Förföljda kristna?

Riksdagsmannen Peter Östman (KD) kommenterar domen mot Jussi Halla-aho som följer (HBL 9.6.12):

... det är intressant att man i Finland kan dömas för hets mot islam samtidigt som det tillåts en ganska hätsk debatt om de kristna.

- De kristna har hukat sig och hållit en väldigt ödmjuk linje. Här borde man diskutera principiellt var gränsen går. 

Jag vet inte om det är HBL eller Östman som blandat ihop två saker: domen för brott mot trosfriden på grund av Halla-ahos uttalanden om islam, och domen för hets mot folkgrupp på grund av hans uttalanden om somalier.

                      Jag vet inte heller vilken ”hätsk debatt om de kristna” Östman syftar på. Ingen sådan debatt har åtminstone nått över nyhetströskeln. Däremot finner jag tanken på att de kristna skulle vara i behov att skydd mot kritik både svårbegriplig och motbjudande. Den är svårbegriplig därför att det är svårt att uppfatta de kristna som en specifik ”folkgrupp”. Det är oklart vad som avses: de kulturkristna (däri inberäknat de namnkristna som Søren Kierkegaard raljerade mot i sin tids Danmark – borde de åtnjuta ett särskilt skydd?), medlemmarna av statskyrkan, de kyrkligt aktiva eller de religiöst övertygade? Det är svårt att inom det finländska samhället urskilja någon gripbar kollektiv identitet hos någon av dessa grupper som kunde göras till föremål för smädelse eller kränkningar. (Däremot kunde man föreställa sig ett hetsande mot särskilda kristna samfund, till exempel gammallæstadianerna, men detta nämner Östman inte.)

                      Motbjudande blir tanken däremot i den mån den har drag av skydd för majoriteten. Hur ”de kristna” än definieras har de en obestridd kulturell dominansställning i det finländska samhället. Det är huvudsakligen i relation till kristna traditioner som invandrarnas främlingsskap avtecknar sig. Men det är de svaga och utsatta som behöver samhällets skydd, inte de starka och självskrivna.

                      Hur kan kriminaliseringen av hets mot folkgrupp motiveras? Lagstiftningen varierar mellan olika länder i Europa och USA. Särskilt i USA är frågan omstridd. Den amerikanske rättsfilosofen Jeremy Waldron har diskuterat frågan i boken The Harm in Hate Speech (recenserad i New York Review of Books, 7 juni 2012). Enligt hans åsikt är det centrala syftet med skydd mot hets inte omtanke om de smädade gruppernas känslor, utan om deras värdighet: deras förutsättningar bli tagna på allvar i sina försök att delta i samhällslivet. Kort sagt: deras möjlighet att bli bemötta som fullvärdiga medborgare och på lika villkor bidra till ett gemensamt kulturbygge.

                      De intressen förbudet mot hets mot folkgrupp är avsedda att skydda är, vill jag hävda, i själva verket samma intressen som skyddet för yttrandefriheten är avsett att ta till vara. Ett samhälle som bemöter vissa grupper med förakt fråntar dem deras möjligheter att bli hörda, och berövar dem därigenom i praktiken deras rätt att yttra sig.

Barn – individer eller ideal?

 

Programmet Familjeliv på Radio Vega tog den 18 juni upp frågan om hur barnfamiljer kommer till rätta med att någondera föräldern insjuknar i cancer. I programmet (som av någon anledning inte kan avlyssnas på Arenan) intervjuades en cancersjuk pappa, en cancersjuk mamma, och (om jag uppfattade rätt) en psykolog. Programmet var både gripande och tankeväckande.

Psykologen hade många kloka synpunkter. Han talade om vikten av att vara öppen med barnen, men inte berätta mera än de orkar ta emot, och inte spekulera om chanser och risker. Han talade om att det är problematiskt när barn uppfattar oförklarliga förändringar i familjedynamiken. När barn utestängs skapar de sina egna tolkningar, och det är den största risken. Barn som tas med på det rätta sättet klarar däremot av problemen, och längre fram blir de ofta mera inkännande än andra barn.

Allt det här lät fint och trovärdigt. Men sen slog det mig att det här samtidigt var ett exempel på en speciell diskurs experter och andra ofta tar till när de talar om barn. Barn framställs ofta som ett slags idealvarelser, fria från alla de karaktärsbrister som vidlåder oss vuxna: de är ärliga, de går inte att lura, de är realister, osentimentala och så vidare. Går något ändå snett är det alltid de vuxnas fel. (Det finns paralleller till det här i hur man talar om djur eller avlidna.)

Ett problem med den här diskursen är att barn inte betraktas som individer. Barn liksom alla andra människor måtte ha en varierande förmåga att klara av sorger, motgångar eller ensamhet, deras verklighetssinne och skarpsyn måtte vara lika skiftande som vuxnas.

Jag frågade mig också i vilken mån denna idealiserande diskurs är ett uttryck för vår tid och kultur – i andra tider har den paradigmatiska synen på barn säkerligen framhävt deras begränsade fattningsförmåga eller brist på mognad: man har inte ansett det värt att ta barn på allvar, eller man har ansett att de framför allt behöver tuktas. I det avseendet har vi onekligen en sundare syn. Men verklig respekt visar man dem genom att låta dem vara de individer de är.

Dansa med vargar?

Jag ställer mig frågan om den tragiska händelsen i Kolmården med djurskötaren som blev dödad av vargar kan tänkas ha något samband med den förhärskande, något blåögda (urbana) synen på djur, enligt vilken djur egentligen är ett slags människor, och alltså i grund och botten välvilligt inställda och begripliga, och ingalunda farliga så länge vi behandlar dem väl.

Här går tankarna också till den australiske djurexperten Steve Irwin, som år 2006 dödades av en spjutrocka.

