Toppen eller isberget?

Mikael Antell, som är styrelsemedlem i Jägarnas centralorganisation, ondgör sig i en insändare i HBL (18.9.09) över den nya vapenlagen, som bl.a. innebär att åldern för innehav av jaktvapen höjs från 15 till 18 år och för handeldvapen till 20 år. Han skriver: "Man har valt att strängera vapenlagen - enkelt och billigt - i stället för att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap - svårt och dyrt - som i verkligheten är de frågor samhället, och lagstiftaren, borde adressera."

Det här är en bekant argumentationsform: man kritiserar specifika reformer eller åtgärder med hänvisning till att de bara skrapar på ytan. Det och det fenomenet är toppen av ett isberg, och det är isberget vi borde komma åt. Det är ingen idé att försöka stävja drogmissbruket eftersom det bara är en aspekt av en kultur där man söker snabba vägar till lycka. Att hålla efter barnens snaskätande är meningslöst så länge vi vuxna tröstar oss med mat. Trafikkontroller är fåfänga, i stället borde folk lära sig ta större hänsyn till varandra. Och: det är en undanflykt att höja åldern för handeldvapen till 20 i stället för att eliminera psykisk ohälsa och utslagning.

Den som dömer ut de specifika åtgärderna vill ge intryck av att ta problemen på allvar. "Politikerna smiter undan sitt ansvar genom att välja enkla och billiga metoder i stället för gå på djupet med problemet."

Något ligger det ju i detta: skolskjutningar är ett symptom, och själva sjukdomen kommer vi inte åt genom att begränsa de ungas tillgång till pistoler. Skulle man verkligen lyckas eliminera alla former av psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap, skulle det säkert inte inträffa några skolskjutningar. Men hur har man inom Jägarnas centralorganisation tänkt sig att detta ska gå till? Man kan väl inte bara lagstifta bort dem?

Skolskjutningar må vara toppen av ett isberg, men det gör dem inte mindre fasliga. Och isberget går knappast att rubba. Kan man göra något för att minska risken för ytterligare en skoltragedi måste man göra det, även om det går ut över jägarnas och skyttarnas hobbyverksamhet.

Citat om könsroller

"Godwin, in advance of his time in being impatient of gender distinctions, wished the boy to be 'soft and gentle' but Edy 'hard as nails'. She was supposed to 'brace up' her little brother, who was frightened of the dark, hitting him on the head with a wooden spoon as she exhorted him to 'be a woman!'."

(Stanley Wells' recension av Michael Holroyd, A Strange Eventful History: The Dramatic Lives of two Remarkable Families, New York Review of Books, 11 juni 2009. Barnens mor var Ellen Terry (1847-1928), en av Englands främsta skådespelerskor; sonen Edward Gordon Craig (1872-1966) blev en inflytelserik teaterman.)

Citat om finsk litteratur

"Finska författare odlar ofta talspråklighet som självändamål, en folklighet som en ursäkt för att de ägnar sig åt något så mamsellaktigt lärt som att skriva."

(Pia Ingström i en recension av Kristina Carlsons roman Herra Darwinin puutarhuri, HBL 13.9.09. Ingström konstaterar att Carlson inte delar detta bekymmer.)

Kultur von oben och von unten

Monica Ålgars kritiserar i sin kolumn i HBL 8.9 kulturfondens satsning på Peppar & Papper. Hon skriver bl.a.:

"… bästa väktare av förmögenheterna, här kommer ett råd inför framtiden: Sluta hafsa med överdådiga projekt. Kultur är organiskt och växer fram på egna villkor, och inga fräsiga logor, ambitiösa motton eller klatschiga typsnitt i världen hjälper om initiativet kommer von oben.

I stället - satsa på det som funkar. De goda nyheterna är nämligen att det finns människor som gör saker på svenska i Finland. Begåvade, kreativa och smarta människor som jobbar på sitt modersmål inte bara frivilligt, utan dessutom jävligt bra."

