Anti-anti-antisemitism?

Varför blir så många hos oss (t.ex. i Finland och Sverige) upprörda över striderna i Mellanöstern, medan vi förhåller oss tämligen likgiltigt till konflikterna i Darfur eller Sri Lanka, för att inte tala om inbördeskriget i Kongo?

Många av dem som engagerar sig offentligt är kritiska mot Israel. Det har framkastats att det skulle röra sig om latent antisemitism, men jag betvivlar att detta är avgörande. Betydligt viktigare är, tror jag, att vi känner ett slags ansvar för eller delaktighet i Israels agerande: Israel - en västerländsk demokrati - är uppenbart "vår" sida i konflikten. Vi kräver inte så mycket av palestinierna - de har blivit tilldelade offrets roll. (Det betyder å sin sida att Hamas inte borde känna sig smickrat av de anti-israeliska stämningarna.)

Men det finns kanske en annan bidragande omständighet. Finland och Sverige upplevde aldrig holocaust på nära håll. Tvärtom hade vi ett kamratligt förhållande till Nazi-Tyskland - Finland militärt, Sverige främst ekonomiskt. Transporten av judar till dödslägren blev aldrig hos oss det skuldbemängda trauma som det blev t.ex. i Tyskland, Norge, Frankrike eller Polen. Inte så att man hos oss skulle förneka förintelsen, långt därifrån. Men hos vissa personer kan man förnimma en känsla av trötthet: "nu får det räcka", "hur länge ska Israel kunna hänvisa till judeutrotningen?", som kan hänga ihop med vår roll i andra världskriget.

Det finns givetvis inget svar på frågan hur länge man är skyldig att minnas - varje tal om en "skyldighet" att minnas klingar falskt när det blir en fråga om att uppfylla ett krav. Men benägenheten att bagatellisera förintelsen leder till en bristande inlevelseförmåga, ett slags blindhet för det israeliska perspektivet. De som undrar varför israelerna inre kan tänka sig en enstatslösning har svårt att förstå israelernas motvilja mot att än en gång tillhöra en stat där de utgör en minoritet. Samma slags blindhet kommer till uttryck i föreställningen att israelernas motvilja mot en integration av judar och palestinier måste bottna i en föreställning om att palestinier är mindre värda. (Också den föreställningen förekommer givetvis - framför allt bland bosättarna.)

Israelkritiken i våra länder bottnar delvis i vad man kunde kalla ett slags anti-anti-antisemitism.

Ett parti bakom flötet?

Samlingspartiets politiker påstår att finländarna anser att landet tar emot för många flyktingar. I själva verket anser 70 % av finländarna att antalet flyktingar är lämpligt eller för lågt. Läs här.

Det är tydligen Samlingspartiets politiker som är bakom flötet, inte medborgarna.

Den finländska familjemodellen

TV-Nytt 21.4 hade ett inslag om Samlingspartiets yrkan på en skärpning av invandrarpolitiken. Bland annat vill man inskränka rätten till återförening av flyktingfamiljer. TV-reportern förklarade hjälpsamt att man i andra kulturer har en benägenhet att blanda mellan släkt och familj. Underförstått: det är bara här i Finland man har förstått familjebegreppets verkliga innebörd.

Eller med andra ord: den övriga världen borde ta lärdom av oss finländare när det gäller familjerelationer.

(Reportaget illustrerades för säkerhets skull med somaliska kvinnor i hijab, en kvinna i muslimsk bön - tydligen ville man påminna tittarna om den essentiella innebörden i begreppet "flykting".)

Samlingspartisterna motiverade sin negativa inställning med att de ville förebygga invandrarfientliga attityder hos finländarna. Kanske finländska politiker någon gång borde pröva den motsatta metoden: att förebygga invandrarfientlighet genom att uttala sig positivt om inflyttare. (Vanhanen gjorde det nyligen, det måste medges.)

Om ord och rytm

En svensk text som inte innehåller några lånord (och med det menar jag: ord vilkas form eller uttal omedelbart vittnar om deras främmande ursprung) är monoton. En text som innehåller ett övermått av lånord är hård och kantig.

