En reflektion med anledning av den nya Mannerheimfilmen, där marskalken gestaltas av en kenyan: Mannerheim säljer ännu lösnummer, över 60 år efter sin död - åtminstone att döma av kvällstidningarnas löpsedlar. Det bevisar att han för många finländare är mycket mera än Mannerheim.
Vad gäller själva filmen kan man givetvis inte göra en bedömning innan man har sett den. Idén att dra en parallell mellan Finlands krig och krigen i Afrika kan vara intressant. Men det man riskerar missa är i hur hög grad Mannerheim måste förstås mot sin mycket speciella historiska bakgrund: en aristokrat av gammal svensk ätt som talade dålig finska, en officer som gjorde huvuddelen av sin karriär i Ryssland - som senare genom omständigheternas spel blev en nationell symbol (men då snarast för de borgerliga).
Andra finländska politiker skulle vara lättare att överflytta. Det kommer mig före att man kunde göra en film till exempel om Kekkonen som afrikansk stamhövding.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
tycker det är intressant att de som är argast (som jag har träffat) på mannerheim-tilltaget är de som inte borde ha nån orsak att bry sig särskilt mycket, dvs. personer med arbetarbakgrund.
Intressant. Vad kan det bero på? Beror det på att medvetandet om den historiska Mannerheim försvagas med tidsavståndet, på att han i allt högre grad blir en rent symbolisk gestalt?
ja, han har väl blivit en symbol för det "gammaldags självständiga" finland, det som inte outsourcade arbetet till kina, släppte in invandrare eller gav bistånd åt sydeuropeiska länder. tiden förgyller minnet, liksom. dagens höger stänger åtminstone inte in lågavlönade i koncentrationsläger utan mat (eller det gör dom ju nog på sätt och vis ute i betongförorterna, men det sker utan synlig taggtråd).
Post a Comment