Mitt i prick! Ålgars ger ett slående uttryck åt en tanke som säkert har föresvävart många kulturaktiva i Svenskfinland. Själv har jag tänkt den i samband med vetenskapstidskriften Ikaros, som har vuxit från rötterna uppåt (vid filosofiämnet vid Åbo Akademi) och som enligt min bedömning under sin femåriga existens har lyckats föra en fruktbar debatt om vetenskapen, människan och samhället.

Jag är visserligen jävig eftersom jag sitter i redaktionsrådet, men som en objektiv bekräftelse på att vi gör någonting rätt får man väl betrakta det faktum att Ikaros som en av fyra tidskrifter (och enda svenskspråkiga) fick motta Undervisningsministeriets nyinstiftade kvalitetspris för kulturtidskrifter.

"Vår" moral och "deras"

Svenska Dagbladet har 31.8 en streckare om moralisk relativism. Ett exempel som tas upp är hur ett barn av Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Det uppges att det är ett sätt att göra sig av med sjuka eller oönskade barn. Exemplet kan användas för att visa att uppfattningar om gott och ont varierar radikalt mellan olika kulturer. Men det kan också åberopas som ett argument för att visa att sederna i främmande kulturer ibland är grymma och inte kan tolereras.

Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.

Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?

Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?

Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.

(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)

Skenbar konflikt

Sannfinländaren Jussi Halla-aho står åtalad för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden. På sin blogg har han skrivit "att råna förbipasserande och att parasitera på skattemedel är somaliernas nationella, kanske direkt genetiska särdrag", och att islam är en pedofilreligion.

I en kommentar i HBL 26.8.09 säger Jussi Tapani, professor i straffrätt vid Åbo universitet att fallet är svårt eftersom det gäller en konflikt mellan yttrandefrihet å ena sidan och religionsfrihet och heder å den andra. (Att tala om religionsfrihet och heder i sammanhanget är i och för sig konstigt, men kanske reportern har missförstått.)

Det egendomliga är att det framställs som om det handlade om en speciell konflikt i detta enskilda fall. Motsättningen finns snarare (om man vill se det så) mellan lagarna om hets mot folkgrupp och trosfrid å ena sidan och yttrandefrihet å andra sidan. Det är svårt att föreställa sig ett fall där hets mot folkgrupp eller brott mot trosfriden tar sig någon annan form än yttranden. Så vad Tapani egentligen säger är att det är problematiskt att ha lagar som förbjuder hets mot folkgrupp.

Vi har andra lagar som inskränker rätten att yttra sig fritt. Det finns t.ex. lagar mot ärekränkning. Ibland läser man om journalister som blir åtalade för ärekränkning. Likså är det straffbart att uppvigla till brott. I de här fallen hör man sällan experter uttala sig om att saken är komplicerad eftersom den innebär ett hot mot yttrandefriheten. Varför anses yttrandefriheten vara utsatt för ett större hot i detta fall? Man får intrycket att lagen om hets mot folkgrupp betraktas som onödig, illegitim. Bottnar de här reaktionerna i ett allmänt förakt för minoriteter?

*

Däremot är ju rättegången problematisk genom att Halla-aho riskerar bli något slags martyr för högerextremisterna. Karlen lär vara doktor. Det mest salomoniska vore väl att låta honom löpa, men ta ifrån honom doktorsvärdigheten. Men det går väl inte för sig i vårt system.

Laglig diskriminering

I Sverige har man infört en gemensam lag för alla former av diskriminering: diskriminering på grund av kön, etnisk diskriminering, diskriminering av handikappade och diskriminering på grund av sexuell läggning. I Finland lär motståndet mot en motsvarande reform vara stort. Det är ju klart: annars kanske folk inte förstår skillnaden mellan lagar som ska tas på allvar och lagar som bara finns till för formens skull. (Ironi.)