Talkoarbete är en tradition på den finska landsbygden. Wikipedia
definierar begreppet talko så:
Talko eller talkoarbete
är ett lånord från finskan till finlandssvenskan. Ordet betecknar det
gemensamma arbete som görs av folket till exempel i en by eller liknande när
man ställer upp med eller för varandra i stort eller smått, från att bygga en
bystuga till att kratta gårdsplanen åt en sjuk granne. Nuförtiden är ordet inte
begränsad till bytalko utan vem som helst kan bjuda in sina vänner till talko.
Ur begreppet talko kommer begreppet talkoanda, den anda som antas
komma till uttryck i talkoarbetet. Föreställningen om en talkoanda har en
central plats i den finländska självförståelsen. Man är stolt över den.
Jag kom att tänka på detta när
det kom fram att Centerpartiet och Sannfinländarna, de två partier som kanske i
högre grad än andra säger sig vilja försvara den finska livsformen, inte ville bidra
till stödet till de krisdrabbade spanska bankerna. Spanjorerna måste lösa sina
egna problem, hävdade man. Sannfinländarna gav uttryck åt liknande tongångar när
det gällde stödpaketen till Portugal eller Grekland.
Nu handlar det inte om att de två
oppositionspartierna skulle ha alternativa föslag till en lösning av
eurokrisen. Problemet är att de anser att problemet inte angår finländarna. Den
ståndpunkten har kritiserats både på ekonomiska och moraliska grunder.
Man kunde anklaga politikerna i
de två oppositionspartierna för att de saknar talkoanda, men de skulle inte
känna sig träffade av kritiken. Det här hänger ihop med att begreppet talkoanda
har uppenbara moraliska begränsningar: det är ett mittemellanbegrepp.
Ett samhälle med talkoanda har
uppenbara fördelar. Uppkomsten av ett medborgarsamhälle förutsätter ett mått av
talkoanda. Samtidigt handlar valet mellan att dra hemåt och att sluta upp kring
en gemensam sak i många fall helt enkelt
om vilken form egenintresset ges. Om talkoandan håller, kan jag räkna med att
få igen det jag investerar i gemenskapen. Allas fördel är min fördel.
Situationen blir en helt annan då
man inte kan räkna med gentjänster, till exempel för att gemenskapskänslan inom
ett kollektiv -vare sig det gäller byn, nationen eller det övernationella
samfundet - är svag. Detta kan i sin tur bottna i kulturella avstånd, eller i
avsaknaden av en gemensam berättelse. I nödlägen blir man särskilt försiktig
med att ta risker för det gemensamma bästa. Ju kärvare läget blir, desto
snävare är vi benägna att dra gränserna kring den egna gruppen. De här
begränsningarna verkar bli aktuella i samband med eurokrisen.
I det fallet kanske det inte räcker
med talkoanda - det kan krävas äkta solidaritet med människors nöd. Och det är något
som våra oppositionspartier inte är benägna att visa, eftersom det inte är
politiskt opportunt. Huruvida regeringens politik å sin sida är uttryck för solidaritet
eller är ett desperat försök att avvärja en ekonomisk katastrof är en fråga för
sig.
3 comments:
framstående ekonomer (senast nouriel roubini enligt talous sanomat) tycks hålla med sannfinländarna och centern om att finland inte borde delta i eurotalkot. det kan alltså hävdas, att dehär partierna bara har en lite mer krasst realistisk syn på eu:s situation.
talkoandan handlar ju om att göra sånt som är realistiskt tillsammans. t.ex. att reparera en gemensam byggnad som går att reparera. inte att man går man ur huset och säljer smöret därtill för att försöka reparera en byggnad som borde rivas pga. mögelskador ända ner i grunden, eller som står i ljusan låga.
och det är väl snarare så som sannf. och c. beskriver läget?
Det är riktigt att den här typen av realism är en del av den sannfinländska argumentationen (jag kommenterade Soinis kolumn i Wall Street Journal i min blogg från 11.5.2011), men samtidigt har man också framfört ståndpunkten att Spanien och Grekland borde "lösa sina egna problem". Det är förstås svårt att bedöma vilkendera tankelinjen som är mera grundläggande.
sant, det rör sig kanske om olika linjer inom partiet. eller så säljer man ett i kärnan kanske vettigt tänkande (att lösa ut mera privata investerare utan att alls rädda krisländerna är inte ett vettigt sätt att använda finlands budget) med enkla slagord (de lata grekerna får sköta sig själv). det är ju soinis stil (och arvet från vennamo).
Post a Comment