Karius och Baktus i hjärnan

Vi kunde nyligen i HBL (24.3.2013) läsa om vården av depression hos unga. Enligt neurologen Eero Castrén är depressionsmediciner inte ett botemedel, utan de

öppnar ett slags fönster i hjärnan. När fönstret väl står på vid gavel är den vuxna hjärnan på nytt i ett stadium som påminner om hurdan den var i barndomen – beredd att ta in nya intryck och lära sig av dem. --- Hjärnan måste få information om vilka kopplingar i den som är önskvärda.

Det här är en bekant jargong och många läsare reagerar sannolikt inte på den. Men med litet eftertanke inser man att förklaringen inte kan förstås bokstavligt. Castrén uttrycker sig som om hjärnan var en självständig varelse som kan ta emot intryck, tillgodogöra sig information och själv göra kopplingar. Men hjärnan är förstås ett kroppsligt organ som fungerar enligt fysiologiska principer. Den är inte en levande varelse, den kan varken förstå vad man säger till den eller själv vidta några åtgärder.

                             Förklaringen är ett exempel på vad man kallar homunculus-tänkande – dvs ett försök att förklara människans förmågor genom att anta existensen av en liten varelse som gömmer sig inne i människan och styr hennes agerande. (Se också http://www.dixikon.se/bloggarna/hajar-med-kartor/ ) Homunculus får i själva verket två olika roller här: å ena sidan är det själva hjärnan som sägs ta emot information och rätta sig efter den, å andra sidan finns det en varelse i hjärnan som tittar ut genom fönstret som öppnar sig inne i hjärnan.

                             Förklaringen har ungefär samma grad av vetenskaplighet som berättelsen om tandtrollen Karius och Baktus som bor i tänderna och ställer till med hål. Det betyder givetvis inte att någondera berättelsen är värdelös: i bästa fall har de en pedagogisk funktion och får oss att agera ändamålsenligt.