBL 20.3.11.
Uttalandet har en intressant mångtydighet. I första hand låter det som om statsministern helt enkelt konstaterade ett obestridligt demografiskt faktum: i Finland talas det för närvarande och under överskådlig framtid två språk. Detta tarvar i och för sig inte statsministerns bekräftelse. Det är över huvud taget inte något man kan rå på med politiska beslut, vad man än må tycka om saken. (Ordet ”tillsvidare” skulle kunna tas som en antydan om att hon motser den svenska språkgruppens utdöende, men det är en process som även i bästa / värsta fall kommer att dröja betydligt längre än man i vissa kretsar hoppas på och i andra kretsar fruktar. En språkgrupp upphör inte att existera bara för att man klämmer åt den. Ett kärvare språkklimat kan rentav ha motsatt verkan.)
Men i statsministerns uttalande antyds på ett obestämt sätt en annan tolkning. Det är svårt att värja sig för tanken att hon kanske syftar på de juridiska förhållandena. Vad hon menade var kanske, i klartext: ”Grundlagen erkänner naturligtvis tills vidare två nationalspråk.” Och då får orden ”tills vidare” en hotfull klang. Hon har ju låtit förstå att hon inte är nöjd med svenskans grundlagsstadgade ställning i Finland, eller i varje fall inte med vissa av dess konsekvenser. I hennes ord anar man en antydan om, att hon motser en förestående grundlagsändring.
Friday, March 25, 2011
Sunday, February 13, 2011
Hur ekonomisk är människan?
Sveriges finansminister Anders Borg besökte Finland härom veckan. Han gav sin syn på varför Sverige klarat sig så bra i finanskrisen. Han trodde inte att det berodde på att Sverige hade behållit sin egen valuta. ”Växelkursen betonas alltför mycket i den ekonomiska diskussionen. Visst inverkar den på kort sikt, men om Sandvik gör världens bästa skärverktyg så går de åt även om kronan stärks tio-tjugo-trettio öre mot euron, samma med Scanias timmerbilar. Konkurrenskraften hos de här företagen bygger på att de gör nya innovationer (sic) och utvecklar sina produkter, håller nere sina kostnader och har relationer på arbetsmarknaden som gör att folk jobbar och inte strejkar.”(Citerat i Hufvudstadsbladet 26.1.11.)
Borg mötte den finländska finansmannen Björn Wahlroos – blivande ordförande för Nordea – i en debatt. Det var intressant att lägga märke till hur deras samhällssyn skiljer sig från varandra, trots att båda är utpräglade förespråkare för marknadsekonomi. Wahlroos hävdade att vi ”lever i en ’ny värld’ där kapitalet rör sig fullständigt fritt och man kan hyra arbetskraft från hela världen. Därför kommer det i högskatteländer att bli allt hårdare konkurrens om skattebetalarna, arbetsmarknaden och varumarknaden.”
Wahlroos frammanar här bilden av den nakna homo oeconomicus, som utan att påverkas av konkreta livsförhållanden strävar efter att maximera sin ekonomiska vinning. I Borgs värld spelar däremot mänskliga faktorer som kreativitet, yrkesstolthet och traditionerna på arbetsmarknaden en viktig roll.
Vilkendera föreställningen är riktig? Det är kanske ett misstag att tänka sig att vi här står inför två konkurrerande hypoteser om mänskligt beteende som slutgiltigt skulle kunna bekräftas eller vederläggas. Samhällsskeendena är produkten av en mångfald motiv, ja, varje mänsklig handling är uttryck för oräkneliga hänsyn på olika plan som inverkar på vilka handlingsalternativ vi tar i beaktande, hur vi ser de möjligheter vi har framför oss.
Både de faktorer Borg nämner och de som Wahlroos framhäver spelar givetvis en roll. För egen del är jag mera benägen att hålla med Borg. Men hur vi gestaltar helheten är oupplösligt förbundet med våra värderingar – huruvida det är samhällssynen eller värderingarna som är mera grundläggande är en hönan-eller-ägget-fråga. Vår förmåga att frigöra oss från vår egen samhällssyn är begränsad. Det är en förenkling att tro att politiska motsättningar har sin grund i värderingar vi bara har valt att omfatta.