(På samma sätt: en plats utan inflyttare är färglös. En plats där alla kommer från olika håll är själlös.)

Och vidare: en text utan egennamn (person- eller ortnamn) är anemisk. En text med ett övermått av egennamn är splittrad.

Punkter och linjer i politiken

Symbolfrågor engagerar ofta väljarna mera direkt än renodlat politiska frågor. Med symbolfrågor avser jag frågor om sådant som abortlagstiftning, samkönade äktenskap, kommunnamn eller -vapen osv. Det är ofta lättare att bilda sig en uppfattning om frågor av den här karaktären än frågor som gäller skattepolitik, jordbrukssubventioner, statsbudgetens prioriteringar el. likn. Symbolfrågorna har vi gärna åsikter om, de väcker våra känslor. Frågor av det andra slaget överlåter vi hellre till de förtroendevalda. De har alltför många dimensioner, har konsekvenser på olika plan, man tvingas väga för och emot.

Symbolfrågor står ensamma för sig, de utgör isolerade punkter, de klassiska politiska frågorna är däremot förbundna med linjer till alla olika sidor av samhällslivet.

George W. Bush kampanjstrateg Karl Rove förstod att utnyttja det här. Han såg till att flera stater ordnade folkomröstningar om abort och samkönade äktenskap i samband med presidentvalet 2004. På det sättet lockade han konservativa väljare som annars var benägna att stanna hemma att bege sig till vallokalerna - och de allra flesta av dem röstade republikanskt.

Punktfrågornas lyskraft utgör en demokratins akilleshäl, genom att de leder bort väljarnas uppmärksamhet från frågor som mera direkt berör deras intressen.

I finländsk politik finns det en motsvarande akilleshäl. Personval har en liknande karaktär som symbolfrågor. Det är lätt att engagera sig för eller emot en kandidat i ett val, betydligt lättare än att sätta sig in i sakfrågor. Av den anledningen får presidentvalen hos oss en uppmärksamhet som inte står i någon som helst proportion till presidentens makt. Riksdagsvalen väcker långt ifrån samma intresse, vi överlåter med varm hand åt partiernas ledningar att sinsemellan göra upp om den verkliga makten. (I riksdagsvalen finns det också ett element av det här: vårt system med personlistor lockar partierna att lansera kändiskandidater som drar bort uppmärksamhet från sakfrågorna.)

(Se Torbjörn Kevins analys av presidentvalets status i finländsk politik, Åbo Underrättelser 15.4.09: "Manipulerat folk.")

En speciell avart av personfixeringen är smutskastningen av motpartens kandidater. Det är en utveckling som knappast heller går att undvika hos oss.

Språklagen och verkligheten

Det framhävs ofta att språklagstiftningen i Finland är generös: finlandssvenskarnas minoritetsskydd hör till de bästa i världen - det enda problemet är att lagen inte riktigt följs i praktiken.

Man verkar anse att läget är nära nog idealiskt, så när som på denna lilla detalj. Jag tror däremot inte att det handlar om en tillfällig brist. Tvärtom tror jag att den slappa tillämpningen av lagen vid statliga och kommunala inrättningar är ett villkor för att lagstiftningen ska kunna bibehållas på sin nuvarande generösa nivå. Ifall man gick in för att följa lagen till punkt och pricka skulle lagen inom kort slopas. Motståndet skulle bli överväldigande.

Ifall Finland hade en författningsdomstol eller en språkombudsman som övervakade att de språkliga rättigheterna uppfylls i praktiken skulle de språkliga jämlikhetens dagar vara räknade. (Det är kanske därför SFP och Björn Månsson vid HBL motsatte sig det socialdemokratiska förslaget om en språkombudsman. På SFP-håll har man främst inriktat sig på lagstiftningen.)

Att språklagen inte är till för att följas blev klart senast år 2004 när man stiftade en ny lag som gick ut på att den gamla lagen verkligen gällde. I praktiken ändrades ingenting.

