Friday, December 17, 2010
Tuesday, December 7, 2010
Tuesday, November 30, 2010
Om konsten att tänka - svar till Martina Reuter
Jag är snarare beredd att försvara matematikundervisningen både för dess egen skull, som en viktig del av allmänbildningen, och för dess stora tillämpbarhet, än för dess pedagogiska överslagseffekter.
Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)
Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:
1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.
2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.
3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.
Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.
Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.
Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.
Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)
Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:
1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.
2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.
3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.
Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.
Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.
Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.
Saturday, November 27, 2010
Om konsten att tänka
I tv-programmet ”Din morgon” 22.11 framhöll filosofen Martina Reuter att matematikundervisningen i skolan är viktig för att den hjälper en att tänka logiskt. Det här är något hon i alla händelser som filosof haft nytta av, sade hon.
Påståendet väcker en intressant fråga, som gäller olika ämnens överslagseffekter. Detta är givetvis svårmätbart, och i olika tider har man haft olika syn på hur man bäst kan ”fostra tanken”. Berättaren i Thomas Manns Doktor Faustus hävdar t.ex. att det bästa sättet att tillägna sig ett disciplinerat tänkande är att studera latin: tolkningen av latinska satser kräver omutlig konsekvens och uppmärksamhet för detaljer. Så resonerade man också förr i England, när man ansåg att den bästa grunden för en karriär i det brittiska imperiets tjänst var en examen i klassiska språk från Oxford eller Cambridge. I vår tid är det snarare de formella vetenskaperna som åtnjuter särskild prestige: matematik, symbolisk logik, statistik, datorvetenskap, lingvistik.
Själv lutar jag snarare åt den motsatta uppfattningen: det finns ingen kungsväg till intellektets utveckling, utan olika frågor kräver olika tankeförmågor. Att vara en skicklig strateg, att få igång en bilmotor som stannat mitt på landsvägen, att ställa diagnoser och kurera sjukdomar, att vinna i poker eller i schack, att skriva en roman, att vinna väljarnas förtroende i politiken, att bygga ett hus, att förmedla i konflikter (mellan stater eller mellan äkta makar), att lösa en kriminalgåta, att driva ett företag, att spåra en varg, och så vidare – allt detta är verksamheter som kräver sin särskilda form av självdisciplin, iakttagelseförmåga och fantasi. De åtnjuter olika grader av prestige i vårt samhälle, men detta säger ingenting om att någon av dem skulle vara mera krävande eller grundläggande än de andra.
Med att tänka logiskt kan vi antingen avse det tänkande som krävs inom formella discipliner som symbolisk logik eller matematik, eller förmågan att resonera klart kring det problem man har för handen. Vad man framför allt tillägnar sig i de formella disciplinerna är en viss tankestil: en form av abstrakt tänkande. Men det finns ingen anledning att tro att studier i symbolisk logik eller matematik skulle befordra förmågan att tänka logiskt i andra sammanhang. Ifall de gjorde det borde man kunna märka att logiker eller matematiker skulle vara särskilt framgångsrika i alla de sammanhang jag nämnde ovan, men det är de inte, inte ens i poker (däremot ofta nog i schack).
Påståendet väcker en intressant fråga, som gäller olika ämnens överslagseffekter. Detta är givetvis svårmätbart, och i olika tider har man haft olika syn på hur man bäst kan ”fostra tanken”. Berättaren i Thomas Manns Doktor Faustus hävdar t.ex. att det bästa sättet att tillägna sig ett disciplinerat tänkande är att studera latin: tolkningen av latinska satser kräver omutlig konsekvens och uppmärksamhet för detaljer. Så resonerade man också förr i England, när man ansåg att den bästa grunden för en karriär i det brittiska imperiets tjänst var en examen i klassiska språk från Oxford eller Cambridge. I vår tid är det snarare de formella vetenskaperna som åtnjuter särskild prestige: matematik, symbolisk logik, statistik, datorvetenskap, lingvistik.
Själv lutar jag snarare åt den motsatta uppfattningen: det finns ingen kungsväg till intellektets utveckling, utan olika frågor kräver olika tankeförmågor. Att vara en skicklig strateg, att få igång en bilmotor som stannat mitt på landsvägen, att ställa diagnoser och kurera sjukdomar, att vinna i poker eller i schack, att skriva en roman, att vinna väljarnas förtroende i politiken, att bygga ett hus, att förmedla i konflikter (mellan stater eller mellan äkta makar), att lösa en kriminalgåta, att driva ett företag, att spåra en varg, och så vidare – allt detta är verksamheter som kräver sin särskilda form av självdisciplin, iakttagelseförmåga och fantasi. De åtnjuter olika grader av prestige i vårt samhälle, men detta säger ingenting om att någon av dem skulle vara mera krävande eller grundläggande än de andra.
