Talkoanda eller solidaritet?

Talkoarbete är en tradition på den finska landsbygden. Wikipedia definierar begreppet talko så:

Talko eller talkoarbete är ett lånord från finskan till finlandssvenskan. Ordet betecknar det gemensamma arbete som görs av folket till exempel i en by eller liknande när man ställer upp med eller för varandra i stort eller smått, från att bygga en bystuga till att kratta gårdsplanen åt en sjuk granne. Nuförtiden är ordet inte begränsad till bytalko utan vem som helst kan bjuda in sina vänner till talko.

Ur begreppet talko kommer begreppet talkoanda, den anda som antas komma till uttryck i talkoarbetet. Föreställningen om en talkoanda har en central plats i den finländska självförståelsen. Man är stolt över den.

Jag kom att tänka på detta när det kom fram att Centerpartiet och Sannfinländarna, de två partier som kanske i högre grad än andra säger sig vilja försvara den finska livsformen, inte ville bidra till stödet till de krisdrabbade spanska bankerna. Spanjorerna måste lösa sina egna problem, hävdade man. Sannfinländarna gav uttryck åt liknande tongångar när det gällde stödpaketen till Portugal eller Grekland.

Nu handlar det inte om att de två oppositionspartierna skulle ha alternativa föslag till en lösning av eurokrisen. Problemet är att de anser att problemet inte angår finländarna. Den ståndpunkten har kritiserats både på ekonomiska och moraliska grunder.

Man kunde anklaga politikerna i de två oppositionspartierna för att de saknar talkoanda, men de skulle inte känna sig träffade av kritiken. Det här hänger ihop med att begreppet talkoanda har uppenbara moraliska begränsningar: det är ett mittemellanbegrepp.

Ett samhälle med talkoanda har uppenbara fördelar. Uppkomsten av ett medborgarsamhälle förutsätter ett mått av talkoanda. Samtidigt handlar valet mellan att dra hemåt och att sluta upp kring en gemensam sak i många fall helt enkelt om vilken form egenintresset ges. Om talkoandan håller, kan jag räkna med att få igen det jag investerar i gemenskapen. Allas fördel är min fördel.

Situationen blir en helt annan då man inte kan räkna med gentjänster, till exempel för att gemenskapskänslan inom ett kollektiv -vare sig det gäller byn, nationen eller det övernationella samfundet - är svag. Detta kan i sin tur bottna i kulturella avstånd, eller i avsaknaden av en gemensam berättelse. I nödlägen blir man särskilt försiktig med att ta risker för det gemensamma bästa. Ju kärvare läget blir, desto snävare är vi benägna att dra gränserna kring den egna gruppen. De här begränsningarna verkar bli aktuella i samband med eurokrisen.

I det fallet kanske det inte räcker med talkoanda - det kan krävas äkta solidaritet med människors nöd. Och det är något som våra oppositionspartier inte är benägna att visa, eftersom det inte är politiskt opportunt. Huruvida regeringens politik å sin sida är uttryck för solidaritet eller är ett desperat försök att avvärja en ekonomisk katastrof är en fråga för sig.

Att dra sig till minnes

http://www.dixikon.se/dixikon/att-dra-sig-till-minnes/

Konstnärsskap (och vetenskap) är förnyelse

Pia Ingström har en utomordentligt läsvärd ledare i HBL 5.6.2012 under rubriken "Konstnärskap är förnyelse".  Hon varnar för inställningen att kulturellt skapande ska bedömas utgående från dess marknadsvärde - en inställning som, tragiskt nog, håller på att slå igenom till och med inom organisationer som Svenska Folkskolans Vänner, vars officiella mission är att främja finlandssvenskt kulturarbete. Hon skriver bland annat:

För den som vill avveckla kulturens stödstrukturer finns förutom den alltid pålitliga Marknaden också den trogna vapendragaren Projektet att hänvisa till. Man förvandlar kultur till Projekt, alltså en räcka ständiga institutionella nystarter... På det här sättet säger man sig vilja undvika stagnation men ignorerar det faktum att varje pjäs, varje konstverk, varje uppsättning, varje konstnärskap, det vill säga skapande arbete, per definition är förnyelse och förändring. Att ständigt för finansieringen tvingas nedmontera och sedan nybygga "projekt" kring konsten stjäl tid och energi. [Min kursivering.]

