Natospöket och Island

I debatten kring Finlands deltagande i övervakningen av Islands luftrum har det bildats två läger. I det ena lägret anser man att vi bör delta, eftersom detta är en naturlig del av det nordiska försvarssamarbetet. (Att det nordiska försvarssamarbetet i sig är värdefullt tror jag ingen har ifrågasatt, i varje fall inte öppet; tydligen ifrågasätter inte ens Sannfinländarna det, se Jussi Niinistös blogg. En annan fråga är hur viktigt man anser att detta samarbete är.)

I det andra lägret motsätter man sig ett deltagande, därför att man upplever att ett deltagande innebär ett närmande till Nato. Men huruvida ett deltagande innebär ett närmande till Nato är i själva verket beroende av våra motiv för att delta. Benägenheten att tolka insatsen som ett stöd för Nato är desto starkare ju mindre vikt man tillmäter den nordiska aspekten.

Det förefaller som om motståndarna trodde att Finlands utrikespolitik styrs av dolda magiska krafter, som plötsligt kan uppsluka oss oberoende av vår vilja: en vacker dag vaknar vi upp och finner vi oss intet ont anande som medlemmar i Nato. Så är det ju inte. I dagens opinionsklimat bör Natomotståndarna kunna sova tryggt.