Härom dagen rapporterades i svenska Yles nyhetssändningar i radio och tv att ett filmteam hade filmat danska bönder som misshandlade svin på väg till slakten. På tv visades samtidigt några skrämmande filmsekvenser av ett svin i plågor mm.
Rapporten var ett typexempel på nyhetssnuttifiering, utan bakgrundsinformation, inramning eller analys. Ville man påstå att detta är typiskt för dansk boskapsskötsel? Är det något som alla danska svinfarmare ägnar sig åt? (I varje fall måtte det ha varit minst två, eftersom man talade om ”danska bönder”.)
I stället för att fördjupa rapporten hade Yle skickat ut någon av sina ”grävande journalister” för att intervjua konsumenter i ett finländskt snabbköp. Alla bedyrade att de prioriterar inhemskt kött.
Vad hade detta med nyhetsrapporten att göra? Ingenting alls. Men däremot var undertexten tydlig: man förmedlade intrycket att förståndiga konsumenter vet att utländska bönder misshandlar sina djur och att det är därför de undviker utländskt kött. Behandling av djur framställdes som en fråga om nationalitet.
Wednesday, May 27, 2009
Tuesday, May 19, 2009
Rov och återrov
HBL 19.5.09 berättar hur Paavo Salonen lyckades återföra sin son Anton till Finland. Mamman och pappan hade gemensam omvårdnad, men för ett år sedan förde modern honom olagligt till Ryssland. ”När Salonen fått tag på sonen sökte de båda skydd i Finlands konsulat i S:t Petersburg.” Efter att förgäves ha väntat på ett myndighetsbeslut i tre veckor beslöt han sig för att smuggla ut sonen. Här fick han hjälp av en konsulatstjänsteman som i hägnet av sin diplomatiska immunitet förde sonen över gränsen. Tjänstemannen ”handlade enligt egen övertygelse”.
En hjältesaga och en solskenshistoria? Fadern återfick sin rättmätiga egendom? Slutet gott allting gott?
Men stopp! Är Anton verkligen ett stycke egendom? Äganderätt preskriberas aldrig, så heter principen, men gäller detta också barn? Att modern förde barnet till Ryssland var säkert lagstridigt, men betyder det att rättvisan blir återställd när fadern återfår barnet i sin vård?
Om det finns någon ”äganderättsfråga” som spelar in här så är det barnets rätt till god omvårdnad. Vad har skett under ett år? Antons ålder uppges inte, men av artikeln framgår ingenting som skulle göra det möjligt att avgöra om återförandet skedde i barnets intresse eller inte. Vi får ingenting veta om hur den har beaktats.
Eller är det så här? Orätt är när ett barn förs bort från Finland. Rätt är när barnet återbördas till Finland.
En hjältesaga och en solskenshistoria? Fadern återfick sin rättmätiga egendom? Slutet gott allting gott?
Men stopp! Är Anton verkligen ett stycke egendom? Äganderätt preskriberas aldrig, så heter principen, men gäller detta också barn? Att modern förde barnet till Ryssland var säkert lagstridigt, men betyder det att rättvisan blir återställd när fadern återfår barnet i sin vård?
Om det finns någon ”äganderättsfråga” som spelar in här så är det barnets rätt till god omvårdnad. Vad har skett under ett år? Antons ålder uppges inte, men av artikeln framgår ingenting som skulle göra det möjligt att avgöra om återförandet skedde i barnets intresse eller inte. Vi får ingenting veta om hur den har beaktats.
Eller är det så här? Orätt är när ett barn förs bort från Finland. Rätt är när barnet återbördas till Finland.
Hur tänker Laurén?
Anna-Lena Laurén är onekligen en rapp reporter, men det är inte alltid helt lätt att sätta sig in i hur hon tänker. I dagens Aktuellt kommenterade hon myndigheternas brutala sätt att behandla deltagarna i gayparaden i Moskva. Hon beskrev sig själv som en något tveksam deltagare i ett återkommande skådespel. (Läs här.)
Hon skriver:
”Varje gång jag ska bevaka dissidentmarscher, gayparader och andra av oppositionens viljeyttringar funderar jag på samma sak. Är jag verkligen en utomstående betraktare, eller är jag inte tvärtom en del av showen?
