Friday, June 19, 2015

Margot Wallström och Saudiarabien



I HBL 1 maj 2015 ingick en intervju med Curt Lindroth. Han bor i Dubai och har femton års erfarenhet av affärsförbindelser i arabvärlden. Han har vissa intressanta synpunkter på kulturskillnader mellan Saudiarabien och Norden, men verkar inte tycka att det finns några större politiska problem i landet. Han kan också (om vi får tro reportern) kläcka ur sig aningslösa saker som: ”Trafiken [i Saudiarabien] är hemsk! De flesta har privatchaufförer.”
            Men det jag särskilt fäste mig vid att han talade om ”Sveriges klavertramp”. Tydligen syftade han på den kritik för bristen på mänskliga rättigheter som Sveriges utrikesminister hade framfört, och som ledde till att inbjudan till Margot Wallström att tala inför Arabförbundet i mars stoppades av Saudiarabien. (Han använde också uttrycket ”Margotgate”.)
            Det var intressant att han valde att använda uttrycket ”klavertramp”. Slår man upp ordet får man synonymerna ”blunder”, ”fadäs”, ”tabbe”. Ordet syftar på något man gjort eller sagt av oaktsamhet eller oförstånd – något man rimligtvis skulle ha avstått från att göra eller säga om man hade förstått hur sakerna ligger till. Ofta kan det röra sig om ett etikettsbrott. Vad Lindroth ville få sagt var tydligen att Wallström – om hon hade förstått det som han förstår – skulle ha avstått från att kritisera den saudiska regimen. Det som särskilt utlöste hennes kritik var rättegången mot bloggaren Raif Badawi: han dömdes till 1000 spörapp, tio års fängelse och 235 000 euro i böter för att han upprätthållit en websida som innehöll kritik mot vissa religiösa ledare.
            Lindroths kritik av Wallström är retoriskt intressant. Vad han får fram med sina antydningar är inte bara att hennes protest enligt hans uppfattning var en dumhet, utan rentav att misstaget är så uppenbart att han inte ens behöver förklara det. Kommentaren utandas en införståddhet (nu måste jag igen göra förbehållet att jag inte vet om formen för kritiken bestämdes av honom eller av reportern Daniela Andersson).
            Därmed får vi inte veta om hans motivering är den rent cyniska: ”man ska förstå att hålla tyst om mänskliga rättigheter när det handlar om sekiner” – eller om han möjligen menar att en offentligt framförd kritik är ineffektiv eller rentav kontraproduktiv. Detta vore ju ett hedervärt argument. Men när det inte ges en närmare förklaring får man intrycket att han faller in i den gamla visan: ”Se hur naiva och idealistiska svenskarna är, vi finländare är minsann klokare” – finlandiseringens höga visa sådan den sjungs i olika väderstreck.
            Här kan man som kontrast notera att engelska The Guardian Weekly (3.5) å sin sida hurrar på Wallström under rubriken ”Splendidly undiplomatic diplomat” [lysande odiplomatisk diplomat].
             

Sunday, April 26, 2015

Vi och våra skumgummipartier


Juha Sipilä står inför uppdraget att bilda regering. Vilka partier kommer att medverka? Alla kombinationer är lika möjliga är Sipiläs budskap. Ibland får jag intrycket att de som citerar honom uppfattar detta som ett uttryck för en beundransvärd öppenhet.

Jag vill för all del inte döma ut Sipilä innan han fått en chans att visa vad han går för, och kanske hans uttalanden ska tolkas som ett utslag av diplomati, men tanken att alla partier skulle kunna ses som lika tänkbara samarbetspartner (både inför och efter ett riksdagsval) förefaller mig som uttryck för politisk opportunism, en opportunism som delas av alla våra riksdagspartier. Genom att undvika klara ställningstaganden inför valet låter man bli att signalera vem man vill regera tillsammans med. Partierna har alltså ingen klar åsikt om hur landet borde styras, så länge man själv får vara med och styra.

