Samvetet i samhället

I Dagens Nyheter 5.8 hade Karin Svanborg-Sjövall en ledare där hon diskuterar brottspreventionens problem med utgångspunkt i domen i det s.k. Södertäljemålet, i vilket en ledare för en kriminell organisation dömdes till livstids fängelse.

                      Hon refererade en intressant studie ledd av den svenske kriminologen Per-Olof Wikström, som är verksam i Cambridge. Hon skriver bland annat:

Genom att följa 700 ungdomar i Peterborough under 5 år kunde forskarlaget sluta sig till att det är en liten minoritet unga människor som över huvud taget kan tänka sig att begå brott. Endast 4 procent av ungdomsbrottslingarna stod för mer än hälften av brottsstatistiken. Vid 16 års ålder hade individerna i denna grupp i genomsnitt begått 86 brott var.

... Anledningen till att majoriteten av ungdomarna inte begår brott – oavsett kontext – är att de anser det amoraliskt, inte att de räds konsekvenserna. Föreställningen att det är tillfället som gör tjuven är därför fel, menar Wikström.

(Studien presenteras i Wikström, Oberwittler, Treiber och Hardie: Breaking Rules: The Social and Situational Dynamics of YoungPeople's Urban Crime, Oxford University Press. Se också artikel i The Telegraph.)

Resultatet är tankeväckande, bland annat för att det ifrågasätter vissa vedertagna föreställningar om mänskligt handlande och samvetets roll, till exempel idén om att mänskligt handlande baserar sig på lönsamhetskalkyler – på ett slags neutral rationalitet - och att vårt enda skäl till att avstå från brott är att risken för att bli straffad överträffar nyttan av brottet. Det ifrågasätter också idén att människors handlande baserar sig på vilka moraliska teorier (”moral beliefs”) de råkar omfatta, där vilket som helst värdesystem i sig är plausibelt. Vad undersökningen ger vid handen är, förefaller det, att hygglighet är en normal mänsklig egenskap.

Reaktionerna på studien är också intressanta:

Studien blev omstridd därför att rapportförfattarna pekade ut den stora skiljelinjen mellan denna kärna av unga kriminella och de övriga som en fråga om dygd...

Det här är en kontroversiell slutsats i en europeisk rättstradition som länge betraktat kriminalitet som ett resultat av offentliga snarare än privata misslyckanden. Studien drog omgående på sig kritik för att stigmatisera och brännmärka personer som ofta har växt upp under svåra förhållanden.

Invändningen är egendomlig. För det första brukar man kritisera forskning utgående från att metoderna varit bristfälliga, inte utgående från att resultaten är politiskt inkorrekta, men här nämns inget om metoderna. För det andra går forskningsresultatet tvärtom stick i stäv med socialdeterministiska synsätt, enligt vilka personer som vuxit upp i misär är predestinerade till brottslighet. Om något inbjuder de till beundran för dem som också i svåra förhållanden lyckas hålla fast vid hederns krav (för människor som, det måste man tänka, ofta konkret fått känna av samhällets orättvisor). Artikeln i The Telegraph anförde inte de här invändningarna.

                      Bruket av ordet ”dygd” i sammanhanget är något förvånande. Det tillhör inte vanligt språkbruk (även om ordet gjort en återkomst inom moralfilosofin i och med den antika dygdetikens renässans). Det ligger nära till hands att tänka sig att ordet används med ironisk distans, som när man talar om ”dygdemönster”. Detta görs till något märkvärdigt. Men i så fall går poängen förlorad: det som kräver en förklaring är varför vissa personer begår brott, inte varför de flesta inte gör det.