Med att tänka logiskt kan vi antingen avse det tänkande som krävs inom formella discipliner som symbolisk logik eller matematik, eller förmågan att resonera klart kring det problem man har för handen. Vad man framför allt tillägnar sig i de formella disciplinerna är en viss tankestil: en form av abstrakt tänkande. Men det finns ingen anledning att tro att studier i symbolisk logik eller matematik skulle befordra förmågan att tänka logiskt i andra sammanhang. Ifall de gjorde det borde man kunna märka att logiker eller matematiker skulle vara särskilt framgångsrika i alla de sammanhang jag nämnde ovan, men det är de inte, inte ens i poker (däremot ofta nog i schack).
Saturday, November 20, 2010
Dags att slopa tvångssvenskan?
Fred Karlsson, professor i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet, intervjuades i tv-nytt 19.11. Han ansåg att goda skäl talar för att den obligatoriska svenskundervisningen i finska skolor ska slopas. Om undervisningen görs frivillig leder det till mindre undervisningsgrupper med högt motiverade studenter, som verkligen har utsikter att lära sig språket. (Det är ett omdebatterat faktum att dagens undervisning inte efterlämnar några märkbara spår i många elevers förmåga att använda svenska.)
Ett slopande innebär inte en så genomgripande historisk förändring som många kanske tror. Svenskan har varit obligatorisk för alla elever i bara cirka 30 år.
Karlssons enligt mitt tycke starkaste argument var, att det inte borde vara SFP:s eller den svenska språkgruppens sak att diktera undervisningen i finska skolor. Många finskspråkiga upplever detta som ett försök att omyndigförklara dem. Genom att acceptera att obligatoriet slopas skulle man däremot uppnå en välvilligare inställning till de svensktalande.
Intervjun anslöt sig till Karlssons tal vid Svenska dagens huvudfest i Lovisa
Få se om Karlssons tankar väcker gehör. En vanlig reaktion bland svenska opinionsbildare är att anse en uppluckring av språkkraven inte ens kan diskuteras (vilket Jutta Zilliacus fick erfara när hon väckte frågan för några år sedan). ”Stonewalling” kallas detta på engelska. Det här hänger ihop med en ovilja eller oförmåga att betrakta frågan ur den andra språkgruppens synvinkel – något som med all önskvärd tydlighet illustrerades i Slaget efter tolv 26.10.10, då Timo P. Huhtinen försökte ge en analys av hur frågan om skolsvenskan ter sig i många finskspråkigas ögon, och han av Folktingets Markus Österlund blev bemött med just den oförståelse han försökte påtala. (Å andra sidan bottnar förstås den svenska kompromisslösheten i en rädsla för framtiden – en rädsla som, tror jag, är kontraproduktiv.)
Många finlandssvenskar biter sig fast i legalitetsaspekterna. Men legalitet utan legimitet är ett dåligt skydd. Och det är legitimiteten i bestämmelserna om obligatorisk svenskundervisning som många medlemmar av folkmajoriteten har svårt att omfatta.
Inslaget i tv-nytt illustrerades för övrigt med en intervju med några flickor i ett finskt högstadium i Kronohagen. De bedyrade att de gärna läste svenska och att svenskan borde vara obligatorisk. Nyhetsteamets avsikt var kanske att förmedla en föreställning om att finska elever tycker om att läsa svenska och gärna har kvar obligatoriet. Man kan fråga sig hur representativa för landets skolelever de här flickorna var.
Kanske inslaget ska tolkas som ett försök att antyda att Karlsson är ute i ogjort väder. Det utgör i så fall ett försök till vinkling som inte är värdigt vår svenska tv-kanal.
Ett slopande innebär inte en så genomgripande historisk förändring som många kanske tror. Svenskan har varit obligatorisk för alla elever i bara cirka 30 år.
Karlssons enligt mitt tycke starkaste argument var, att det inte borde vara SFP:s eller den svenska språkgruppens sak att diktera undervisningen i finska skolor. Många finskspråkiga upplever detta som ett försök att omyndigförklara dem. Genom att acceptera att obligatoriet slopas skulle man däremot uppnå en välvilligare inställning till de svensktalande.
Intervjun anslöt sig till Karlssons tal vid Svenska dagens huvudfest i Lovisa
Få se om Karlssons tankar väcker gehör. En vanlig reaktion bland svenska opinionsbildare är att anse en uppluckring av språkkraven inte ens kan diskuteras (vilket Jutta Zilliacus fick erfara när hon väckte frågan för några år sedan). ”Stonewalling” kallas detta på engelska. Det här hänger ihop med en ovilja eller oförmåga att betrakta frågan ur den andra språkgruppens synvinkel – något som med all önskvärd tydlighet illustrerades i Slaget efter tolv 26.10.10, då Timo P. Huhtinen försökte ge en analys av hur frågan om skolsvenskan ter sig i många finskspråkigas ögon, och han av Folktingets Markus Österlund blev bemött med just den oförståelse han försökte påtala. (Å andra sidan bottnar förstås den svenska kompromisslösheten i en rädsla för framtiden – en rädsla som, tror jag, är kontraproduktiv.)