Denna kritik mot det uppifrån pålagda förnyelsekravet som i själva verket riskerar kväva den strävan till förnyelse som växer fram ur själva verksamheten (när den bottnar i ett genuint intresse för saken) är högaktuell också när det gäller forskning.

Om faran med att vilja gratulera sig själv

"Det ligger en bitterljuv ironi i att de som kritiserar den främlingsfientliga retoriken och dess sätt att måla världen svartvit, ofta själv porträtterar dem som de vänder sig emot som enkla varelser, hopplöst bakom flötet, utan ordentliga argument. Självmotsägelsen i att försöka övervinna en på skillnader baserad identitetspolitik samtidigt som man skapar sin egen ställning genom att göra skillnad mellan sig själv (den som vet bättre) och nationalisten (den irrationella bångstyriga) kräver ordentlig granskning. Ifall vi inte lyckas med detta hamnar vi i den fälla som okritisk hyllning av våra egna åsikter skapar...

                      Föreställningen ger sig ut för att ifrågasätta identiteter, men uttalar ingen skepticism mot den vi-anda den själv skapar."

Otso Harju, recension av De Kristallklaras teaterföreställning Isolation. Ny Tid 19

                     

Massmördaren som filosof?

Men om någon faktiskt anser, på förhand, att det är en öppen fråga huruvida en handling som att ordna med en rättslig avrättning av oskyldiga bör vara helt utesluten så vill jag inte diskutera med honom: han har en korrupt själ.

(G. E. M. Anscombe: "Modern Moral Philosophy"; på svenska i Backström-Torrkulla, red: Moralfilosofiska essäer)

I en artikel under strecket (SvD 8.5.12) bjuder Isabella Varricchio upp den norske massmördaren till en filosofisk dans. Hon strävar efter att förstå hans tankevärld  genom att ställa den i relation till några politiska filosofer på modet, främst Carl Schmitt och Giorgio Agamben. I ivern att visa upp de danssteg hon behärskar tror jag att hon glömmer vem hon dansar med.

Varricchio skriver bland annat:

Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

Varricchio intellektualiserar massmördarens bevekelsegrunder utöver det han själv varit förmögen till. Hennes uppvisning balanserar på gränsen till det ansvarslösa. Hennes text är ingalunda ensam i sin genre. Tankarna går exempelvis till Stockhausens uttalande om elfte-septemberattacken som ett konstverk.

Raimond Gaita framför i boken Good and Evil: An Absolute Conception idén om en moralisk reductio: ett resonemang kan i sin akademiska kontext te sig oklanderligt men så snart vi frågar oss vilka konsekvenser det har i praktiken inser vi att det är vanvettigt. Ett exempel på det är utilitarismen: idén att ändamålen helgar medlen kan i teorin förefalla rationell men att fullt ut försöka leva efter den skulle vara ondskefullt eller omänskligt. Så länge filosoferna stannar kvar i sina elfenbenstorn låter man dem hållas. Man kanske till och med beundrar dem. Men om någon försöker omsätta sådana verklighetsfrämmande filosofier i praktiken visar det att omdömet sviktar.

Nu vill jag inte hävda att massmördarens tänkande, vare sig i hans manifest eller i den tolkning det ges av Varricchio, är intellektuellt respektabelt (idén om en individens självpåtagna legitimitet ter sig självmotsägande), vad jag vill ifrågasätta är hela den föreställning om förhållandet mellan tanke och liv som Varricchios artikel uttrycker, en föreställning som i själva verket löpt som en röd tråd genom den västerländska filosofins historia: bilden av det mänskliga livet som ett tillämpat tänkande - föreställningen att vårt liv svävar på en rymd av intellektuella konstruktioner. Föreställningen att vi lever i våra huvuden, att ordet föregår handlingen. Denna föreställning är givetvis smickrande för filosofernas uppfattning om den egna betydelsen: i idéernas rike regerar filosoferna allsmäktigt. Men i själva verket baserar den sig på ett missförstånd av tänkandets karaktär (som andra filosofer har påvisat): det är genom de sätt på vilka våra tankar och ord uttrycks i handlande som deras mening framträder. Tänkandet är en förlängning av livet, inte tvärtom.

