"Det ligger en bitterljuv ironi i att de som kritiserar den främlingsfientliga retoriken och dess sätt att måla världen svartvit, ofta själv porträtterar dem som de vänder sig emot som enkla varelser, hopplöst bakom flötet, utan ordentliga argument. Självmotsägelsen i att försöka övervinna en på skillnader baserad identitetspolitik samtidigt som man skapar sin egen ställning genom att göra skillnad mellan sig själv (den som vet bättre) och nationalisten (den irrationella bångstyriga) kräver ordentlig granskning. Ifall vi inte lyckas med detta hamnar vi i den fälla som okritisk hyllning av våra egna åsikter skapar...
Föreställningen
ger sig ut för att ifrågasätta identiteter, men uttalar ingen skepticism mot den
vi-anda den själv skapar."
Otso Harju, recension av De Kristallklaras teaterföreställning
Isolation. Ny Tid 19
1 comment:
de främlingsfientliga jag känner är inga dumhuvuden, snarare ganska skarpa huvuden och väldigt envisa personer (finlandssvenska högerextremister får nog höra väldigt mycket invändningar) som bara har gått in i en så annorlunda tanketradition än den liberala. vet inte om det hänger ihop, men de tycks ofta komma från dysfunktionella familjer, och den varma gemenskapen i nationalistkretsarna kanske kompenserar nåt de saknade som yngre. att bli högerextremist kan alltså vara nånsorts socio/emotionell/intellektuell utslagning/marginalisering som verkligen inte blir bättre av att de hippaste i samma årsgrupp gör svåra konstnärliga installationer för att visa hur lite man tycker om dem. det var det ju ingen av dem som trodde heller (inte för inte är fotbollslaget millwalls hejarklacksvisa "no one likes us - we don't care" en stor favorit bland nazisterna).
Post a Comment