Delaktighet i makten blir ett självändamål. Partiprogram och vallöften är blå dunster. Partierna är gjorda av skumgummi, vart och ett av dem låter stoppa in sig i varje tillbudsstående öppning. Erfarenheterna av föregående regering verkar inte ha avskräckt våra politiker.

Den här situationen för tankarna till Vilhelm Mobergs satiriska roman Det gamla riket, som i tunn förklädnad satiriserar svensk politik under 1950-talet. Landet styrs av Det Statsbärande Partiet som beskrivs som ett idéparti. Partiet har två idéer 1) att komma till makten och 2) att hålla sig kvar vid makten. Hos oss är det inte ett parti utan åtta som delar dessa idéer.

I Sverige har blockpolitiken visserligen ställts inför en del problem, men den innebär att väljarna inför valet vet vilketdera av två klara politiska alternativ de stöder med sin röst. Systemet med majoritetsval i Storbritannien och i USA har i praktiken tvingat fram två stora partier med konkurrerande visioner. Hos oss har valresultatet däremot bara en indirekt roll för regeringsbildningen. Makten fördelas i vad man förr kallade rökfyllda kabinett, eller kanske på bastulaven.

Inte undra på att 30 % av väljarkåren anser det meningslöst att gå och rösta. I Finland har man kommit långt när det gäller att efterleva den franske författaren Paul Valérys definition: ”politiken är konsten att hindra människor att blanda sig i saker som angår dem”.

Sunday, January 11, 2015

Pennans och svärdets makt





”Pennan är mäktigare än svärdet” skrev den engelska dramatikern Edward Bulwer-Lytton. Sentensen har figurerat i de senaste dagarnas reaktioner på massmorden i Paris. Att man talar just om pennan är på sin plats eftersom det numera framför allt är tecknare som använder pennor; det skrivna ordet kommer idag oftast till på en dator.
            Uttalandet kan verka bestickande: det är ett faktum att symbolhandlingar ofta har en större och framför allt mera varaktig genomslagskraft än våldshandlingar. Men både pennans och svärdets makt kan ta sig så många olika former att en övergripande jämförelse blir meningslös. I dessa dagar framstår satsen närmast som en besvärjelse.
            I Platons Gorgias (469d-e) säger Sokrates:

Anta att jag står på torget med en dolk dold under kläderna och jag säger till dig: ”Polos! Jag har just fått en enastående tyrannmakt. Om jag tycker att någon av de här människorna som du ser ska dö genast, då ska den som jag tycker dö! Om jag tycker att någon av dem ska få huvudet krossat ska det genast krossas, och om jag tycker att någon ska få kläderna sönderrivna ska de rivas sönder! Så stor makt har jag här i staten!” Om du inte trodde mig skulle jag visa dig dolken, och när du såg den skulle du kanske svara: ”Men Sokrates, på det sättet har ju alla människor stor makt. På det sättet kan du bränna ner vilket hus du tycker, ja athenarnas skeppsvarv och krigsskepp och alla lastfartygen, både statliga och enskilda.” Men att göra vad man själv tycker är inte att ha stor makt, eller anser du det?

