Riksdagsmannen Peter Östman (KD) kommenterar domen mot Jussi
Halla-aho som följer (HBL 9.6.12):
... det är intressant att man i
Finland kan dömas för hets mot islam samtidigt som det tillåts en ganska hätsk
debatt om de kristna.
- De kristna har hukat sig och
hållit en väldigt ödmjuk linje. Här borde man diskutera principiellt var
gränsen går.
Jag vet inte om det är HBL eller Östman som blandat ihop två
saker: domen för brott mot trosfriden på grund av Halla-ahos uttalanden om
islam, och domen för hets mot folkgrupp på grund av hans uttalanden om
somalier.
Jag
vet inte heller vilken ”hätsk debatt om de kristna” Östman syftar på. Ingen
sådan debatt har åtminstone nått över nyhetströskeln. Däremot finner jag tanken
på att de kristna skulle vara i behov att skydd mot kritik både svårbegriplig
och motbjudande. Den är svårbegriplig därför att det är svårt att uppfatta de
kristna som en specifik ”folkgrupp”. Det är oklart vad som avses: de
kulturkristna (däri inberäknat de namnkristna som Søren Kierkegaard raljerade
mot i sin tids Danmark – borde de åtnjuta ett särskilt skydd?), medlemmarna av
statskyrkan, de kyrkligt aktiva eller de religiöst övertygade? Det är svårt att
inom det finländska samhället urskilja någon gripbar kollektiv identitet hos någon
av dessa grupper som kunde göras till föremål för smädelse eller kränkningar.
(Däremot kunde man föreställa sig ett hetsande mot särskilda kristna samfund,
till exempel gammallæstadianerna, men detta nämner Östman inte.)
Motbjudande
blir tanken däremot i den mån den har drag av skydd för majoriteten. Hur ”de
kristna” än definieras har de en obestridd kulturell dominansställning i det
finländska samhället. Det är huvudsakligen i relation till kristna traditioner
som invandrarnas främlingsskap avtecknar sig. Men det är de svaga och utsatta
som behöver samhällets skydd, inte de starka och självskrivna.
Hur
kan kriminaliseringen av hets mot folkgrupp motiveras? Lagstiftningen varierar mellan
olika länder i Europa och USA. Särskilt i USA är frågan omstridd. Den
amerikanske rättsfilosofen Jeremy Waldron har diskuterat frågan i boken The Harm in Hate Speech (recenserad i New York Review of Books, 7 juni 2012). Enligt
hans åsikt är det centrala syftet med skydd mot hets inte omtanke om de smädade
gruppernas känslor, utan om deras värdighet: deras förutsättningar bli tagna på
allvar i sina försök att delta i samhällslivet. Kort sagt: deras möjlighet att
bli bemötta som fullvärdiga medborgare och på lika villkor bidra till ett gemensamt
kulturbygge.
De
intressen förbudet mot hets mot folkgrupp är avsedda att skydda är, vill jag
hävda, i själva verket samma intressen som skyddet för yttrandefriheten är
avsett att ta till vara. Ett samhälle som bemöter vissa grupper med förakt fråntar
dem deras möjligheter att bli hörda, och berövar dem därigenom i praktiken deras
rätt att yttra sig.
No comments:
Post a Comment