                      Vid händelser av det här slaget brukar experterna deklarera att det som hände egentligen inte borde ha kunnat hända, en genre som i tiden i ett helt annat sammanhang parodierades av Tage Danielsson.  

Talkoanda eller solidaritet?

Talkoarbete är en tradition på den finska landsbygden. Wikipedia definierar begreppet talko så:

Talko eller talkoarbete är ett lånord från finskan till finlandssvenskan. Ordet betecknar det gemensamma arbete som görs av folket till exempel i en by eller liknande när man ställer upp med eller för varandra i stort eller smått, från att bygga en bystuga till att kratta gårdsplanen åt en sjuk granne. Nuförtiden är ordet inte begränsad till bytalko utan vem som helst kan bjuda in sina vänner till talko.

Ur begreppet talko kommer begreppet talkoanda, den anda som antas komma till uttryck i talkoarbetet. Föreställningen om en talkoanda har en central plats i den finländska självförståelsen. Man är stolt över den.

Jag kom att tänka på detta när det kom fram att Centerpartiet och Sannfinländarna, de två partier som kanske i högre grad än andra säger sig vilja försvara den finska livsformen, inte ville bidra till stödet till de krisdrabbade spanska bankerna. Spanjorerna måste lösa sina egna problem, hävdade man. Sannfinländarna gav uttryck åt liknande tongångar när det gällde stödpaketen till Portugal eller Grekland.

Nu handlar det inte om att de två oppositionspartierna skulle ha alternativa föslag till en lösning av eurokrisen. Problemet är att de anser att problemet inte angår finländarna. Den ståndpunkten har kritiserats både på ekonomiska och moraliska grunder.

Man kunde anklaga politikerna i de två oppositionspartierna för att de saknar talkoanda, men de skulle inte känna sig träffade av kritiken. Det här hänger ihop med att begreppet talkoanda har uppenbara moraliska begränsningar: det är ett mittemellanbegrepp.

Ett samhälle med talkoanda har uppenbara fördelar. Uppkomsten av ett medborgarsamhälle förutsätter ett mått av talkoanda. Samtidigt handlar valet mellan att dra hemåt och att sluta upp kring en gemensam sak i många fall helt enkelt om vilken form egenintresset ges. Om talkoandan håller, kan jag räkna med att få igen det jag investerar i gemenskapen. Allas fördel är min fördel.

Situationen blir en helt annan då man inte kan räkna med gentjänster, till exempel för att gemenskapskänslan inom ett kollektiv -vare sig det gäller byn, nationen eller det övernationella samfundet - är svag. Detta kan i sin tur bottna i kulturella avstånd, eller i avsaknaden av en gemensam berättelse. I nödlägen blir man särskilt försiktig med att ta risker för det gemensamma bästa. Ju kärvare läget blir, desto snävare är vi benägna att dra gränserna kring den egna gruppen. De här begränsningarna verkar bli aktuella i samband med eurokrisen.

I det fallet kanske det inte räcker med talkoanda - det kan krävas äkta solidaritet med människors nöd. Och det är något som våra oppositionspartier inte är benägna att visa, eftersom det inte är politiskt opportunt. Huruvida regeringens politik å sin sida är uttryck för solidaritet eller är ett desperat försök att avvärja en ekonomisk katastrof är en fråga för sig.

Att dra sig till minnes

http://www.dixikon.se/dixikon/att-dra-sig-till-minnes/

Konstnärsskap (och vetenskap) är förnyelse

Pia Ingström har en utomordentligt läsvärd ledare i HBL 5.6.2012 under rubriken "Konstnärskap är förnyelse".  Hon varnar för inställningen att kulturellt skapande ska bedömas utgående från dess marknadsvärde - en inställning som, tragiskt nog, håller på att slå igenom till och med inom organisationer som Svenska Folkskolans Vänner, vars officiella mission är att främja finlandssvenskt kulturarbete. Hon skriver bland annat:

För den som vill avveckla kulturens stödstrukturer finns förutom den alltid pålitliga Marknaden också den trogna vapendragaren Projektet att hänvisa till. Man förvandlar kultur till Projekt, alltså en räcka ständiga institutionella nystarter... På det här sättet säger man sig vilja undvika stagnation men ignorerar det faktum att varje pjäs, varje konstverk, varje uppsättning, varje konstnärskap, det vill säga skapande arbete, per definition är förnyelse och förändring. Att ständigt för finansieringen tvingas nedmontera och sedan nybygga "projekt" kring konsten stjäl tid och energi. [Min kursivering.]

Denna kritik mot det uppifrån pålagda förnyelsekravet som i själva verket riskerar kväva den strävan till förnyelse som växer fram ur själva verksamheten (när den bottnar i ett genuint intresse för saken) är högaktuell också när det gäller forskning.

Om faran med att vilja gratulera sig själv

"Det ligger en bitterljuv ironi i att de som kritiserar den främlingsfientliga retoriken och dess sätt att måla världen svartvit, ofta själv porträtterar dem som de vänder sig emot som enkla varelser, hopplöst bakom flötet, utan ordentliga argument. Självmotsägelsen i att försöka övervinna en på skillnader baserad identitetspolitik samtidigt som man skapar sin egen ställning genom att göra skillnad mellan sig själv (den som vet bättre) och nationalisten (den irrationella bångstyriga) kräver ordentlig granskning. Ifall vi inte lyckas med detta hamnar vi i den fälla som okritisk hyllning av våra egna åsikter skapar...

                      Föreställningen ger sig ut för att ifrågasätta identiteter, men uttalar ingen skepticism mot den vi-anda den själv skapar."

Otso Harju, recension av De Kristallklaras teaterföreställning Isolation. Ny Tid 19