Många finlandssvenskar biter sig fast i legalitetsaspekterna. Men legalitet utan legimitet är ett dåligt skydd. Och det är legitimiteten i bestämmelserna om obligatorisk svenskundervisning som många medlemmar av folkmajoriteten har svårt att omfatta.
Inslaget i tv-nytt illustrerades för övrigt med en intervju med några flickor i ett finskt högstadium i Kronohagen. De bedyrade att de gärna läste svenska och att svenskan borde vara obligatorisk. Nyhetsteamets avsikt var kanske att förmedla en föreställning om att finska elever tycker om att läsa svenska och gärna har kvar obligatoriet. Man kan fråga sig hur representativa för landets skolelever de här flickorna var.
Kanske inslaget ska tolkas som ett försök att antyda att Karlsson är ute i ogjort väder. Det utgör i så fall ett försök till vinkling som inte är värdigt vår svenska tv-kanal.
Tuesday, November 2, 2010
Gäll retorik slår tillbaka
Vid en promenadväg i Fågelsången invid Tölöviken i Helsingfors har någon organisation ställt upp en stor gravstensliknande sten. Under orden ”ITSEKKYYDEN MUISTOMERKKI” (”Ett minnesmärke för själviskheten”) räknar man upp namnen på alla de riksdagsledamöter som i somras röstade för en utbyggnad av kärnkraften.
Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.
Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).
Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.
(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)
Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.
Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).
Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.
(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)
Sunday, October 31, 2010
Parti och kyrka
Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen anser att Finland ska prioritera kristna flyktingar. Lutherska kyrkan anser att flyktingar ska väljas enligt skyddsbehov.
Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.
Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.
Tuesday, October 19, 2010
Gatans parlament
När grundlagsutskottet beslöt att fallet Matti Vanhanen skulle utredas av polisen tog sig svenska TV-Nytt för att fråga kvinnor och män på gatan om de ansåg att beslutet var korrekt. Svaren fördelade sig ungefär jämnt mellan dem som stödde beslutet och dem som ogillade det. Ingen av de tillfrågade sade att hon eller han saknade förutsättningar att ta ställning. (Det är förstås möjligt att alla ”vet inte” klipptes bort. Men hur många har sinnesnärvaro nog att inte ta ställning när man plötsligt ställs inför en fråga och får en mikrofon uppkörd i ansiktet?)
Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?
Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.
Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.
Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?
Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.
Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.
Tuesday, August 10, 2010
Vilken talakt?
”Varje finländare vet att man ska bada med måtta” säger Lasse Lehtinen, medlem i arbetsgruppen som ska utveckla varumärket ”Finland”.
Det borde finnas ett särskilt namn för denna typ av talakter, när både talaren och lyssnarna vet att det man säger inte är sant, och när alla vet att alla andra vet det.
Det borde finnas ett särskilt namn för denna typ av talakter, när både talaren och lyssnarna vet att det man säger inte är sant, och när alla vet att alla andra vet det.
Monday, August 9, 2010
En kopp kaffe mellan kolleger
Riksdagsmannen Petri Salo (Saml.) blir åtalad för mutbrott. Han hade stannats av polisen för att ha kört 138 km/t på ett område med hastighetsgränsen 80 km/t. Åtalet baserar sig – enligt Salos egen utsago – på att han hade erbjudit sig att bjuda poliskollegan på en kopp kaffe (Salo är själv polis).
Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.
Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)
Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.
Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.
Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)
(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)
Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.
Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)
Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.
Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.
Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)
(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)
Tuesday, July 27, 2010
Friday, July 23, 2010
Föräldraansvar
”Vad är det här för försök att skuldbelägga föräldrar till drunkningsoffer?! Klart att en förälder har ett visst ansvar, men nog har samhället gått fel om föräldern måste vaka över barnet hela tiden. Går man till en badstrand med badvakt så förutsätter man ju att badvakten utför sitt jobb och håller reda på simmarna.”
Så skriver en debattör på hbl.fi. Man undrar om inte skribenten är ironisk. Det är svårt att förstå att någon på allvar kan hävda att föräldrarna å ena sidan har ”ett visst anvar” för att deras barn inte drunknar, men att det å andra sidan är uttryck för en skev samhällsutveckling om man alltför mycket betonar föräldrarnas roll.
Kan ni föreställa er föräldrar som säger: ”Vår lilla flicka drunknade tyvärr, men till all tur var det inte på vårt ansvar”?
Så skriver en debattör på hbl.fi. Man undrar om inte skribenten är ironisk. Det är svårt att förstå att någon på allvar kan hävda att föräldrarna å ena sidan har ”ett visst anvar” för att deras barn inte drunknar, men att det å andra sidan är uttryck för en skev samhällsutveckling om man alltför mycket betonar föräldrarnas roll.