Låt oss då ställa frågan: i vilken relation står massmördarens handlande till den islamofobiska retorik som odlas på tusentals bloggar över Europa? Det verkar finnas två sätt att besvara frågan. Man kan hävda att massmördaren helt enkelt verkställde det som de andra islamofoberna predikade. Han skilde sig från dem genom att han var mera konsekvent, "kompromisslös" som Verricchio skriver. Kanske tillägger man: anledningen till att de andra inte griper till vapnen är att de saknar mod eller handlingskraft eller förmåga att planera. Utan att märka det ger man då uttryck åt ett slags beundran. (Eller kanske säger man man man "inte vet" varför de andra inte gör det. Det förvånande blir då att så många inte ställer till massakrer. Men försök följa den tankegången till sin spets!)

Å andra sidan kan man hävda att gärningsmannen missförstod den islamofobiska retoriken. Han förstod inte att den var avsedd att stanna i cyberrymden, att den var en verbal sysselsättning, utövad av personer som (i de flesta fall) inte skulle vara beredda att begå massmord för sakens skull - vare sig de själva inser detta eller inte. Morden var något som denna retorik framkallade i en överhettad hjärna. Härmed inte sagt att denna retorik inte är förhatlig eller farlig, eller att de som utövar den inte skulle bära sin del av ansvaret för det som hände den 22 juli. Men om detta är det svar man väljer (och som jag är benägen att välja) så har man samtidigt markerat en gräns för vilket förhållande mellan tanke och handling man finner begripligt.

En massmördares psyke

Två expertgrupper har fällt olika omdömen om den norske massmördarens tillräknelighet. En grupp ansåg att han led av paranoid schizofreni, en annan fann inga tecken på psykos. De flesta bland de överlevande och anhöriga - de som drabbats mest omedelbart av morden - välkomnar tanken att mördaren betraktas som straffgill. Det är en förståelig reaktion. Det paradoxala är att denna önskan delas av förövaren själv: hans värsta mardröm är att morden ska avskrivas som en galnings verk.

I själva verket är frågan kanske inte över huvud taget avgörbar. I alla händelser sätter den vårt tänkande kring mänsklig tillräknelighet på prov. Vår uppfattning uttrycker vår livshållning och vår relation till skeendena. Jag vill här framföra några argument för att massmördaren bör anses galen - hur långt de håller vet jag inte.

Har galenskapen en fysionomi?
Ett argument för att mördaren inte kan ha varit galen är det målmedvetna och rationella sätt på vilket han planlagt sina dåd. En galning, tänker man sig, kan inte ha den klartänkthet och uthållighet som krävs för ett så krävande tankearbete. Men människor kan vara galna på olika sätt. Gilbert K. Chesterton formulerade en aforism som är giltig åtminstone i vissa fall: "The madman is not the man who has lost his reason. He is the man who has lost everything except his reason."

Den psykiatergrupp som fann mördaren tillräknelig har å sin sida iakttagit honom i fängelset och inte upptäckt några tecken på psykos. Också det här resonemanget utgår från att mentalsjukdom måste visa upp en igenkännlig fysionomi, att det finns återkommande kännetecken på psykos. Men måste det vara så? Kan det inte finnas en galenskap som bara uppträder hos en unik individ?

Låt oss ta ett exempel: det räcker att en individ en enda gång gör ett allvarligt försök att gå på vattnet för att vi ska sluta oss till att hon åtminstone vid detta speciella tillfälle inte var vid sina sinnens fulla bruk - oberoende av vad som hände därförinnan eller därefter, och oberoende av hennes neurologiska tillstånd.

Att välja mord
Det har sagts att det vore blåögt att anse att onda handlingar i sig är mindre normala än goda handlingar. Men det handlar inte om tron på människans godhet, utan om en logisk asymmetri mellan goda och onda motiv i förhållande till vad som gör en handling begriplig. Onda motiv kräver en särskild förklaring för att bli begripliga, goda motiv är begripliga i sig. (Frågan har behandlats av Elizabeth Anscombe i hennes bok Intention. Den diskuteras också på ett klargörande sätt av Lars Fr. H. Svendsen i Ondskans filosofi, även om han bortser från sådana motiv som hämndbegär.)

