Byta glasögon efter humör

En ny optikerkedja öppnar i Finland. ”Vi vill att konsumenterna ska förstå att man kan byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör” säger kedjans ägare (HBL 26.6.07; min kursiv).

Nåja, ”förstå” och ”förstå”, ”kan” och ”kan”. Jag kan kanske tänja min fantasi så pass långt att jag kan försöka föreställa mig hur det skulle vara att byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör. Men det är knappast bara det han vill att vi ska göra. Han hoppas att konsumenterna ska få lust att byta glasögon enligt humör osv, att de ska börja tycka att det är ”coolt”, kanske helt naturligt eller rentav högeligen önskvärt.

Det förutsätter givetvis att man har en del tid och pengar överlopps. Man har kanske donerat så pass mycket till UNICEF och Röda korset m.fl. att man helt enkelt inte täcks ge mera, och har ändå pengar överlopps. Men hur många av oss befinner sig strängt taget i den positionen?

Att optikermonopolet bröts var i varje fall en välkommen nyhet åtminstone för oss som behöver läsglasögon. Nu har vi råd att köpa så många par vi vill i närmaste snabbköp eller bensinstation, och kan ha dem utspridda överallt där de behövs. Den fria marknaden kan också vara till välsignelse.

Mohsin Hamid och religionen

Den pakistanske författaren Mohsin Hamid säger i en intervju i HBL 18.6.07:

”... försök nu komma ihåg att majoriteten av världens muslimer lever i Pakistan, Indien eller österut därifrån. De är inte araber, de talar inte arabiska, många är analfabeter – det är absurt att försöka förstå dem utgående från enskilda formuleringar i Koranen...

- Jag tycker att religionen är en dålig lins att försöka begripa världen igenom. Försök hitta en gemensam livshållning hos en kalifornisk transvestit med protestantisk bakgrund och en katolsk biskop på Filippinerna utgående från att båda kan kallas kristna, så ser ni!”

Jag tror att det här är en välbehövlig påminnelse. Många av dagens konflikter har religiösa förtecken, de utkämpas mellan grupper som identifierar sig i religiösa termer. Vi är därför benägna att förklara dem utgående från religiösa läror, från religionernas heliga skrifter.

Då glömmer vi att många av världens ”religiösa” konflikter utkämpats mellan grupper som åberopar en och samma text som sin yttersta auktoritet. Trettioåriga kriget på 1600-talet var en strid mellan två parter (katoliker och protestanter) som båda ansåg sig ha stöd i Bibeln. Detsamma gäller det utdragna inbördeskriget i Nordirland under 1900-talet. Idag mördar och torterar sunni- och shiamuslimer varandra i Irak, och al Qiada mördar och torterar alla andra muslimer – i Koranens namn.

Misstaget är att man betraktar den religiösa läran som en oberoende faktor, som så att säga utifrån styr samhällets utveckling och människors tänkande. Men religionen är snarare en dimension av kulturen, som samverkar med andra dimensioner. Hur religionen kommer att utformas i ett samhälle beror av en mängd faktorer. Hur kommer det sig att detta samhälle har valt just denna lära och håller fast vid den som det genuina uttrycket för sina strävanden? Varför framhäver man dessa sidor av läran? Varför ges de just denna tolkning? Varför tillämpas de just så här?

Den religiösa läran har inte en fixerad innebörd som, oberoende av sammanhanget, styr människors tänkande och handlande i en given riktning. Livet förklarar religionen i minst lika hög grad som religionen förklarar livet. (Jag betraktar nu hela frågeställningen utifrån, ur ett historiskt perspektiv. Hur en troende ser på sitt liv är en annan fråga.)

Det brukar diskuteras om islam i grund och botten handlar om kvinnoförtryck och krig mot andra religioner, eller om fred och vidsynthet. Under vissa perioder av historien har frisinnet varit kännetecknande för islam. Också idag är det bara en bråkdel av världens muslimer som tar en aktiv del i terrorism. Men att tala om för en muslim vilket sätt att läsa Koranen som är det rätta är ett uttryck för västerländsk arrogans. Svaret på frågan vad islam egentligen står för kan bara ges i form av en troende muslims syn på sin egen religion.

