Åländsk språkimperialism?

 

En notis om finsk radio på Åland har glädjande nog väckt reaktioner bland finlandssvenskar. Enligt notisen ska den enda finskspråkiga stationen flyttas till en våglängd som tydligen har sämre hörbarhet.

                      Jag tror att det som framför allt gett upphov till reaktioner är de kommentarer representanten för Ålands radio och tv, Jesper Eliasson, gett till beslutet. Bland annat försvarar han det med att Ålands radio och tv enligt bolagsordningen bör prioritera lokalt svenskt innehåll. Man kunde ju tycka att detta krav redan är uppfyllt genom att det finns åtta svenska radiokanaler mot en enda finsk.

Det uppges att det är den kommersiella radiokanalen Steel FM som ska överta radio Suomis våglängd, och det framkommer att Steel FM:s vd, Eva Karlström, är gift med Ålands näringsminister Fredrik Karlström.

Reportern frågar: ”Är det lämpligt att puffa ut en public service-kanal till förmån för en kommersiell?”

Svar: ”Det är helt lagligt. Det kan finnas en viss politisk känslighet, därför har vi valt att vara helt öppna om våra förhandlingar.”

Tydligen identifierar man frågan om vad som är lämpligt med frågan om vad man kan göra utan att riskera straff. Men när makthavare försvarar sina beslut med att de är lagliga är det skäl att dra öronen åt sig. ”Laglighet är en lymmels sista tillflykt” för att travestera Samuel Johnson.

Att finlandssvenskar reagerar på notisen är i alla fall glädjande. Det tyder på att de solidariserar sig med språkminoriteter, inte enligt språkgrupp.