(Den här motsättningen för tanken till hur förklaringarna av motståndet mot slaveriet i USA har varierat genom tiderna. Ibland har man förklarat abolitionismen som en religiöst eller moraliskt inspirerad rörelse, ibland har den förklarats med ekonomisk beräkning. )
*
Wahlroos tillägger sedan att han tror på en ändlös ekonomisk tillväxt och på att marknadsekonomin ersätter naturresurserna: ”När priset på dem går upp skapar vi fler alternativa teknologier.” I det skedet börjar hans ord förefalla som en trosbekännelse snarare än en samhällstolkning.
Här kan man invända att det här i varje fall visar att också Wahlroos tror på kreativiteten. Men här finns en viktig skillnad: man kan å ena sidan tänka sig att innovationsförmågan inte uppstår av sig själv utan kräver ett gynnsamt kulturklimat – som Borg förefaller anse – eller å andra sidan – som Wahlroos tydligen menar – att man kan bortse från behovet av att befordra kreativiteten eftersom den automatiskt uppstår när marknaden har behov av den.
Borg mötte den finländska finansmannen Björn Wahlroos – blivande ordförande för Nordea – i en debatt. Det var intressant att lägga märke till hur deras samhällssyn skiljer sig från varandra, trots att båda är utpräglade förespråkare för marknadsekonomi. Wahlroos hävdade att vi ”lever i en ’ny värld’ där kapitalet rör sig fullständigt fritt och man kan hyra arbetskraft från hela världen. Därför kommer det i högskatteländer att bli allt hårdare konkurrens om skattebetalarna, arbetsmarknaden och varumarknaden.”
Wahlroos frammanar här bilden av den nakna homo oeconomicus, som utan att påverkas av konkreta livsförhållanden strävar efter att maximera sin ekonomiska vinning. I Borgs värld spelar däremot mänskliga faktorer som kreativitet, yrkesstolthet och traditionerna på arbetsmarknaden en viktig roll.
Vilkendera föreställningen är riktig? Det är kanske ett misstag att tänka sig att vi här står inför två konkurrerande hypoteser om mänskligt beteende som slutgiltigt skulle kunna bekräftas eller vederläggas. Samhällsskeendena är produkten av en mångfald motiv, ja, varje mänsklig handling är uttryck för oräkneliga hänsyn på olika plan som inverkar på vilka handlingsalternativ vi tar i beaktande, hur vi ser de möjligheter vi har framför oss.
Både de faktorer Borg nämner och de som Wahlroos framhäver spelar givetvis en roll. För egen del är jag mera benägen att hålla med Borg. Men hur vi gestaltar helheten är oupplösligt förbundet med våra värderingar – huruvida det är samhällssynen eller värderingarna som är mera grundläggande är en hönan-eller-ägget-fråga. Vår förmåga att frigöra oss från vår egen samhällssyn är begränsad. Det är en förenkling att tro att politiska motsättningar har sin grund i värderingar vi bara har valt att omfatta.
(Den här motsättningen för tanken till hur förklaringarna av motståndet mot slaveriet i USA har varierat genom tiderna. Ibland har man förklarat abolitionismen som en religiöst eller moraliskt inspirerad rörelse, ibland har den förklarats med ekonomisk beräkning. )
*
Wahlroos tillägger sedan att han tror på en ändlös ekonomisk tillväxt och på att marknadsekonomin ersätter naturresurserna: ”När priset på dem går upp skapar vi fler alternativa teknologier.” I det skedet börjar hans ord förefalla som en trosbekännelse snarare än en samhällstolkning.
Här kan man invända att det här i varje fall visar att också Wahlroos tror på kreativiteten. Men här finns en viktig skillnad: man kan å ena sidan tänka sig att innovationsförmågan inte uppstår av sig själv utan kräver ett gynnsamt kulturklimat – som Borg förefaller anse – eller å andra sidan – som Wahlroos tydligen menar – att man kan bortse från behovet av att befordra kreativiteten eftersom den automatiskt uppstår när marknaden har behov av den.
Sunday, January 9, 2011
Kränkande forskning?
Fyra beteendeforskare och neurologer vid Karolinska institutet i Stockholm fäster i en artikel i Dagens Nyheter 18.12.10 uppmärksamhet vid en sammanställning av forskningsresultat som visar på ett svagt men otvetydigt samband mellan datorspelsvåld och ökad aggressivitet.