I västerlandet har Bibeln – denna rika och mångbottnade skrift – ges en central ställning. Men vad man finner i den är ett uttryck för vem man är. För många är det Jesu bergspredikan som är skriftens kärna. Jehovas vittnen uppehåller sig helst vid Johannes’ uppenbarelsebok. För en stor del av dagens kyrkkristna å sin sida verkar Bibelns centrala budskap vara koncentrerat till två passager i Pauli brev: den där han tillhåller kvinnor att tiga i församlingen, och den där han fördömer manlig homosexualitet.

Claes Andersson, litteratur och professionella lögnare

Claes Andersson säger, enligt HBL 19.6.07:

”… jag vill påminna om att det vi gör under skrivprocessen är att vi söker sanningen samtidigt som vi ljuger. Professionella skrivare är professionella lögnare.”

Skönlitterära författare säger ofta, om sig själva, att de sysslar med att skriva lögner. Jag har aldrig förstått det här påståendet. Att ljuga är, i normala fall, att i svekfullt syfte försöka föra någon bakom ljuset med falska påståenden. Men om någon känner sig förd bakom ljuset av falska påståenden i en roman, då har hon inte förstått vad slags bok hon har framför sig. Att anklaga en roman för att den innehåller lögnaktiga påståenden är som att klaga på telefonkatalogen för att man inte kan laga mat efter den.

Det är sällan någon annan än författarna själva som säger att de ljuger. (Filosofen Platon påstod visserligen att skalderna ljuger, men det var för att han inte ville ha skalder i sin idealstat: folk borde ägna sig åt allvarligare ting än konst och dikt.) Det rör sig kanske bara om ett koketterande: författare vill framstå som litet farliga, som individer som vågar bryta mot konventionerna.

Ändå önskar författare knappast framställa sig som speciellt oärliga typer. Snarare tvärtom, och med all rätt: god litteratur kan uppdaga en sanning om vad det innebär att vara människa, som Andersson också antyder. Det finns litterär sanning, liksom också litterär falskhet. Men då handlar det inte om att framföra sanna eller osanna påståenden. Litteratur som är sentimental, eller som vill ställa sig in hos sina läsare, eller som gör sig till ett verktyg för nationalistisk propaganda eller för politiska ideologier, eller som är förblindad av hat eller förbittring, är en falsk litteratur. Men det är sällan författare gör anspråk på att producera den typen av falskhet.

Kvinnliga pionjärer

Till de mest fascinerande radioprogram jag hört på länge hör serien "Kvinnliga pionjärer" på Radio Vega, redigerad av Mi Wegelius (http://www.yle.fi/svenska/kvinnligapionjarer/). Där presenteras kvinnor, både i Finland och andra länder, som brutit ny mark för kvinnor på olika områden.

Varför upplever jag programmen som så fängslande? Jag tror det är flera saker. Det något djupt fascinerande med dessa individer som redan som barn är på det klara med vad de vill bli, helt oberoende av om den omgivande kulturen tillhandahåller dessa livsval som en möjlighet. T.ex. Agnes Sjöberg (1888-1964), Finlands och kanske världens första kvinnliga veterinär, som redan som tioåring visste att det var veterinär hon ville bli. En motivationens Mozart. Eller Finlands första kvinnliga läkare Rosina Heikel (1842-1929). M fl.

Samtidigt är det överraskande att bli medveten om de enorma förskjutningar i synen på könen som har skett under bara ett hundratal år i vår kultur. T.ex. att höra om en tidningsredaktör som ondgjorde sig över att en kvinnlig läkare skötte om en brandkårist som skadat sitt knä vid en eldsvåda. Om det ändå hade gällt foten! Eller hur Agnes Sjöbergs manliga studiekamrater i Dresden unisont ropade "raus, raus" för att få henne att lämna föreläsningssalen. (Jag vill ändå föreställa mig att där fanns en eller två som inte stämde in.)

Hällfors om hjärnan och föräldraskapet

Hälsovårdaren Patricia Hällfors har i olika sammanhang (bl a HBL 23.5, 30.5, i radiodebatter m.m.) framfört åsikten att föräldraledigheten i första hand ska reserveras för mammorna, eftersom pappor är mindre lämpade att ta hand om barn. Det här motiverar hon bl a med hänvisningar till hjärnforskning som går ut på att mammor är mera alerta på ljud från spädbarn, har lättare att dela uppmärksamheten mellan barnen och annat osv.

