Kallsinnig underhållning

HBL:s recensent skriver att tv:s nya mordserie Dexter är något av det bästa man kommer att kunna se i höst. Jag har råkat se det första avsnittet, och skulle på den grunden våga framföra en diametralt motsatt åsikt. Jag fann något djupt motbjudande i det kallsinniga, hårt stiliserade och närmast tankspridda sätt på vilket man skildrar brutalitet och stympning av människokroppar.

Jag kan lätt föreställa mig att man sugs med i handlingen. Vad jag reagerade mot var snarast tanken på vad jag själv skulle bli om jag vande mig vid detta som en form av underhållning. Nu tänker jag inte på de eventuella psykologiska verkningarna av att titta på serien. Vad jag menar är att det skulle innebära en förlust i sig att trivas med att sen den.

Tv-tittaren varnas ibland för att en film eller ett reportage innehåller scener som kan vara obehagliga för känsliga personer. Det framställs närmast som en brist hos vissa tittare om de blir illa berörda av att bevittna offer för våld eller olyckor. Egentligen borde man svänga på detta, och säga att det kommande programmet innehåller några scener som är obehagliga för alla dem som inte är känslomässigt avtrubbade.

Skyddspolisen – en stat i staten?

Torbjörn Kevin har i en serie ledare i Åbo Underrättelser kritiserat Skyddspolisens maktfullkomlighet i behandlingen av Stasimaterialet. Jag vet inte i vilken utsträckning han har fått stöd av andra journalister – HBL verkar i varje fall ligga lågt i sammanhanget.

Även om Skypo inte kan beslås med lagbrott i samband med Alpo Rusi-affären, så är det redan i sig ett misslyckande att den genom sitt agerande har råkat i strålkastarljuset. En hemlig polis ska inte valsa runt i nyheterna – det ligger i själva begreppet.

Finland brukar betecknas som ett av världens minst korrumperade länder, och det stämmer säkert i fråga om ekonomisk korruption. Girighet är en av de laster vi har svårast att godkänna. Men det finns en annan form av korruption – maktfullkomlighet – och den förefaller betydligt djupare rotad i vår offentliga kultur.

Vi får hoppas att den senaste tidens händelser leder till att den demokratiska insynen i Skypos verksamhet ökar.

Wallin och lyxen av ett samvete

Jag lyckas inte lägga Wallinfrågan bakom mig. I offentligheten diskuteras hans förflutna som om han hade gjort sig skyldig till någonting förgripligt när han på 1970-talet skrev sovjetfientliga artiklar. Men det har inte framkommit att artiklarna skulle ha innehållit några osanningar, eller över huvud taget något som inte vid den tiden var allmänt bekant i vårt land – även om det inte var allmänt erkänt.

Är det så här man resonerar: om många flera hade varit lika uppriktiga som Wallin på 70-talet så hade det gått illa för vårt land: även om inga sovjetiska tanks hade kommit rullande, så hade vi i vart fall fått räkna med noter från Kreml, kanske ekonomiska sanktioner osv. Så Wallins brott bestod i att han unnade sig lyxen av ett samvete som alla inte kunde unna sig. Han svek skammens enhetliga front.

Är det alltså så man tänker?

(Låt mig för att undvika missförstånd påpeka att jag inte är och aldrig har varit en anhängare av Konstitutionella högerpartiet.)

Fundamentalism och ateism

Vad skiljer fundamentalisten från andra troende? Ungefär detsamma som skiljer ateisten från andra icke-troende: han bekymrar sig mera om andras tro än sin egen.

(Oftast är det en "han".)

Wallin, Torvalds och sanningen

Richard Brander jämför i HBL 21.8.07 Stefan Wallins och Nils Torvalds politiska bakgrunder. Wallin tillhörde de konstitutionella och framförde sovjetkritiska åsikter, medan Torvalds var vänsterkommunist. Enligt rubriken är Torvalds inte den "enda ytterlighetsmannen i sfp". Och på sätt och vis stämmer det: på 1970-talet ansågs man vara en ytterlighetsperson om man yrkade på att presidenten skulle väljas i grundlagsenlig ordning, och om man framförde åsikten att Sovjetunionen var en diktatur.

Det konstiga är att Brander skriver: "Skillnaden mellan de två är närmast att Wallin från början valde den vinnande sidan i den stora kampen mellan olika samhälleliga idéer."

Det finns, vad jag kan se, en annan inte oväsentlig skillnad mellan dem: det Wallin skrev om Sovjetväldet var väl på det stora hela sant, medan Torvalds framförde osanningar. Detta har Torvalds själv medgett: han har förklarat att han lämnade redaktörsskapet för Enhet för att han inte längre ville skriva saker han inte trodde på. Wallin har däremot inte ändrat åsikt.

Brander får det att låta som om det inte fanns någon sanningsfråga - allt handlar bara om maktrelationer, om vinnare och förlorare. Men det finns många män och kvinnor som bryr sig om sanningen för dess egen skull. Torvalds är tydligen en av dem.

Nazism och bildning

Med anledning av debatten kring Nils Torvalds och sfp skriver Henrik Meinander i en kolumn i HBL 19.8.07 om ett parallellt fall: "den forne högerradikalen och nazianhängaren Torsten G. Aminoff [som 1947] dök upp på sfp:s partidag". Aminoff var, enligt Meinander "en ytterst kunnig och bildad man", men han hade "i sin ungdom öppet beundrat en totalitär regim och då energiskt gett spridning åt dess ideologi i Finland".

Nu inställer sig frågan: var Aminoff bildad redan när han var nazist, eller blev han först senare en bildad person? För om man kan vara bildad och samtidigt nazist, vilken är då bildningens betydelse?

Politiska affekter

Valet av Nils Torvalds till viceordförande i SFP har utlöst en intensiv och utdragen debatt i HBL (ett av de sällsammare inläggen skrivs av en filosof, Hannes Nykänen 2.8.07). De här affekturladdningarna kan verka förvånande. Kommunistspöket har lagts till ro, åtminstone i Europa. Klasskampen mellan kapitalister och arbetare är bilagd - orättvisorna i dagens Finland får man söka på helt andra håll. Vänster-högeraxeln börjar, kort sagt, tillhöra historien (den blir småningom lik motsättningen mellan demokrater och republikaner i USA).

Varför då detta patos från båda hållen? Eller beror det just på att man känner att de traditionella grupperingarna börjar vara irrelevanta? När skillnaderna i politisk substans blir allt mera marginella blir symbolfrågorna viktigare än någonsin förr.

Kanske är det här käbblet alltså egentligen ett av symptomen på konsensuspolitiken. Och faktum är: man kunde svårligen ha föreställt sig en liknande debatt (i HBL!) i samband med storstrejken 1956, eller inför inbördeskriget 1918.