Vid en promenadväg i Fågelsången invid Tölöviken i Helsingfors har någon organisation ställt upp en stor gravstensliknande sten. Under orden ”ITSEKKYYDEN MUISTOMERKKI” (”Ett minnesmärke för själviskheten”) räknar man upp namnen på alla de riksdagsledamöter som i somras röstade för en utbyggnad av kärnkraften.
Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.
Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).
Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.
(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment