”Människan är ett rasistiskt djur”

I Dagens Nyheter (5.8.12) ingår ett kort referat, signerat Peter Wolodarski, av ett föredrag som Mats Lekander, professor i hälsopsykologi vid Karolinska institutet, höll vid ett symposium om ”människans natur” arrangerat av Antonia Ax:son Johnsons miljöstiftelse.

                      Wolodarski skriver:

Lekander ... berättade om experiment som både var hoppingivande och dystra. Hoppgivande (sic) för att de visar att vi själva känner smärta, när vi ser andra människor lida. Dystra därför att smärtreaktionen ofta skiljer sig åt, beroende på den andra människans hudfärg. Vi reagerar betydligt starkare när personer som liknar oss själva utseendemässigt far illa.

Här sägs ingenting om forskningsmetoden, vilka frågor som ställdes, vilka jämförelser som gjordes. Låt oss först tänka på ”upptäckten” att vi själva känner smärta när vi ser andra personer lida. Vi vet alla att det kan vara extremt obehagligt att på nära håll bevittna en annan människas fysiska lidande, eller att bara höra berättas om det. Det behövs det ingen empirisk forskning för att bekräfta, lika litet som att det gör j-a ont om man slår sig på tummen med en hammare. Men är det smärta vi känner när vi ser en annans smärta? Vi kan väl kalla det så, men då närmast i överförd mening. I varje fall tycker vi vanligen mera synd om den som slår sig på tummen än om den som råkar se det ske. (Här finns för all del en intressant filosofisk frågeställning.)

                      I alla händelser är det inte en vetenskaplig fråga om det gör ont när man ser en annan slå sig på tummen. Här kan man bara gissa vad som menas: kanske att vissa centra – smärtcentra? - aktiveras när jag ser någon som har ont. Men det ”bevisar” ju inte att man verkligen har ont. Det skulle ju betyda att vi också kan känna smärta utan att märka det.

                      Sedan har vi påståendet att denna reaktion – hur den än ska uppfattas – blir olika, beroende på om den andra liknar en själv. Vi får inte veta hur signifikant skillnaden är. Vi får inte heller veta vilka likheter som är avgörande. Spelar längd eller hårfärg någon roll? Reagerar en hårbeklädd man mindre kraftigt på en man som är skallig? Och hur är det med könsskillnader – inverkar de starkare eller mindre starkt än skillnader i hudfärg? Har graden av solbränna  någon betydelse? Eller är det sist och slutligen bara s.k. rasskillnader som inverkar?

                      Man kan ju också fråga sig om det verkligen är jämförelsen med det egna utseendet som avgör saken. Beror reaktionen inte snarare på graden av bekantskap. Kanske en vit som vuxit upp bland idel svarta har den motsatta reaktionen, och tvärtom?

                      Här finns ett otal frågor som inte besvaras. Det enda som blir klart är att rasfördomar förmodas vara inbyggda i oss.

                      Referatet är intressant för de prov det ger på många av populärvetenskapens brister.  Här finnH(Jag har sökt närmare uppgifter om undersökningen på nätet, men inte lyckats hitta något. Det är svårt att avgöra i vilken mån oklarheterna stammar från forskningsrapporten och i vilken mån de beror på referatet.)