Talkoanda eller solidaritet?

Talkoarbete är en tradition på den finska landsbygden. Wikipedia definierar begreppet talko så:

Talko eller talkoarbete är ett lånord från finskan till finlandssvenskan. Ordet betecknar det gemensamma arbete som görs av folket till exempel i en by eller liknande när man ställer upp med eller för varandra i stort eller smått, från att bygga en bystuga till att kratta gårdsplanen åt en sjuk granne. Nuförtiden är ordet inte begränsad till bytalko utan vem som helst kan bjuda in sina vänner till talko.

Ur begreppet talko kommer begreppet talkoanda, den anda som antas komma till uttryck i talkoarbetet. Föreställningen om en talkoanda har en central plats i den finländska självförståelsen. Man är stolt över den.

Jag kom att tänka på detta när det kom fram att Centerpartiet och Sannfinländarna, de två partier som kanske i högre grad än andra säger sig vilja försvara den finska livsformen, inte ville bidra till stödet till de krisdrabbade spanska bankerna. Spanjorerna måste lösa sina egna problem, hävdade man. Sannfinländarna gav uttryck åt liknande tongångar när det gällde stödpaketen till Portugal eller Grekland.

Nu handlar det inte om att de två oppositionspartierna skulle ha alternativa föslag till en lösning av eurokrisen. Problemet är att de anser att problemet inte angår finländarna. Den ståndpunkten har kritiserats både på ekonomiska och moraliska grunder.

Man kunde anklaga politikerna i de två oppositionspartierna för att de saknar talkoanda, men de skulle inte känna sig träffade av kritiken. Det här hänger ihop med att begreppet talkoanda har uppenbara moraliska begränsningar: det är ett mittemellanbegrepp.

Ett samhälle med talkoanda har uppenbara fördelar. Uppkomsten av ett medborgarsamhälle förutsätter ett mått av talkoanda. Samtidigt handlar valet mellan att dra hemåt och att sluta upp kring en gemensam sak i många fall helt enkelt om vilken form egenintresset ges. Om talkoandan håller, kan jag räkna med att få igen det jag investerar i gemenskapen. Allas fördel är min fördel.

Situationen blir en helt annan då man inte kan räkna med gentjänster, till exempel för att gemenskapskänslan inom ett kollektiv -vare sig det gäller byn, nationen eller det övernationella samfundet - är svag. Detta kan i sin tur bottna i kulturella avstånd, eller i avsaknaden av en gemensam berättelse. I nödlägen blir man särskilt försiktig med att ta risker för det gemensamma bästa. Ju kärvare läget blir, desto snävare är vi benägna att dra gränserna kring den egna gruppen. De här begränsningarna verkar bli aktuella i samband med eurokrisen.

I det fallet kanske det inte räcker med talkoanda - det kan krävas äkta solidaritet med människors nöd. Och det är något som våra oppositionspartier inte är benägna att visa, eftersom det inte är politiskt opportunt. Huruvida regeringens politik å sin sida är uttryck för solidaritet eller är ett desperat försök att avvärja en ekonomisk katastrof är en fråga för sig.