Inga raser – ingen rasism?

Sverigedemokraterna distribuerar den islamfientliga tidskriften Dispatch International till sina medlemmar. Enligt partiet är islamfientlighet inte rasism, eftersom muslimer inte tillhör en enda ras. 

                      Men hur är det egentligen? Föreställningen att mänskligheten kan indelas i raser är starkt ifrågasatt ur biologisk synpunkt. Men om det inte finns några raser kan det väl inte heller finnas någon rasism?

                      Enligt samma logik förekom det ingen häxförföljelse under början av nya tiden, eftersom det i själva verket inte fanns några häxor.

                      Begreppet ras är skapat av rasismen liksom begreppet häxa var en skapelse av häxförföljelserna. Den innebär en fientlig inställning till en grupp människor utan saklig bas. Och i den meningen finns det ingen betydelsefull skillnad mellan islamofobi och mera traditionella former av rasism.

Den kristna kandidaten?

I en intervju inför det amerikanska presidentvalet sade en väljare i en sydvästlig stat att han skulle rösta på Romney, ”för att han är kristen”. Den underförstådda förutsättningen var givetvis att Obama inte är det. I en viss mening var både uttalandet och förutsättningen oriktiga. En mormon är inte en kristen i ordets vedertagna mening; Obama tillhör däremot en kristen församling.

                      Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att talaren led av en missuppfattning, och att han inte hade lyckats ange ett skäl för att stöda Romney.  Kanske någon rentav tror att om han blev på det klara över det verkliga förhållandet skulle denna väljare omedelbart ha skiftat sitt understöd. Jag misstänker att den som tror detta har missat poängen. När väljaren kallade Romney en kristen syftade han inte nödvändigtvis på hans religionstillhörighet. Jag uppfattade att vad han menade var att Romney var ”som vi”, en anständig människa. Det här hängde ihop med att han motsatte sig abort och samkönade äktenskap, och tyckte att Amerika skulle hävda sin styrka i världen. Obama var något helt annat och främmande, han hade en annan habitus, hans angelägenheter angick inte talaren eller den värld han levde i.

                      Kanske hörde han till dem som trodde att Obama var muslim, men det var i så fall inte därför han misstrodde honom, snarare var det för att han misstrodde honom som han var redo att tro att Obama var muslim.

                      Det här betyder inte att ordet ”kristen” hade en annan betydelse, men han använde ordet i andra sammanhang.

                      Så även om det han sade med en viss tolkning var osant, skulle det vara orätt att påstå att han inte lyckades uttrycka det han försökte uttrycka. Att hävda att han måste följa de kriterier som gäller i andra sammanhang skulle vara ett slags begreppsimperialism.

"November" - en dystopi

Idag, den 13 november 2012, är den dag då händelserna utspelar sig i Merete Mazzarellas subtila dystopi, novellsamlingen November från 2004. Man kan med lättnad konstatera att utvecklingen inte i alla avseenden kommit dithän. Men kanske är det dit vi är på väg?

                      En skillnad är i varje fall att denna dag här i Helsingfors är en dag med strålande sol, i boken däremot en dag med tröstlöst mörker.

Natospöket och Island

I debatten kring Finlands deltagande i övervakningen av Islands luftrum har det bildats två läger. I det ena lägret anser man att vi bör delta, eftersom detta är en naturlig del av det nordiska försvarssamarbetet. (Att det nordiska försvarssamarbetet i sig är värdefullt tror jag ingen har ifrågasatt, i varje fall inte öppet; tydligen ifrågasätter inte ens Sannfinländarna det, se Jussi Niinistös blogg. En annan fråga är hur viktigt man anser att detta samarbete är.)

I det andra lägret motsätter man sig ett deltagande, därför att man upplever att ett deltagande innebär ett närmande till Nato. Men huruvida ett deltagande innebär ett närmande till Nato är i själva verket beroende av våra motiv för att delta. Benägenheten att tolka insatsen som ett stöd för Nato är desto starkare ju mindre vikt man tillmäter den nordiska aspekten.

