Duncan MacDougall var en amerikansk läkare som gick till historien genom att hävda att själen väger 21 gram. Han kom till sitt resultat genom att väga tuberkulospatienter före och efter dödsögonblicket. De hade i genomsnitt blivit 21 gram lättare. Eftersom hundar inte genomgick en motsvarande viktförlust slöt sig MacDougall till att det var den flyende själen som förorsakade förändringen.
Eller som Falstaff Fakir uttryckte saken:
”Kroppen är den största delen
med ett litet hål för själen.”
MacDougall gjorde sina mätningar år 1901. Andra forskare har inte lyckats upprepa resultatet.
MacDougall nämns i en bokrecension av Gitte Lauströer i HBL 3.8.2001. Hon skriver om en bok av den tyske vetenskapsjournalisten Thomas Vasek, där han granskar frågan om själens existens i filosofihistoriens ljus.
Frågan om själens existens kan förefalla djup, men är i själva verket förvirrad. Det brukar sägas att ingen neurolog har lyckats finna bevis på den mänskliga själens existens eller dess lokalisering i hjärnan. Men om man åberopar deras iakttagelser är man offer för samma förvirring som MacDougall. Förvirringen bottnar i att man å ena sidan utgår från att själen är något övernaturligt, något radikalt annorlunda än våra kroppsliga organ, men samtidigt föreställer sig att den ska kunna gå att påvisa genom empiriska observationer.
Att tala om själen är inte att ställa sig i konflikt med vetenskapen. Föreställningen om människans själ är inte en empirisk hypotes. Kontrasten själ – kropp är en begreppslig kontrast, inte en vetenskaplig. Ordet ”själ” hämtar sin mening ur den diskurs (det språkliga sammanhang) där det har en roll. Det uttrycker ett perspektiv på människans liv. Vi talar om att vinna världen men förlora sin själ, att en människa blir kränkt i djupet av sin själ, att någon lägger in sin själ i sitt arbete. De här uttryckssätten är förbundna med uppfattningen att människans tillvaro inte helt låter sig fångas in i psykologiska termer utan att den också har en moralisk dimension: varje människa har ett okränkbart värde, varje människa har ansvar inför andra, en människas liv kan vinna eller förlora sin mening.
Någon invänder kanske att talet om själ i de här uttryckssätten är bildligt, att ordet i dess bokstavliga mening ”helt enkelt” betecknar en övernaturlig substans som lever vidare efter kroppens död, att den moraliska användningen av ordet ”själ” är baserad på det övernaturliga begreppet. Och att detta är den substans vars existens man vill förneka när man säger att människan inte har någon själ.
Tanken på själens odödlighet är förknippad med många frågor som det skulle föra för långt att gå in på här. Det borde ändå vara uppenbart att denna tanke är beroende av föreställningen om människan som en moralisk varelse. Förståelsen av människans jordeliv ger mening åt föreställningen om det eviga livet, och inte tvärtom. Och det är genom den moraliska användningen av ordet ”själ” som den religiösa blir begriplig.
Saturday, August 6, 2011
Sunday, June 26, 2011
Iso numero
Helsingfors håller på att få sin motsvarighet till Londons Big Issue och Stockholms Situation: tidskrifter som säljs på gatan av bostadslösa eller andra marginaliserade individer för att ge dem ett tillfälle att själva hjälpa upp sin situation. Ett provnummer har kommit ut. Helsingforsvarianten heter Iso numero: katukulttuurilehti. (Jag köpte ett exemplar av en romsk kvinna.)
Iso numero håller hög kvalitet. Innehållet består till stor del av artiklar som tidigare utkommit i andra tidskrifter, som niin & näin, Tuli ja savu, Yliopisto, Filmihullu med flera. Måns Broo skriver om livet i en ashram, Kari Pirhonen om mansbilden i samtida finsk film. Numret innehåller också en intervju med Claes Andersson, en tecknad serie av Kaisa Leka. Med mera. Artiklarna är rikt illustrerade, layouten förstklassig. Man får god valuta för 4 euro.
Numret innehåller två serier av Miiku Lehtelä, som uppenbarligen är avsedda att gå till rätta med etniska fördomar. Den ena handlar om ett fyllo som far ut mot busschauffören som är ”neger”. Han uppmanar chauffören att återvända till Afrika, vartill denna svarar: ”Vill du att jag far dit omedelbart eller ska jag först köra hem dig?” Det är ju väl funnet.