Den neurologiska reduktionismen är ett modefenomen som skördar nya landvinningar varje dag. Jag ser framför mig visionen av ett "neuro-konfucianskt" samhälle, där alla medborgares hjärnor undersöks och man bestämmer om personens utbildning och yrke på grundval av resultaten. (Det här för tankarna till Platons totalitära stat där myndigheterna vid födseln fastslog vars och ens plats i samhället.)

Vad alla dessa reduktionister verkar bortse från är att beteende inte är biologiskt bestämt på samma sätt som ögonfärg. För det första är det en tolkningsfråga vad de eller de mönstren i hjärnan betyder. För det andra beror allt på en komplicerad samverkan av ett stort antal olika faktorer, där den enskildas inställning, omvärldens förhållningssätt m.m. spelar en enorm roll.

Ifall det t.ex. går att fastslå att någon bär på gener som gör honom eller henne aggressiv eller svag i matematik, så drar vi snarast slutsatsen att de här genernas inverkan ska motarbetas. Vi låter dem inte slutgiltigt bestämma individens livsöde.

För övrigt är det knappast till skada för barnet om det tas om hand av personer med olika "uppmärksamhetsmönster". Barnet måste ju lära sig att samverka med människor som fungerar på olika sätt.

Hällfors sade också att hon trivdes så bra med att ta hand om barn att hon inte tänkte låta sin man ta över. Den typen av maktspråk passar illa i de här sammanhangen, och undergräver hennes trovärdighet som debattör.

*

Här vill jag tillägga att familjen har många problem i dagens samhälle. Övergången från ett samhälle där mammorna i normala fall var hemma och tog hand om barnen till ett samhälle där båda föräldrarna i normala fall förvärvsarbetar har inneburit stora vinster, både för kvinnorna som fått en större valfrihet och för samhället som kan dra nytta av deras insatser. Men de skulle vara oärligt att förneka att övergången också haft ett pris som barnen fått betala (minskad trygghet, flera skilsmässor). Men problemet kan knappast lösas genom att man återigen påtvingar kvinnorna rollen av hemmamammor (med eller utan hänvisning till hjärnforskningen).

J P Roos och finlandssvenskarna

J. P. Roos skriver (HBL debatt 12.6.07):

"Jag tycker fortfarande att finlandssvenskar är konstgjorda, att deras maner kan vara förfärliga, att de gör sig till (till exempel slätar undan sina problem)."

Fantastiskt: en professor i samhällsvetenskap vid ett av våra ledande universitet (Helsingfors universitet) framför år 2007 tanken att medlemmarna av en viss språk- eller folkgrupp (i detta fall finlandssvenskarna) har vissa egenskaper som gör dem moraliskt underlägsna medlemmarna av en annan språk- eller folkgrupp (i detta fall finskspråkiga finländare). I klartext: alla (eller åtminstone det stora flertalet) finlandssvenskar är mindre ärliga än alla (eller åtminstone det stora flertalet) finsktalande finländare.

Kontentan av detta är att finlandssvenskarna bäst kan bidra till världens förbättring genom att sluta reproducera sig.

Reinfeldt, Hu och mänskliga rättigheter

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt lär ha rapporterat om sitt samtal med Kinas president Hun Jintao:

"Jag berättade att vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter..." (HBL 11.6.07).

Hör han inte att om man uttrycker sig på det sättet har man redan prisgett kravet på mänskliga rättigheter? Det låter ungefär som om han bekände en svaghet. "Vi råkar tycka om mänskliga rättigheter, men kanske det går över snart."

Reinfeldts uttalande för tanken till förra finska statsministern Esko Aho, som som under ett besök i Kina framhöll för sina värdar att synen på mänskliga rättigheter i Norden är en annan än i Kina. Han skyndade sig att tillägga att han inte för den skull ville för­döma den kinesiska politiken.

Frågan är vad han i så fall egentligen menade. Vad återstår det av utsagan: "Vi delar inte er syn på mänskliga rättigheter" ifall man drar bort elementet av fördömande? Anta att någon sade: "Enligt min uppfattning är du en svinpäls" men sedan tillade "Jag menar ingenting personligt".

Får nordiska statsministrar hjärnstillestånd när de möter kinesiska diktatorer?