Så här resonerar många: mördarens gärningar var visserligen onda, men han valde dem som en kalkylerad metod för att förebygga vad han uppfattade som ett hot mot den norska livsformen. Låt vara att idéerna om "den norska livsformen" och föreställningen om hotet från islam är suspekta - de här idéerna delar mördaren med många andra högerextremister. De är grumliga och hatiska men inte nödvändigtvis sinnessjuka. Massmördaren skiljer sig från de andra bara genom att han omsätter idéerna i handling.

Men det är just i relationen mellan idéer och handling som jag ser ett problem. För det första är det en betydande skillnad mellan att uttrycka en åsikt verbalt och att omsätta den i handling. Vad det innebär att "ha en åsikt" är inte entydigt. Man kan fråga sig hur seriöst en person som bara skriver blogginlägg omfattar de åsikter han uttrycker.

För det andra - och detta är den centrala poängen som mig veterligen inte blivit tillräckligt uppmärksammad - är relationen mellan pratet om ett islamskt hot och morden den 22 juli synnerligen tunn. Det är svårt att förstå att en omdömesgill person kan tro att morden skulle bidra till mördarens målsättningar. Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?

22-juli-mördaren tycks ha övervägt olika mordoffer innan han beslöt sig för att mörda ungdomarna på Utøya. Det som förblev konstant i hans planering var att ett större antal människor skulle mördas. Han var inte upptagen av tanken hur han bäst kunde motverka en islamisering av Norge, han var upptagen av att använda hotet om en islamisering som en förevändning för massmord. Det är framför allt därför jag finner det svårt att tro att han var vid sina sinnens fulla bruk.

Om Niinistö och det självklara

President Niinistö sade under sitt statsbesök i Sverige att Finlands tvåspråkighet är en självklarhet och att han därför inte finner det angeläget att diskutera saken. Detta kan te sig som en elegant formulering, men i själva verket är uttalandet egendomligt.

För det första brukar politiker inte avhålla sig från att yttra självklarheter. Tvärtom kan detta anses höra till deras roll. En president på statsbesök i Sverige förväntas säga något om de djupa banden mellan våra länder. Politiker brukar säga att de är bekymrade för sysselsättningen eller eurokrisen, de fördömer våldet i Syrien och uttalar en förhoppning om en politisk lösning. Tarja Halonens nyårstal var en enda räcka självklarheter. Självklarheterna har både en ceremoniell och en pedagogisk roll - det är också viktigt att göra det tydligt vilka självklarheter som förenar oss som samhälle. Det är svårt att föreställa sig en politiker som på allvar undviker att yttra självklarheter.

För det andra är Finlands tvåspråkighet idag ingalunda självklar. Det finns betydande kretsar som ifrågasätter den. Och även om man i princip anser att det svenska språkets ställning är värd att försvara, kan man diskutera vad detta ska innebära. Handlar det om att ta hänsyn till den svenska språkgruppens särbehov, eller vill man att båda språken också i fortsättningen ska ha en statsbärande roll, vara en del av vår nationella identitet? Och hur kan dessa olika målsättningar förverkligas i praktiken?

Jag uppfattar Niinistös uttalande som en ordlek. Att kalla något en självklarhet kan vara ett normativt uttalande: vad man kan mena är att även om en fråga diskuteras, så är det något man själv inte är redo att diskutera - i betydelsen ifrågasätta. Det kan förefalla som ett kraftigt ställningstagande till förmån för det saken gäller. Så vill Niinistö bli förstådd. Men orden är, tror jag, ett kamouflage.

Niinistös fyra föregångare på presidentposten - Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari och Halonen - drog sig inte för att explicit understryka tvåspråkighetens betydelse under perioder när den var betydligt mindre ifrågasatt. Vad Niinistös ord egentligen betyder är att han inte kommer att ta strid i frågan. Tvåspråkigheten är för honom självklar i betydelsen ointressant.