Den andra serien är mera diskutabel. Den handlar om en gammal man som rasar mot ryska turister. Det visar sig att han själv är född i Finland 1915 och därmed ursprungligen rysk undersåte. Det som gör serien problematisk är det sätt på vilket den gamle mannen framställs. Han är uppenbarligen finlandssvensk: han heter Holmström och talar ömsom svenska, ömsom bruten finska. Här etableras en koppling mellan hans russofobi och hans finlandssvenskhet. Mest skrämmande är att han tecknas på ett sätt som för tanken till judekarikatyrer i 1930-talets Tyskland.
Fördomar bekämpas här med fördomar. Jag hoppas det här en tillfällig lapsus i ett i övrigt utomordentligt projekt.
Iso numero håller hög kvalitet. Innehållet består till stor del av artiklar som tidigare utkommit i andra tidskrifter, som niin & näin, Tuli ja savu, Yliopisto, Filmihullu med flera. Måns Broo skriver om livet i en ashram, Kari Pirhonen om mansbilden i samtida finsk film. Numret innehåller också en intervju med Claes Andersson, en tecknad serie av Kaisa Leka. Med mera. Artiklarna är rikt illustrerade, layouten förstklassig. Man får god valuta för 4 euro.
Numret innehåller två serier av Miiku Lehtelä, som uppenbarligen är avsedda att gå till rätta med etniska fördomar. Den ena handlar om ett fyllo som far ut mot busschauffören som är ”neger”. Han uppmanar chauffören att återvända till Afrika, vartill denna svarar: ”Vill du att jag far dit omedelbart eller ska jag först köra hem dig?” Det är ju väl funnet.
Den andra serien är mera diskutabel. Den handlar om en gammal man som rasar mot ryska turister. Det visar sig att han själv är född i Finland 1915 och därmed ursprungligen rysk undersåte. Det som gör serien problematisk är det sätt på vilket den gamle mannen framställs. Han är uppenbarligen finlandssvensk: han heter Holmström och talar ömsom svenska, ömsom bruten finska. Här etableras en koppling mellan hans russofobi och hans finlandssvenskhet. Mest skrämmande är att han tecknas på ett sätt som för tanken till judekarikatyrer i 1930-talets Tyskland.
Fördomar bekämpas här med fördomar. Jag hoppas det här en tillfällig lapsus i ett i övrigt utomordentligt projekt.
Friday, June 17, 2011
Ekonomistisk retorik
Tom Berglund har i HBL 16.6 en kolumn om beskattning. Den är ett retoriskt kraftprov. Resonemanget baserar sig skenbart på naturvetenskapliga utgångspunkter, men är i själva verket genomideologiserat.
Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)
De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.
Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.
Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.
Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.
Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.
Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)
De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.
Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.
Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.
Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.
Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.
Wednesday, May 11, 2011
Varför ger ingen Soini svar på tal?
Sannfinländarnas ordförande Timo Soini förklarar i en kolumn i Wall Street Journal 9.5 varför han inte kommer att rösta för stödpaketet till Portugal. Kolumnen är välskriven, argumenteringen förefaller genomtänkt, den är är i varje fall inte uppenbart ihålig.
Förmodligen skulle ekonomiska experter eller ledare för andra partier med lätthet finna luckor i argumentationen. Men då är det så mycket mera anmärkningsvärt att ingen mig veterligen bemödat sig om göra det. I alla händelser skulle man få en ökad respekt för vår officiella EU-politik om någon tog sig tid att försöka bemöta Soinis argument.
Förmodligen skulle ekonomiska experter eller ledare för andra partier med lätthet finna luckor i argumentationen. Men då är det så mycket mera anmärkningsvärt att ingen mig veterligen bemödat sig om göra det. I alla händelser skulle man få en ökad respekt för vår officiella EU-politik om någon tog sig tid att försöka bemöta Soinis argument.
Thursday, April 21, 2011
Sanna finländare?
Statsvetaren Göran Djupsund påpekade vid FST5:s valvaka att de väljare som i årets val stödde Sannfinländarna också har funnits tidigare (och antingen röstat på andra partier eller, till stor del, låtit bli att rösta). Det betyder ändå inte att dessa väljare nödvändigtvis har mycket annat gemensamt än just att de valde att rösta på Sannfinländarna.