Det handlar bland annat om ”verklighetstrogna och extremt våldsinriktade spel där alla spelmoment som belönas går ut på att virtuellt döda, skada, misshandla, våldta, sprätta upp och lemlästa sina opponenter”. Sambandet förmedlas av förändringar i hjärnan. Det antas vara beroende av andra riskfaktorer, ”socioekonomisk bakgrund, brist på skyddande nätverk, utsatthet och genetiska faktorer” som inte är utredda.
Resultatet är kanske inte speciellt överraskande. Jag fascineras däremot av en insändare, undertecknad av några spelforskare och en kulturskribent, som – med hänvisning till att andra sammanställningar gett vid handen att sambandet mellan datorspelvåld och aggressivitet är försumbart – under rubriken "Dold kulturkritik i debatten om spelvåld" (DN 21.12.10) hävdar att forskarnas varning är ”kränkande mot de miljontals människor som konsumerar tv- och datorspel”.
I DN 22.12.10 ingår ett svar från forskarna från Karolinska under rubriken "Det handlar om hälsa och inte kultur".
Låt oss anta att här föreligger en genuin vetenskaplig oenighet. Det är ändå intressant att kritiken tar sig detta uttryck. De forskare som först påvisade sambandet mellan rökning och cancer blev motsagda men knappast anklagade för att kränka de miljontals människor som konsumerar cigarretter. Nåja, cancer- och beteendeforskning är ju inte samma sak. Men vari består kränkningen i detta fall? Menar man att dessa miljontals konsumenter vet bättre, och att forskningen åsidosätter deras sakkunskap? Eller anser man att sambandet bör hemlighållas för att alla dessa datorspelare inte ska känna sig stämplade som potentiella förbrytare? Eller är man rädd för att störa deras sinnesro?
(En fråga som inställer sig: måste man inte bära på ett visst mått av aggressioner från början om vad man har lust att göra på sin fritid är att döda, skada, misshandla, våldta eller sprätta upp människor – även om det bara sker i fantasin?)
Det handlar bland annat om ”verklighetstrogna och extremt våldsinriktade spel där alla spelmoment som belönas går ut på att virtuellt döda, skada, misshandla, våldta, sprätta upp och lemlästa sina opponenter”. Sambandet förmedlas av förändringar i hjärnan. Det antas vara beroende av andra riskfaktorer, ”socioekonomisk bakgrund, brist på skyddande nätverk, utsatthet och genetiska faktorer” som inte är utredda.
Resultatet är kanske inte speciellt överraskande. Jag fascineras däremot av en insändare, undertecknad av några spelforskare och en kulturskribent, som – med hänvisning till att andra sammanställningar gett vid handen att sambandet mellan datorspelvåld och aggressivitet är försumbart – under rubriken "Dold kulturkritik i debatten om spelvåld" (DN 21.12.10) hävdar att forskarnas varning är ”kränkande mot de miljontals människor som konsumerar tv- och datorspel”.
I DN 22.12.10 ingår ett svar från forskarna från Karolinska under rubriken "Det handlar om hälsa och inte kultur".
Låt oss anta att här föreligger en genuin vetenskaplig oenighet. Det är ändå intressant att kritiken tar sig detta uttryck. De forskare som först påvisade sambandet mellan rökning och cancer blev motsagda men knappast anklagade för att kränka de miljontals människor som konsumerar cigarretter. Nåja, cancer- och beteendeforskning är ju inte samma sak. Men vari består kränkningen i detta fall? Menar man att dessa miljontals konsumenter vet bättre, och att forskningen åsidosätter deras sakkunskap? Eller anser man att sambandet bör hemlighållas för att alla dessa datorspelare inte ska känna sig stämplade som potentiella förbrytare? Eller är man rädd för att störa deras sinnesro?
(En fråga som inställer sig: måste man inte bära på ett visst mått av aggressioner från början om vad man har lust att göra på sin fritid är att döda, skada, misshandla, våldta eller sprätta upp människor – även om det bara sker i fantasin?)
Thursday, January 6, 2011
Friday, December 17, 2010
Tuesday, December 7, 2010
Tuesday, November 30, 2010
Om konsten att tänka - svar till Martina Reuter
Jag är snarare beredd att försvara matematikundervisningen både för dess egen skull, som en viktig del av allmänbildningen, och för dess stora tillämpbarhet, än för dess pedagogiska överslagseffekter.
Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)
Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:
1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.
2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.
3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.
Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.
Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.
Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.
Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)
Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:
1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.
2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.
3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.
Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.
Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.
Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.
Subscribe to:
Posts (Atom)