Kan ni föreställa er föräldrar som säger: ”Vår lilla flicka drunknade tyvärr, men till all tur var det inte på vårt ansvar”?
Wednesday, June 23, 2010
Monday, June 7, 2010
Bara att ta för sig?
HBL rapporterar att det finns en bensinpump i Ingå där man av någon anledning kunde tanka gratis senaste helg. ”Enligt Yle hade ryktet om pumpen ... spritt sig i nejden så snabbt att det uppstod kö till macken.” Man uppskattar att det tagits ut tusentals liter bensin medan pumpen var sönder. Till slut hade en kund anmält felet.
Skulle du stjäla bensin om du fick en chans? Ingåbor är väl som folk är mest. Jag förmodar att de flesta av dem som stal bensin inte skulle gå in på någons gård och plocka med sig tvätten, de skulle förmodligen inte ens snatta karameller i butiken. Även om de var säkra på att inte bli fast. Om jag har rätt i min förmodan så är det en intressant fråga varför de kände sig oförhindrade att lägga sig till med mackägarens bensin utan betalning. Har det att göra med att det plötsligt blev tekniskt möjligt att göra något som normalt är omöjligt? Att stjäla tvätt eller snatta karameller är ju ingen större konst. Tyckte man att man lyckades överlista en maskin, och glömde att bensinen tillhörde en människa?
(Det finns en alternativ förklaring som jag föredrar att inte tro på. Macken torde ägas av en invandrare. Kunde detta ha lett till att man inte kände solidaritet med ägaren?)
Skulle du stjäla bensin om du fick en chans? Ingåbor är väl som folk är mest. Jag förmodar att de flesta av dem som stal bensin inte skulle gå in på någons gård och plocka med sig tvätten, de skulle förmodligen inte ens snatta karameller i butiken. Även om de var säkra på att inte bli fast. Om jag har rätt i min förmodan så är det en intressant fråga varför de kände sig oförhindrade att lägga sig till med mackägarens bensin utan betalning. Har det att göra med att det plötsligt blev tekniskt möjligt att göra något som normalt är omöjligt? Att stjäla tvätt eller snatta karameller är ju ingen större konst. Tyckte man att man lyckades överlista en maskin, och glömde att bensinen tillhörde en människa?
(Det finns en alternativ förklaring som jag föredrar att inte tro på. Macken torde ägas av en invandrare. Kunde detta ha lett till att man inte kände solidaritet med ägaren?)
Friday, June 4, 2010
”Kvinna, upp till bevis!”
Enligt pressöversikten var en vanlig reaktion bland ledarskribenter på valet av Finlands första kvinnliga biskop att det nu gäller för henne att visa att hon klarar sig lika bra som någon av de manliga kandidaterna skulle ha gjort.
Lustigt, man har inte hört av någon motsvarande reaktion vid valet av manliga biskopar.
Motståndet mot kvinnliga präster kan förstås på två sätt. Antingen ser man det som en praktisk fråga: man anser att kvinnor till sin natur är sämre skickade att handha kyrkliga ämbeten. Deras olämplighet uppfattas i så fall som något som är uppenbart för det naturliga förnuftet. Eller också betraktar man förbudet för kvinnor som ett av trons mysterier, något som uppenbarats för människan och som man inte ska försöka förstå med det naturliga förnuftet.
Det senare synsättet verkar lättare att respektera än det förra. (Lustigt nog brukar kvinnoprästmotståndare inte avslöja vilkendera ståndpunkten de intar.)
Vårt lands ledarskribenter har, förefaller det, en viss förståelse för det förra synsättet: de tycks tro att kvinnor måste bevisa att de klarar sig lika bra som män.
(Efter detta kan man f.ö. konstatera att näringslivet nu är den mest konservativa samhällssektorn i vårt land.)
Lustigt, man har inte hört av någon motsvarande reaktion vid valet av manliga biskopar.
Motståndet mot kvinnliga präster kan förstås på två sätt. Antingen ser man det som en praktisk fråga: man anser att kvinnor till sin natur är sämre skickade att handha kyrkliga ämbeten. Deras olämplighet uppfattas i så fall som något som är uppenbart för det naturliga förnuftet. Eller också betraktar man förbudet för kvinnor som ett av trons mysterier, något som uppenbarats för människan och som man inte ska försöka förstå med det naturliga förnuftet.
Det senare synsättet verkar lättare att respektera än det förra. (Lustigt nog brukar kvinnoprästmotståndare inte avslöja vilkendera ståndpunkten de intar.)
Vårt lands ledarskribenter har, förefaller det, en viss förståelse för det förra synsättet: de tycks tro att kvinnor måste bevisa att de klarar sig lika bra som män.
(Efter detta kan man f.ö. konstatera att näringslivet nu är den mest konservativa samhällssektorn i vårt land.)
Thursday, May 20, 2010
Manskvoter?
