Homosexualiteten, tiden och evigheten

Prästen Halvar Sandell i Helsingfors har påmint oss om att det finns en stark homofobisk ådra i vår evangelisk-lutherska kyrka. Han ville inte låta sin ämbetsbror Karl af Hällström bli delaktig av nattvarden eftersom af Hällström har förespråkat godkännande av samkönade äktenskap.

Händelsen påminde mig om en debatt i Slaget efter tolv / Radio Vega senaste vinter. Debattdeltagare var Torbjörn Kevin, chefredaktör för Åbo Underrättelser, och Stig Kankkonen, chefredaktör för Kyrkpressen.

Kevins ståndpunkt var att kyrkan borde anpassa sig till förändringar i tiden och godkänna samkönade relationer, medan Kankkonen hävdade att den måste hålla fast vid sitt tidlösa budskap, och därmed ta avstånd från dem. Så uppfattade jag det.

För egen del skulle jag vilja svänga på relationen tid-evighet. Skulle det inte vara tid för kyrkan att också på den här punkten erkänna den eviga sanningen om alla människors lika värde, dvs att det faktum att en persons kön, hud- eller hårfärg eller sexuella orientering inte i sig rättfärdigar att han eller hon inte behandlas likvärdigt med alla andra? Den allra viktigaste rättigheten, ur ett kristet perspektiv, borde vara rätten att älska och bli älskad som den man är.

Det skulle med andra ord vara hög tid för kyrkan att frigöra sig från den homofobiska låsning som den ärvt från en tidigare tidsålder.

Jag antar att det är Rom. 1.26-27 som anses representera kyrkans ståndpunkt i den här frågan: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män.” Hur det här bibelordet ska förstås vet jag inte. Ordagrant handlar det om individer som byter ut en sexuell orientering till en annan. Det intressanta är att denna rad getts en entydig innebörd och fått en så oerhörd vikt i kyrkans budskap. Detta ser jag som en låsning vid vissa historiskt betingade fördomar.

Homofobin inom den kristna kyrkan har en lång historia. Men att ha en lång historia bakom sig är inte detsamma som att ha evigheten på sin sida. Antisemitismen har likaså en lång historia inom kristendomen, och också för den har vissa läsare ansett sig finna belägg i Bibeln. Men få skulle idag försvara antisemitismen som kyrkans eviga sanning.

Kyrkan har blivit en moralisk ledare när det gäller flyktingpolitik – hur länge ska den höra till den moraliska svansen när det gäller sexuellt likaberättigande?

(Jag vill inte låta påskina att vår tid skulle ha något slags privilegierad ställning när det gäller moralisk insikt. Vår tids styrka och svaghet är individualismen. Styrkan är att vi är beredda av bedöma den enskilda utgående från hennes egna förutsättningar. Vad vi är benägna att förlora ur sikte är däremot gemenskapens värde. Detta går t.ex. ut över familjegemenskapen. Men att homosexuella äktenskap på något sätt skulle kunna hota den heterosexuella familjen är givetvis nonsens: den kan bara hotas av de heterosexuella själva.)

Mod och mental sjukdom

Den kände brittiske komikern Stephen Fry (hos oss kanske mest bekant som Jeeves i Wodehouseserien Jeeves and Wooster) gjorde år 2006 den tvådelade dokumentären Secret Life of the Manic Depressive (”den manodepressives hemliga liv”) för BBC. Programmet visades nyligen i svensk tv. Jag hoppas att det också kommer att visas hos oss.

I programmet berättade Fry om sin egen bipolära (manodepressiva) sjukdom, som för några år sedan var nära att utmynna i självmord. Han intervjuade också flera andra personer vilkas liv i högre eller lägre grad hade hemsökts av sjukdomen, som kännetecknas av häftiga svängningar i sinnestillståndet mellan extravaganta maniska episoder (som kan leda till att patienten riskerar sitt liv, sin hälsa och sin ekonomi) och bottenlösa depressioner.

Programmet var oerhört fängslande. Det var slående att varken Fry själv eller de flesta av dem han intervjuade, trots den oerhörda plåga och bedrövelse sjukdomen innebar, skulle ha valt ett liv utan sjukdomen! (En av dem hade fått ohyggliga benskador efter att ha försökt ta livet av sig genom att kasta sig under en lastbil – men inte heller han önskade sig ett annorlunda liv.)

Programmet var särskilt intressant genom att det inte framfördes några patentförklaringar eller patentlösningar. Det finns olika teorier och olika terapier, men framför allt: varje enskilt fall är unikt.

Men programmets allra största betydelse låg, enlig min mening, i det mod Fry och de andra medverkande visade genom att öppet tala om sin sjukdom. Det problem mentala sjukdomar utgör i vår kultur konstitueras till en viktig del av hur svårt det är, både för dem som drabbas och för deras omgivning, att förhålla sig öppet till sjukdomar av det här slaget. Det här sammanhänger säkert med att det är svårt att bedöma var personligheten slutar och sjukdomen börjar. Därför är det frestande, både för den sjuka och för omgivningen, att göra den sjuka ansvarig för sin sjukdom: att se den som ett karaktärsfel, ett svaghetstecken. Detta gäller både tvångsneuroser, depressioner, panikångest, ätstörningar mm.

Det här betyder inte att de mentala sjukdomarna skulle försvinna om vi som genom ett under kunde bli kvitt de tabun som omger dem. Men följderna av dem både för de sjuka och för deras omvärld skulle i de flesta fall bli betydligt lindrigare.

En person som Stephen Fry är en av vår tids hjältar. Det finns sådana hjältar också i vårt land. En av dem är författaren Kaj Hedman som berättat i offentligheten om sin borderlinesjukdom och sin panikångest.