Det förefaller som om motståndarna trodde att Finlands utrikespolitik styrs av dolda magiska krafter, som plötsligt kan uppsluka oss oberoende av vår vilja: en vacker dag vaknar vi upp och finner vi oss intet ont anande som medlemmar i Nato. Så är det ju inte. I dagens opinionsklimat bör Natomotståndarna kunna sova tryggt.

Om nyttan av att promenera

Min fru och jag har en fortlöpande diskussion om nyttan av att promenera. Vi är överens om att promenader är nyttiga – vi har stillasittande sysslor och strävar efter att dagligen vandra åtminstone några kilometer även när det inte finns några praktiska behov av att gå ut. Vi är övertygade om att promenader är gagneliga för själ och kropp, och den uppfattningen delas av många.

Däremot är vi av olika åsikt om vad det är som gör promenader nyttiga. Motionen är väl en självklar ingrediens, likaså behovet av att komma ut, få nya sinnesintryck. Vad vi är oeniga om är betydelsen av den luft man andas in, den s.k. friska utomhusluften. Min fru vidhåller bestämt att också själva luften bidrar till att höja ens välbefinnande, medan jag ställer mig tvivlande till den saken. Jag misstänker att det inte är någon större skillnad mellan ute- och inneluften i ett och samma grannskap.

 Det som – i bästa fall – möter en utomhus är en miljö, där människor, träd, byggnader och öppna platser eller olika landskapstyper bildar meningsfulla och varierande helheter. Man blir påmind om att det finns en värld som fortsätter att existera oberoende av en själv. Att gå långa sträckor på ett flygfält eller i en köpgalleria är inte stimulerande i samma grad, men det beror, tror jag, på att omgivningen är alltigenom konstgjord, här finns varken natur eller historia, och de människor man möter är alla tillfälliga besökare, lika tillfälliga som man själv.

Å andra sidan finns det också utomhusmiljöer – en oändlig gata i ett industriområde, en rak landsväg mellan platta åkrar – som inte känns stimulerande, hur frisk luften än är.

Så vi fortsätter våra gemensamma promenader. Och detta är typiskt för mänskliga vanor – de förblir ofta gemensamma, även om motiveringarna varierar.

”Lyssna till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst”

 EU-kommissionären Olli Rehn har gett ut debattskriften Myrskyn silmässä [I stormens öga]. Rehn hör till våra mest trovärdiga politiker. Men i pressrapporten i Hufvudstadsbladet (6.10) ingick en passus som föreföll komisk (huruvida den härstammade från Rehn själv eller från reporterns anteckningsblock vet jag inte): ”[Rehn] är noggrann med att boken inte ska uppfattas som något som skrivits i ett elfenbenstorn i Bryssel. Stora sjok av boken har han författat under lediga stunder på stugan i Korpikoski utanför S:t Michel.”

                      Tillvaron i Bryssel kan i värsta fall leda till att de specifikt finländska perspektiven skjuts i bakgrunden, att ens engagemang får ett annat fokus. Å andra sidan kan arbetet i Bryssel hjälpa en att foga in de finländska intressena i ett större perspektiv, att bedöma vilka ambitioner som är realistiska, vilka argument som kan vinna gehör i ett större sammanhang, vilken grad av respekt Finland åtnjuter inom unionen.

                      Och vistelsen i djupaste Savolax som en motvikt till verksamheten i EU:s huvudstad? Föreställningen att närheten till den finska naturen ska balansera upp den kosmopolitiska kulturen i Bryssel verkar ge uttryck åt en nationalromantisk mystik. Behovet av en balans mellan Finland och Bryssel är uppenbart. Men det finländska inflytandet borde komma från umgänget med representanter för det finländska samhället, inte med finska granar.

                      (Rubriken är en översättning av det finska ordspråket ”Sitä kuusta kuuleminen, jonka juurella asunto.”)