I diskussionen om bristen på kvinnor i börsbolagens styrelser har man framfört tanken på att införa könskvoter. Andra har motsatt sig det här. Bl.a. styrelseproffset Birgitta Kantola sade i en intervju i Radio Vega att kvoter inte är en god lösning ur kvinnornas synvinkel. Det är viktigt att kvinnor väljs in i styrelserna för att de är kompetenta, inte för att de är kvinnor.
Frågan är givetvis komplicerad. Men det är intressant att notera att de män som till över 80 % fyller bolagens styrelser inte tycks ha motsvarande betänkligheter. Har ingen av dem kommit på tanken att han kanske inte skulle sitta i någon av dessa styrelser om han inte råkade vara man?
Frågan är givetvis komplicerad. Men det är intressant att notera att de män som till över 80 % fyller bolagens styrelser inte tycks ha motsvarande betänkligheter. Har ingen av dem kommit på tanken att han kanske inte skulle sitta i någon av dessa styrelser om han inte råkade vara man?
Tuesday, May 18, 2010
Friday, April 23, 2010
Mera invandringskritik?
Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen vill dra igång en invandrardebatt som ger rum för kritiska röster. Man undrar vilken värld han lever i. Är det inte kännetecknande just för vårt land att den invandrarkritiska debatten på nätet svämmar över alla breddar?
När man talar om att det ska finnas utrymme för kritik menar man vanligen att främlingsfientliga uttalanden ska anses acceptabla. Hur ska man nå därhän: ska man uppmana näthatarna att sluta skämmas för sina åsikter och börja uppträda med namn? Ska politikerna föregå med "gott" exempel och själva (tydligare än hittills) gå ut med invandringskritiska ståndpunkter?
Jag uppfattar Katainens uttalande som en signal om att det är Sannfinländarna som sätter agendan inför nästa val.
När man talar om att det ska finnas utrymme för kritik menar man vanligen att främlingsfientliga uttalanden ska anses acceptabla. Hur ska man nå därhän: ska man uppmana näthatarna att sluta skämmas för sina åsikter och börja uppträda med namn? Ska politikerna föregå med "gott" exempel och själva (tydligare än hittills) gå ut med invandringskritiska ståndpunkter?
Jag uppfattar Katainens uttalande som en signal om att det är Sannfinländarna som sätter agendan inför nästa val.
Överkonsumtion av bibliotekstjänster?
Hankenprofessorn Tom Berglund skriver i sin kolumn i HBL 22.4: "Problemet i vårt demokratiska system är att majoriteten ... är alltför villig att finna sig i en relativt hög nivå på beskattningen... Vi har svårt att riktigt föreställa oss alternativet med en mera moderat beskattning och ett mindre utbud av offentliga tjänster."
Berglund anser att problemet med skattefinansierade tjänster är att det lätt uppstår en överkonsumtion av dem. Med "överkonsumtion" menar Berglund att man utnyttjar en tjänst som man inte skulle ha utnyttjat om man själv hade tvingats betala för den. Om vi tillämpar Berglunds kriterium är det ett exempel på "överkonsumtion" om människor som är utblottade anser sig ha råd att uppsöka läkare. (Om däremot en förmögen person springer hos läkaren vid minsta krämpa är det sannolikt inte "överkonsumtion" enligt Berglunds definition: för honom eller henne gör det troligen ingen skillnad om läkarbesöket kostar eller inte.)
Berglund tycker ändå att skattefinansiering, och därmed också överkonsumtion, inom hälsovården kan accepteras. Däremot ställer han sig frågande till skattefinansiering av bibliotekstjänster: "... det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras." Detta är tydligen enligt Berglund en olägenhet.
Jag vet inte varför Berglund väljer att ta upp biblioteksväsendet i stället för exempelvis landsvägsnätet eller brandkåren. Men hans resonemang visar hur missvisande det blir om man om man oreflekterat likställer olika former av "konsumtion" med varandra.
Förvisso är många bibliotekskunder ute efter förströelse. Men de avgiftsfria biblioteken är också ett medel för medborgarna att vidga sina vyer, fördjupa sin utbildning, hålla sig à jour med världsläget eller förhållandena i närsamhället, hitta praktiska anvisningar för allt från husreparationer till hur man grundar en förening eller gör upp ett testamente. Folkbiblioteket är en central nerv i det västerländska medborgarsamhället.
(Biblioteket ger också tillgång till datorer och internet - Berglund har kanske inte tänkt på att det i vårt samhälle finns personer som inte har råd med en bredbandskoppling hemifrån.)
För egen del föredrar jag att leva i ett samhälle där tröskeln för biblioteksbesök är så låg som möjligt, där det alltså förekommer en riklig "överkonsumtion" av bibliotekstjänster.
Ja, man får lust att svänga på Berglunds formulering och säga att de som inte gitter utnyttja bibiotekets tjänster i själva verket understöds av dem som gör det.