Polos håller med.
            Det Sokrates beskriver är vad man kunde kalla negativ makt: förmågan att tillfoga sina offer skada, att hindra dem i deras strävanden eller att döda dem. Mot detta kan man ställa begreppet positiv makt, dvs förmågan att uppnå något man för egen del finner eftersträvansvärt. Vad Sokrates påpekar är att de flesta av oss har tillgång till en negativ makt där den skada vi kan tillfoga andra står utom all proportion till det vi själva har att hämta ur denna maktutövning. (Platon överdriver förstås – också förmågan att svinga en dolk är förbehållen vissa individer.)
Terroristerna i Paris utövade onekligen sin negativa makt maximalt. Huruvida detta samtidigt var en positiv maktutövning beror på vilka mål de hade. Om deras mål var att dämpa kritiken av islam eller av islamismen är det tveksamt. Om deras mål var att skapa en polarisering – en taktik som för tanken till 70-talets vänsterradikala våldsutövning – och därigenom bidra till de franska muslimernas utanförskap och önskan att identifiera sig med den sunnimuslimska världen kan de komma att visa sig framgångsrika. I så fall samverkar de paradoxalt nog med de islamofobiska krafterna i Europa.
Tecknarna vid Charlie Hebdo (liksom en gång i tiden vid Jyllands-Posten) utövade kraftig negativ makt. I alla händelser verkar de ha bidragit till att Frankrikes marginaliserade muslimer kände sig ytterligare tillplattade och tillintetgjorda – människor som kanske inte har den graden av sofistikering att de förmår skilja mellan kritik av islam och kritik av islamismen, en begränsning de i så fall delar med bland andra Marine Le Pen och vår egen Jussi Halla-aho. (Ibland förefaller det rentav som om kritikerna själva inte är på det klara med vad de är ute efter att kritisera: vad ville till exempel Lars Vilks få sagt med sin rondellhund?) Samtidigt kom karikatyrtecknarna att bli inspirationen för en enorm negativ maktutövning som i sista hand skulle drabba dem själva på grymmaste tänkbara sätt.
Utövade de då någon positiv makt? Vad ville de uppnå? Jag har inte stött på några analyser av denna form av satir, dess målsättningar och verkningsformer. Charlie Hebdos karikatyrer riktar sig lika ofta mot den franska statsmakten och den katolska kyrkan som mot islamismen. Satirens former verkar i varje fall höra hemma i ett sammanhang där det finns ett behov av att ifrågasätta och förlöjliga institutioner som utövar (både positiv och negativ) makt över medborgarnas liv. Målet är att undergräva det övermått av respekt sådana institutioner kan tänkas åtnjuta – och att samtidigt hålla deras representanter medvetna om att deras verksamhet är utsatt för granskning. Man kunde säga: satiren undergräver medborgarnas benägenhet att identifiera sig med överheten. Den fråga man emellertid kunde ställa när det gäller Charlie Hebdos karikatyrer är: vem riktar de sig till? I vilken mån är mottagarna personer som är benägna att identifiera sig med de islamistiska rörelserna? Eller har man andra mål, och i så fall vilka?
Att ifrågasätta vad någon gör med sin yttrandefrihet är givetvis inte att ifrågasätta själva yttrandefriheten. Det kan rentav vara tvärtom: Yrsa Stenius talar i HBL 9.1.15 om att ”förvalta” yttrandefriheten. Det betyder inte att man låter rädslan styra vad man skriver eller tecknar, utan att man ställer sig frågan om meningen med det man gör. Därigenom bidrar man också till att befästa yttrandefrihetens värde. Risken är å andra sidan att de terroristiska aktionerna leder till ett slags ”yttrandetvång” – man ser sig förpliktigad att fortsätta på den provokativa linjen för att visa att man inte låter styras av rädsla.
I reaktionerna på islamistiska hot och terrorhandlingar – börjande med ajatollah Khomeinis fatwa mot Salomon Rushdie 1989 – har begreppet yttrandefrihet fått en ny användning. Detta är inget problem så länge man är klar över förskjutningen. De juridiska gränserna för pressens frihet – yttrandefrihet i klassisk mening – är i dagens västerländska samhälle en icke-fråga. De islamistiska terroristernas avsikt är inte att införa ett nytt regelverk för det offentliga ordet, utan i första hand att skrämma till tystnad. Försvaret för yttrandefriheten handlar här om en reaktion mot att symbolhandlingar bemöts med kriminellt våld. Det är metoderna som är avskyvärda.  Man kunde å andra sidan tänka sig en bojkott riktad mot en tidskrift eller mot ett företag som i sin reklam använder sig av stereotyper man finner motbjudande. (Eller tänk på den bojkott som inleddes mot pastabolaget Barilla efter att dess ordförande hade sagt att bolaget inte kunde tänka sig att visa ett homosexuellt par i sin reklam.) Ifall detta skulle leda till att tidskriften eller företaget avstår från att använda dessa stereotyper vore det ett framsteg. Vi skulle inte tala om en förlust för yttrandefriheten. Det är ingalunda så att allt som inte bör förbjudas är värt att uttrycka.