Jag har på känn att det under beskrivningen ”utlänningsfientlighet” egentligen gömmer sig flera olika attitydkomplex (vet inte om detta har undersökts). En form är vad man kunde kalla Jakobackarasismen, vars främsta representanter är Jussi Halla-aho och hans protofacistiska meningsfränder. Här handlar det om reaktioner bland människor som lever i invandrartäta miljöer, och om den friktion som lätt uppstår mellan personer med olika vanor och beteendemönster, i många fall säkerligen förstärkt av att invandrarna i många fall är traumatiserade av sina erfarenheter eller har svårt att finna en mening i sin upprotade tillvaro, och av att många av deras finländska grannar å sin sida drabbats av utslagning, kanske ett offer för ekonomins globalisering. (Denna friktion är inte en ofrånkomlig följd av kulturblandning – det visar exemplet Närpes.) Det var dessa väljare som förra valet gav sina röster åt boxaren Toni Halme, och som nu röstade på docenten Halla-aho.
Den här varianten av främlingsfientlighet är säkert framträdande till exempel i Malmö i Sverige, i Paris förorter, i Holland, England osv. Jag tror inte att den är särskilt betydelsefull i Finland, helt enkelt därför att vi har så få invandrare. Däremot föreställer jag mig att en annan variant är särskilt utbredd hos oss: vad man kunde kalla utlänningslikgiltighet. Många människor i vårt land har bara haft en mycket ytlig beröring med människor från främmande kulturer, eller ens från länder längre bort i Europa. Man har svårt att ta deras behov på allvar, vare sig det gäller uhjälp, krispaket eller asylbehov. Det är ”våra” pengar, det är ”vi” som ska komma i åtnjutande av dem. (Vill man se något positivt i denna inställning kan man ju framhålla att dessa väljare i varje fall känner en viss solidaritet mot sina landsmän – särskilt mot dem som talar rätt språk.)
För den första gruppen är främlingarna alltför verkliga, för den andra är de inte verkliga nog.
*
Det är en annan distinktion som jag tror det är viktigt att göra när det gäller Sannfinländarna. De har kallat sig populister (en beskrivning som för övrigt inte torde passa in till exempel på Halla-aho). Populism anses innebära ett avståndstagande från eliten. Det här kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan det avse en intressemotsättning: populisterna utger sig för att försvara de ”små människornas” intressen mot de rikas eller de mäktigas. Det finns onekligen drag av detta i Sannfinländarnas krav på en minskning av inkomstklyftorna. Men det kan också gälla ett avståndstagande från den politiska elitens argumentering: man vägrar helt enkelt att erkänna att frågorna är mera komplicerade än de förefaller. (De här två aspekterna kan också sammanblandas på ett förvirrande sätt.) Ett exempel på detta är Sannfinländarnas inställning till stödpaketet i Portugal. Risken är ju att en ekonomisk kollaps i landet skulle ha följdverkningar också i vårt land, och att de skulle komma att gå ut över många av dem som stöder Sannfinländarna.
Här innebär populism ett slags verklighetsflykt. Men vem bär ansvar för det? Det gör förstås ledarskiktet inom det populistiska partiet, men också ledarna för de traditionella partierna som inte varit lyhörda för väljarnas bekymmer.
Jag har på känn att det under beskrivningen ”utlänningsfientlighet” egentligen gömmer sig flera olika attitydkomplex (vet inte om detta har undersökts). En form är vad man kunde kalla Jakobackarasismen, vars främsta representanter är Jussi Halla-aho och hans protofacistiska meningsfränder. Här handlar det om reaktioner bland människor som lever i invandrartäta miljöer, och om den friktion som lätt uppstår mellan personer med olika vanor och beteendemönster, i många fall säkerligen förstärkt av att invandrarna i många fall är traumatiserade av sina erfarenheter eller har svårt att finna en mening i sin upprotade tillvaro, och av att många av deras finländska grannar å sin sida drabbats av utslagning, kanske ett offer för ekonomins globalisering. (Denna friktion är inte en ofrånkomlig följd av kulturblandning – det visar exemplet Närpes.) Det var dessa väljare som förra valet gav sina röster åt boxaren Toni Halme, och som nu röstade på docenten Halla-aho.
Den här varianten av främlingsfientlighet är säkert framträdande till exempel i Malmö i Sverige, i Paris förorter, i Holland, England osv. Jag tror inte att den är särskilt betydelsefull i Finland, helt enkelt därför att vi har så få invandrare. Däremot föreställer jag mig att en annan variant är särskilt utbredd hos oss: vad man kunde kalla utlänningslikgiltighet. Många människor i vårt land har bara haft en mycket ytlig beröring med människor från främmande kulturer, eller ens från länder längre bort i Europa. Man har svårt att ta deras behov på allvar, vare sig det gäller uhjälp, krispaket eller asylbehov. Det är ”våra” pengar, det är ”vi” som ska komma i åtnjutande av dem. (Vill man se något positivt i denna inställning kan man ju framhålla att dessa väljare i varje fall känner en viss solidaritet mot sina landsmän – särskilt mot dem som talar rätt språk.)