Berglund anser att problemet med skattefinansierade tjänster är att det lätt uppstår en överkonsumtion av dem. Med "överkonsumtion" menar Berglund att man utnyttjar en tjänst som man inte skulle ha utnyttjat om man själv hade tvingats betala för den. Om vi tillämpar Berglunds kriterium är det ett exempel på "överkonsumtion" om människor som är utblottade anser sig ha råd att uppsöka läkare. (Om däremot en förmögen person springer hos läkaren vid minsta krämpa är det sannolikt inte "överkonsumtion" enligt Berglunds definition: för honom eller henne gör det troligen ingen skillnad om läkarbesöket kostar eller inte.)
Berglund tycker ändå att skattefinansiering, och därmed också överkonsumtion, inom hälsovården kan accepteras. Däremot ställer han sig frågande till skattefinansiering av bibliotekstjänster: "... det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras." Detta är tydligen enligt Berglund en olägenhet.
Jag vet inte varför Berglund väljer att ta upp biblioteksväsendet i stället för exempelvis landsvägsnätet eller brandkåren. Men hans resonemang visar hur missvisande det blir om man om man oreflekterat likställer olika former av "konsumtion" med varandra.
Förvisso är många bibliotekskunder ute efter förströelse. Men de avgiftsfria biblioteken är också ett medel för medborgarna att vidga sina vyer, fördjupa sin utbildning, hålla sig à jour med världsläget eller förhållandena i närsamhället, hitta praktiska anvisningar för allt från husreparationer till hur man grundar en förening eller gör upp ett testamente. Folkbiblioteket är en central nerv i det västerländska medborgarsamhället.
(Biblioteket ger också tillgång till datorer och internet - Berglund har kanske inte tänkt på att det i vårt samhälle finns personer som inte har råd med en bredbandskoppling hemifrån.)
För egen del föredrar jag att leva i ett samhälle där tröskeln för biblioteksbesök är så låg som möjligt, där det alltså förekommer en riklig "överkonsumtion" av bibliotekstjänster.
Ja, man får lust att svänga på Berglunds formulering och säga att de som inte gitter utnyttja bibiotekets tjänster i själva verket understöds av dem som gör det.
Thursday, April 22, 2010
Beklämmande om aga
"Närmare 16 procent av de tillfrågade barnen i Norden anser … att fysisk bestraffning av barn är acceptabel i viss mån. I Finland anser 31 procent av de tillfrågade att fysisk bestraffning kan godtas medan endast 10 procent av barnen i Norge står för samma åsikt" - enligt en undersökning som utförts av UNICEF (läs här.)
Att en tredjedel av finländska barn (mot en tiondel i Sverige och Norge) godkänner aga är egentligen mera beklämmande än att deras föräldrar gör det.
Att en tredjedel av finländska barn (mot en tiondel i Sverige och Norge) godkänner aga är egentligen mera beklämmande än att deras föräldrar gör det.
Friday, April 2, 2010
Vintertid och sommartid
När tiden byts: på våren skulle vi kunna sova en timme mera men vi får inte. På hösten skulle vi få sova en timme mera men vi kan inte.
Friday, March 19, 2010
Wednesday, March 17, 2010
Klartext om universitetsreformen
I en insändare i HBL 13.3.10 gör professor J. P. Roos en klarläggande sammanfattning av problemen kring den senaste universitetsreformen. Han påpekar bl.a. att ”påståendet att den nya lagen stärker universitetens autonomi har visat sig felaktigt, till och med lögnaktigt... Det som beskrevs som ökad autonomi var i själva verket en privatisering av det statliga universitetssystemet...”
Han framhåller också att autonomin redan inskränktes av en rad reformer som infördes före privatiseringen.
Vidare påpekar han att lärarnas administrativa börda har ökat eftersom man har infört en ny nivå av stora institutioner som måste förvaltas – samtidigt som de enskilda ämnena givetvis fortfarande måste administreras. Även om de enskilda disciplinerna enligt den officiella bilden inte väntas ha någon egen verksamhet alls.
Prorektorn för Helsingfors universitet Ulla-Maija Forsberg skriver ett svar i HBL 17.3 – men hennes svar visar att hon inte förstått resonemanget om enskilda ämnen.
(Universitetsförvaltningens bristande förståelse för verksamheten inom enskilda ämnen blev tydlig för några år sedan när man vid Åbo Akademi argumenterade för en sammanslagning av institutioner – och motiverade den med att lärarna i olika ämnen i så fall kunde tura för varandra: ifall t.ex. professorn i musikvetenskap blev sjuk kunde hennes undervisning handhas av professorn i filosofi och vice versa.)
(Se också min blogg ”Dinglande autonomi”.)
Han framhåller också att autonomin redan inskränktes av en rad reformer som infördes före privatiseringen.