Det sägs att vi finländare är ett laglydigt folk. Det här är en del av vår självbild. Men snarare är lagen ett filter genom vilket vi betraktar verkligheten: vi tror att alla bilförare stannar upp när en fotgängare vill korsa gatan vid ett övergångsställe, att inga vuxna cyklar på trottoaren, att man aldrig ser en bilförare med mobiltelefon i handen, att ingen smäller nyårsraketer före 31.12 kl 18 eller efter 1.1. kl 6, att statliga myndigheter, sjukvårdanstalter m.fl. betjänar sitt klientel på båda de inhemska språken.

Fördelen med denna verklighetsuppfattning är att det är mycket lättare att ändra på lagen än att förändra människors faktiska beteende. I själva verket följer man i varje samhälle de lagar som av medborgarna upplevs som angelägna. Detta är vad som menas med ett samhälle.

Språklagen upplevs inte som angelägen av majoriteten av finländarna.

Oma maa mansikka

Omedelbart efter rapporterna om glasskärvor i svenskt broilerkött försäkrade våra myndigheter att man inte behövde befara något liknande hos oss. Innan man ens hade en förklaring till det som skedde i Sverige var man förvissad om att det inte skulle ske i Finland.

Jag tror inte att det handlade om att man talade mot bättre vetande, så där som efter Tjernobylkatastrofen 1986. Jag tror att man gav uttryck för en genuin känsla av "sådant händer inte här", även om det inte heller har hänt i Sverige förut. ("Och även om det händer, så är det inte riktigt samma sak.")

Jag kom ihåg kommentarerna efter det massiva avbrottet som slog ut elnätet i nordöstra USA och Ontario i augusti 2003. Myndigheterna skyndade sig att förklara att något liknande inte kunde hända här. Nio dagar senare inträffade ett omfattande strömavbrott i Helsingforsregionen. (Visserligen gick det betydligt snabbare att reda ut.)

Lugna men inte stolta?

Man har frågat invånare i den nordiska länderna till vilket annat nordiskt land de helst skulle flytta. Av svenskarna väljer 4 procent Finland (hur många av dem är sverigefinländare?), av norrmännen 2 procent och av danskarna 1 procent.

Läs här.

Många i vårt land har varit rädda för att vi ska översvämmas av flyktingar. De borde känna sig lugna över resultatet: tydligen är Finland inte så attraktivt som de har fruktat. Å andra sidan är resultatet knappast något att känna stolthet över.

Många av näthatarna på Helsingin Sanomats debattsajt tar dock resultatet som en bekräftelse på att skandinaverna är mindre vetande. Läs här.

Män som hatar såpoperor

"Män som hatar kvinnor" är en av de pinsammaste filmer jag har sett på länge. Den är, tycker jag, ett dramaturgiskt misslyckande. Manuset är formlöst och ändlöst som en tv-såpa. De s.k. spänningsmomenten är förutsägbara (jag fann mig gäspande vid de mest dramatiska passagerna). Förvecklingarna är långsökta och storyn full av hål. (En detalj: en medlem av den rysliga familjen Vanger sägs ha varit nazist och ha stupat under finska vinterkriget. Publiken inser knappast att han i så fall måste ha varit frivillig i Sovjetarmén: Hitler och Stalin krigade ju vid denna tid på samma sida.)

En del av tillfredsställelsen när man ser en detektivhistoria kommer sig av att man blir delaktig i detektivernas aha-upplevelser. Men här finns det knappt några sådana. De två hjältarna är lika trögtänkta som i tyska tv-deckare. Lösningen levereras som en deus ex machina utan protagonisternas medverkan.

Det skulle ha varit komiskt om det inte var så obehagligt. Filmen skapar en värld - ett nutids-Sverige - där det bakom varje buske lurar en psykopat som torterar kvinnor eller mördar och lemlästar dem. Detta framställs som en naturlig och föga förvånande variant av mänskligt beteende. Det breds på med tjocka färger (förvisso är filmen "emot" våld).

Jag är inte så naiv att jag inte vet att den här typen av filmer och tv-serier produceras stup i kvarten. Det som förvånar mig är att filmen presenteras som något av en kulturhändelse. Skådespelarna intervjuas i HBL (och huvudrollerna spelas onekligen av fina skådespelare). Filmen får jämförelsevis god kritik. Jag får inte detta att gå ihop.