”Människans
förmåga att bedra sig själv och avhumanisera andra förklarar varför massvis av
ryska krigsfångar tilläts svälta ihjäl under fortsättningskriget.” (HBL 17.12.13.)
67 000
sovjetsoldater hölls fångna under fortsättningskriget 1941-44, av dem dog
nästan en tredjedel, särskilt under den svåra vintern 1941-42.
Detta
framgår av Mirkka Danielsbackas doktorsavhandling i historia, Vankien vartijat – Ihmislajin psykologia, neuvostosotavangit
ja Suomi 1941–1944 [Fångarnas vakter – Människoartens psykologi, de
sovjetiska krigsfångarna och Finland 1941-44]. Avhandlingen kan läsas på nätet: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/41627/Danielsbacka_vaitoskirja.pdf?sequence=1 .
Jag har
inte läst hela avhandlingen, men fäste mig vid upplägget. Frågeställningen är
angelägen och relevant. De flesta fångarna dog av näringsbrist kombinerat med
krävande arbete. Danielsbacka ställer frågan varför fångarna behandlades sämre
hos oss än i de västliga demokratiernas fångläger. Förhållandena förbättrades
först efter att de allierade började uppmärksamma de finländska fånglägren, och
efter att vår krigspartner Tysklands krigslycka började vända efter slaget om
Stalingrad 1943.
Den
inhumana behandlingen baserade sig tydligen inte på politiska eller andra
avsiktliga överväganden. Det var snarast något som bara skedde. Danielsbacka
hänvisar till psykologiska mekanismer som självbedrägeri, främlingsfientlighet,
ansvarsupplösning osv. Avhandlingen känneteckans av moralpsykologisk realism,
den varken demoniserar de ansvariga eller försöker rentvå dem. Detta är
psykohistoria av det slag varje land behöver.
Det jag
finner förbryllande är att författaren framställer sin metod som delvis grundad
på evolutionspsykologi. Hon menar uppenbarligen att företeelser som
självbedrägeri, ansvarsupplösning osv är evolutionspsykologiska fenomen. Mig
förefaller hänvisningen till evolutionspsykologi som ett främmande element, en
ideologisk markering som på inget sätt bidrar till en förståelse av de
förklarade fenomenen. Det råder nära nog universell konsensus bland forskare
inom människovetenskaperna att människan är en produkt av den biologiska
evolutionen. Alla olika sidor av människans liv går tillbaka på evolutiva
anpassningar, även om uttrycken för dem varierar beroende på kultur och
specifika omständigheter. Detta medges av Danielsbacka – hon påpekar också att
evolutionen kan ha biverkningar som inte i sig är adaptiva.
Det här gör
det svårt att förstå vad en specifikt evolutionspsykologisk förklaring avses
visa. Kan man göra en åtskillnad mellan mänskliga företeelser som är förankrade
i evolutionen och sådana som inte är det? Och hur kan en evolutionspsykologisk
hypotes prövas? Har den över huvud taget ett bestämt empiriskt innehåll?
I mina ögon
ter det sig som om det enda en evolutionspsykologisk förklaring uppnår är att
få det att framstå som om aktörerna inte är anvsariga för sina handlingar – de
uppfyller ju bara beteendets naturlagar. Här tycker jag mig se en inre motsägelse
i avhandlingens budskap.