Vidare påpekar han att lärarnas administrativa börda har ökat eftersom man har infört en ny nivå av stora institutioner som måste förvaltas – samtidigt som de enskilda ämnena givetvis fortfarande måste administreras. Även om de enskilda disciplinerna enligt den officiella bilden inte väntas ha någon egen verksamhet alls.
Prorektorn för Helsingfors universitet Ulla-Maija Forsberg skriver ett svar i HBL 17.3 – men hennes svar visar att hon inte förstått resonemanget om enskilda ämnen.
(Universitetsförvaltningens bristande förståelse för verksamheten inom enskilda ämnen blev tydlig för några år sedan när man vid Åbo Akademi argumenterade för en sammanslagning av institutioner – och motiverade den med att lärarna i olika ämnen i så fall kunde tura för varandra: ifall t.ex. professorn i musikvetenskap blev sjuk kunde hennes undervisning handhas av professorn i filosofi och vice versa.)
(Se också min blogg ”Dinglande autonomi”.)
Saturday, March 13, 2010
Finländsk rättspraxis förr och nu
I en utredning som gjorts vid Justitieministeriet kommer man fram till att krigansvarighetsprocessen 1945 och 1946 visserligen var politisk och bröt mot principerna för en rättsstat (dvs. hade beställts av Sovjetunionen), men att det är svårt att t.ex. i efterskott ogiltigförklara domarna. Motiveringen är intressant: ifall man gjorde det skulle man bli tvungen att revidera många andra domslut där principerna för en rättsstat inte följts.
Man anser tydligen att det finländska rättsväsendet i historiskt perspektiv är ett sådant augiasstall att det är meningslöst att försöka städa upp i det.
Den finländska rättskulturen har också annars varit aktuell de senaste dagarna. Det intressanta med reaktionerna på HFD:s beslut att utvisa Eveline Fadayel är att man nu också tagit fasta på vilken inverkan domslutet kommer att få på finländarnas attityder. En och annan drar slutsatsen att åldriga föräldrar inte är familjemedlemmar och att man inte behöver ta ansvar för dem.
Lyckligtvis verkar det ändå som om många av dem som reagerat har svårt att förstå domslutet. Man kunde ju anse att domstolar i sitt agerande inte bara skulle beakta om den lagtolkning de själva föredrar ligger inom de juridiska möjligheternas gräns, utan skulle välja den av de möjliga tolkningarna som bäst motsvarar det allmänna rättsmedvetandet.
Man anser tydligen att det finländska rättsväsendet i historiskt perspektiv är ett sådant augiasstall att det är meningslöst att försöka städa upp i det.
Den finländska rättskulturen har också annars varit aktuell de senaste dagarna. Det intressanta med reaktionerna på HFD:s beslut att utvisa Eveline Fadayel är att man nu också tagit fasta på vilken inverkan domslutet kommer att få på finländarnas attityder. En och annan drar slutsatsen att åldriga föräldrar inte är familjemedlemmar och att man inte behöver ta ansvar för dem.
Lyckligtvis verkar det ändå som om många av dem som reagerat har svårt att förstå domslutet. Man kunde ju anse att domstolar i sitt agerande inte bara skulle beakta om den lagtolkning de själva föredrar ligger inom de juridiska möjligheternas gräns, utan skulle välja den av de möjliga tolkningarna som bäst motsvarar det allmänna rättsmedvetandet.
Friday, February 26, 2010
Enig front eller monolitisk fasad?
Ulla Achrén har valts till ny förvaltningsdirektör för Åbo Akademi. Man får önska henne framgång i arbetet.
Det rapporteras att beslutet i ÅA-styrelsen var enhälligt. Det här är i själva verket det senaste i en serie enhälliga beslut från ÅA:s styrande organ. Inom det tidigare förvaltningssystemet var beslut av den här ordningen sällan enhälliga. Man får hoppas att valet av Achrén avspeglar en genuin samstämmighet och inte är uttryck för en förvaltningskultur där man går in för att utåt visa upp en monolitisk fasad.
Detta skulle vara en olycklig utveckling. Omröstningar i viktiga frågor hjälper till att legitimera beslut, eftersom de signalerar att olika åsikter kommit till uttryck. Härigenom förstärks universitetssamfundets känsla av att styrelsemedlemmarna är dess representanter.
Att försöka dölja oenigheter ger uttryck för en annorlunda legitimitetssyn: man vill framhäva att ledningen är stark. Ledningen representerar inte i första hand samfundet utan arbetsgivaren. Detta är i sin tur förbundet med föreställningen om en motsatsställning mellan ledningen och dess "underlydande". Budskapet är att protester är meningslösa.
Thomas Hobbes ansåg att envåldshärskaren skulle föra rådslag bakom lyckta dörrar. Utåt skulle man signalera fullständigt enighet. Det systemet praktiserades som känt av det kommunistiska partiets politbyrå i Sovjet. Det blir intressant att se hur förvaltningskulturen vid ÅA utvecklas.