För den första gruppen är främlingarna alltför verkliga, för den andra är de inte verkliga nog.
*
Det är en annan distinktion som jag tror det är viktigt att göra när det gäller Sannfinländarna. De har kallat sig populister (en beskrivning som för övrigt inte torde passa in till exempel på Halla-aho). Populism anses innebära ett avståndstagande från eliten. Det här kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan det avse en intressemotsättning: populisterna utger sig för att försvara de ”små människornas” intressen mot de rikas eller de mäktigas. Det finns onekligen drag av detta i Sannfinländarnas krav på en minskning av inkomstklyftorna. Men det kan också gälla ett avståndstagande från den politiska elitens argumentering: man vägrar helt enkelt att erkänna att frågorna är mera komplicerade än de förefaller. (De här två aspekterna kan också sammanblandas på ett förvirrande sätt.) Ett exempel på detta är Sannfinländarnas inställning till stödpaketet i Portugal. Risken är ju att en ekonomisk kollaps i landet skulle ha följdverkningar också i vårt land, och att de skulle komma att gå ut över många av dem som stöder Sannfinländarna.
Här innebär populism ett slags verklighetsflykt. Men vem bär ansvar för det? Det gör förstås ledarskiktet inom det populistiska partiet, men också ledarna för de traditionella partierna som inte varit lyhörda för väljarnas bekymmer.
Thursday, April 14, 2011
Kärnkraft och nyheter
Länge tävlade kärnkraftskatastrofen i Japan med oroligheterna i Libyen om platsen som huvudnyhet. Nu har katastrofen pågått så länge att den sjunkit långt ner i nyhetsrapporteringen, i enlighet med nyheternas obönhörliga dramaturgi.
Jag drar mig till minnes en iakttagelse jag gjorde när händelsen var färsk. Man berättade i nyheterna att finländska strålsäkerhetscentralen ”medgav” att olyckan är större än man först hade trott. Ordvalet ger vid handen att man utgår från att den finländska myndigheten var inställd på att bagatellisera hotet. Vare sig formuleringen var avsiktlig eller inte var den talande, eftersom man föreställer sig att myndigheterna är neutrala när det gäller kärnkraftspolitik.
Olyckorna i Fukushima sätter också Tjernobylkatastrofen i perspektiv. Nyhetsrapporteringen i Finland 1986 ägde ju rum i finlandiseringens skugga, som i fråga om allting som gällde Sovjetunionen. För dem som bodde i Finland vid den tiden kröp det bara gradvids fram hur dramatisk och omfattande olyckan var, och hur långt följderna sträckte sig. Det är egentligen först nu, i samband med rapporterna från Japan, som olyckan börjar framstå i hela sin vidd. Skeendena då dränktes in under ett lager av betong likt det betonglager som täckte in själva kärnreaktorn i Tjernobyl.
Jag drar mig till minnes en iakttagelse jag gjorde när händelsen var färsk. Man berättade i nyheterna att finländska strålsäkerhetscentralen ”medgav” att olyckan är större än man först hade trott. Ordvalet ger vid handen att man utgår från att den finländska myndigheten var inställd på att bagatellisera hotet. Vare sig formuleringen var avsiktlig eller inte var den talande, eftersom man föreställer sig att myndigheterna är neutrala när det gäller kärnkraftspolitik.
Olyckorna i Fukushima sätter också Tjernobylkatastrofen i perspektiv. Nyhetsrapporteringen i Finland 1986 ägde ju rum i finlandiseringens skugga, som i fråga om allting som gällde Sovjetunionen. För dem som bodde i Finland vid den tiden kröp det bara gradvids fram hur dramatisk och omfattande olyckan var, och hur långt följderna sträckte sig. Det är egentligen först nu, i samband med rapporterna från Japan, som olyckan börjar framstå i hela sin vidd. Skeendena då dränktes in under ett lager av betong likt det betonglager som täckte in själva kärnreaktorn i Tjernobyl.
Wednesday, April 13, 2011
Spegel spegel på väggen där
Päivi Räsänen, kristdemokraternas ordförande, är upprörd över att hennes ansikte på valaffischerna har försetts med hakkors och Hitlermustasch. Men ... kanske hon borde se sig i spegeln?
Subscribe to:
Posts (Atom)