Barn – individer eller ideal?

 

Programmet Familjeliv på Radio Vega tog den 18 juni upp frågan om hur barnfamiljer kommer till rätta med att någondera föräldern insjuknar i cancer. I programmet (som av någon anledning inte kan avlyssnas på Arenan) intervjuades en cancersjuk pappa, en cancersjuk mamma, och (om jag uppfattade rätt) en psykolog. Programmet var både gripande och tankeväckande.

Psykologen hade många kloka synpunkter. Han talade om vikten av att vara öppen med barnen, men inte berätta mera än de orkar ta emot, och inte spekulera om chanser och risker. Han talade om att det är problematiskt när barn uppfattar oförklarliga förändringar i familjedynamiken. När barn utestängs skapar de sina egna tolkningar, och det är den största risken. Barn som tas med på det rätta sättet klarar däremot av problemen, och längre fram blir de ofta mera inkännande än andra barn.

Allt det här lät fint och trovärdigt. Men sen slog det mig att det här samtidigt var ett exempel på en speciell diskurs experter och andra ofta tar till när de talar om barn. Barn framställs ofta som ett slags idealvarelser, fria från alla de karaktärsbrister som vidlåder oss vuxna: de är ärliga, de går inte att lura, de är realister, osentimentala och så vidare. Går något ändå snett är det alltid de vuxnas fel. (Det finns paralleller till det här i hur man talar om djur eller avlidna.)

Ett problem med den här diskursen är att barn inte betraktas som individer. Barn liksom alla andra människor måtte ha en varierande förmåga att klara av sorger, motgångar eller ensamhet, deras verklighetssinne och skarpsyn måtte vara lika skiftande som vuxnas.

Jag frågade mig också i vilken mån denna idealiserande diskurs är ett uttryck för vår tid och kultur – i andra tider har den paradigmatiska synen på barn säkerligen framhävt deras begränsade fattningsförmåga eller brist på mognad: man har inte ansett det värt att ta barn på allvar, eller man har ansett att de framför allt behöver tuktas. I det avseendet har vi onekligen en sundare syn. Men verklig respekt visar man dem genom att låta dem vara de individer de är.