Det rapporteras att beslutet i ÅA-styrelsen var enhälligt. Det här är i själva verket det senaste i en serie enhälliga beslut från ÅA:s styrande organ. Inom det tidigare förvaltningssystemet var beslut av den här ordningen sällan enhälliga. Man får hoppas att valet av Achrén avspeglar en genuin samstämmighet och inte är uttryck för en förvaltningskultur där man går in för att utåt visa upp en monolitisk fasad.
Detta skulle vara en olycklig utveckling. Omröstningar i viktiga frågor hjälper till att legitimera beslut, eftersom de signalerar att olika åsikter kommit till uttryck. Härigenom förstärks universitetssamfundets känsla av att styrelsemedlemmarna är dess representanter.
Att försöka dölja oenigheter ger uttryck för en annorlunda legitimitetssyn: man vill framhäva att ledningen är stark. Ledningen representerar inte i första hand samfundet utan arbetsgivaren. Detta är i sin tur förbundet med föreställningen om en motsatsställning mellan ledningen och dess "underlydande". Budskapet är att protester är meningslösa.
Thomas Hobbes ansåg att envåldshärskaren skulle föra rådslag bakom lyckta dörrar. Utåt skulle man signalera fullständigt enighet. Det systemet praktiserades som känt av det kommunistiska partiets politbyrå i Sovjet. Det blir intressant att se hur förvaltningskulturen vid ÅA utvecklas.
Monday, February 8, 2010
Långbacka och ”den anglosachsiska underhållningsteatern”
Ralf Långbacka fick i år det Tollanderska priset som utdelas av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Han är att gratulera till en välförtjänt utmärkelse.
I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.
Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.
Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.
Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.
Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.
Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.
I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.
Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.
Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.
Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.
Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.
Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.
Sunday, February 7, 2010
Monday, January 18, 2010
Saturday, January 2, 2010
Bättre och sämre veteraner?
Olav S. Melin skriver i HBL 2.1.10 om en finlandssvensk veteranorganisation som blev misstyckt över att veteraner från minoriteter som romer, tatarer och judar behandlades likvärdigt med finlandssvenskarna vid ett seminarium om minoriteter i Finlands krig. Seminariet ordnades av tankesmedjan Magma.
Organisationen skrev: "Våra veteraner är förvånade över att ni sätter finlandssvenskarna i samma grupp som judarna, tatarerna och romerna. Det borde ju inte finnas någon tvekan om var finlandssvenskarna har sina rötter och sitt medborgarskap."
Låt oss bortse från passusen om medborgarskap: alla finska medborgare är ju medborgare i lika hög grad oberoende av modersmål, religion eller etnisk tillhörighet. Det förstår säkert också de finlandssvenska veteranerna.
Däremot kan man möjligen diskutera frågan om rötter. De finlandssvenska veteranernas tankar har gått i kors. De verkar ha tänkt att valet att stöda Finlands försvarskamp var mindre självklart för judar, romer och tatarer än för finlandssvenskar på grund av deras etniska rötter. Den tanken uttrycker i sig en fördom. Men låt oss anta att den är riktig. I så fall innebar dessa minoriteters beslut att delta i kriget i högre grad ett frivilligt åtagande än etniska finländares beslut. Om det var så borde vi finländare känna större tacksamhet för minoriteternas insats än för övriga finländares.
Antingen var minoritetsmedlemmarnas insats lika värdefull som alla de andras. Så tänker jag. Men om man tänker som den finlandssvenska veteranorganisationen borde man dra slutsatsen att den var mera värdefull.
Organisationen skrev: "Våra veteraner är förvånade över att ni sätter finlandssvenskarna i samma grupp som judarna, tatarerna och romerna. Det borde ju inte finnas någon tvekan om var finlandssvenskarna har sina rötter och sitt medborgarskap."
Låt oss bortse från passusen om medborgarskap: alla finska medborgare är ju medborgare i lika hög grad oberoende av modersmål, religion eller etnisk tillhörighet. Det förstår säkert också de finlandssvenska veteranerna.
Däremot kan man möjligen diskutera frågan om rötter. De finlandssvenska veteranernas tankar har gått i kors. De verkar ha tänkt att valet att stöda Finlands försvarskamp var mindre självklart för judar, romer och tatarer än för finlandssvenskar på grund av deras etniska rötter. Den tanken uttrycker i sig en fördom. Men låt oss anta att den är riktig. I så fall innebar dessa minoriteters beslut att delta i kriget i högre grad ett frivilligt åtagande än etniska finländares beslut. Om det var så borde vi finländare känna större tacksamhet för minoriteternas insats än för övriga finländares.
Antingen var minoritetsmedlemmarnas insats lika värdefull som alla de andras. Så tänker jag. Men om man tänker som den finlandssvenska veteranorganisationen borde man dra slutsatsen att den var mera värdefull.
Subscribe to:
Posts (Atom)