Det är i själva verket precis vad jag är. En del av showen. De ryska oppositionsaktivisterna har en mäktig allierad, nämligen den västerländska pressen. Vad de än hittar på kan de räkna med att vi är på plats... Oppositionsaktivisterna ... blir haffade av polisen och förs med våld till polisstationen, hela tiden filmade av västerländska tv-kanaler som springer omkull varandra för att få de bästa bilderna då OMON-soldaterna går lös på unga kvinnor och män, hälften så stora som de själva.
Jag kritiserar inte västerländska medier för att vi bevakar dessa demonstrationer. Tvärtom. Det är vår uppgift. Så länge det fria ordet förtrycks i Ryssland kommer vi att rapportera om det, det hjälps inte att den bild vi ger av Ryssland därmed blir ensidig.”
Varför är hon då så motvillig? Hennes viktigaste invändning är att de som demonstrerar för demokrati och öppenhet riskerar bli skadade, rentav ihjälslagna av trupperna, något som hände vid oppositionens demonstration vid dumavalet 2007. Hon undrar om det är värt det.
Ja, vad är demokrati värd? Det beror förstås på graden av förtryck. Ryssland är inte ett Burma eller Zimbabwe, eller ens ett Vitryssland, men vem drar gränsen för vilken grad av demokrati det är värt att riskera liv och hälsa för? I sista hand kan gränsen dras bara av dem vilkas liv det gäller.
***
Som Laurén konstaterar är det stora flertalet av de s.k. väljarna övertygade om att demokratin inte är värd några offer. Så var det också under sovjettiden:
”De flesta höll dissidenterna för stolliga, de få som vågade sätta sig upp mot makten hade inget stöd att vänta. Ändå visade det sig i slutändan att dissidenterna fick rätt.”
Vad menar Laurén? Vad innebär det att ha ”rätt” eller ”fel” i kampen om mänskliga rättigheter? Fick dissidenterna rätt först när sovjetimperiet ruttnade sönder? Och om det inte hade skett, skulle de då ha haft fel? Är makt detsamma som rätt?
***
Å andra sidan förundrar sig Laurén över makthavarnas taktik: ”Makthavarna i Ryssland är direkt korkade som varenda gång slår ner små oskyldiga demonstrationer med hundratals OMON-soldater, järnstängsel, schäferhundar, kolonner av lastbilar som spärrar av gatorna.” Men hon ger själv svaret på sin undran: de styrande är medvetna om att folket inte bryr sig, kanske folket rentav beundrar sina ledare för att det har modet att skoningslöst slå ner allt motstånd. I enlighet med Machiavellis princip: det är bra om en härskare är älskad, men viktigare är att bli fruktad.
Den signal härskarna vill sända är kanske: sluta hoppas! Vi har makten i en järnhandske. Paradoxalt nog kan den signalen kännas betryggande för den enskilda undersåten: den gör det lätt att intala sig att allt ändå är förgäves, att det inte är någon mening med att offra sin sinnesfrid för en utsiktslös kamp för demokrati, även om man ibland kännaer sig frestad att göra det.
När allt kommer omkring är kanske herrarna Putin och Medvedev allt annat än korkade.
(Och: är det inte tron på den egna ofelbarheten som till slut blir förtrycksregimers fall? Kanske undersåtarnas bästa vapen vore att hålla inne med all kritik?)
Hon skriver:
”Varje gång jag ska bevaka dissidentmarscher, gayparader och andra av oppositionens viljeyttringar funderar jag på samma sak. Är jag verkligen en utomstående betraktare, eller är jag inte tvärtom en del av showen?
Det är i själva verket precis vad jag är. En del av showen. De ryska oppositionsaktivisterna har en mäktig allierad, nämligen den västerländska pressen. Vad de än hittar på kan de räkna med att vi är på plats... Oppositionsaktivisterna ... blir haffade av polisen och förs med våld till polisstationen, hela tiden filmade av västerländska tv-kanaler som springer omkull varandra för att få de bästa bilderna då OMON-soldaterna går lös på unga kvinnor och män, hälften så stora som de själva.
Jag kritiserar inte västerländska medier för att vi bevakar dessa demonstrationer. Tvärtom. Det är vår uppgift. Så länge det fria ordet förtrycks i Ryssland kommer vi att rapportera om det, det hjälps inte att den bild vi ger av Ryssland därmed blir ensidig.”
Varför är hon då så motvillig? Hennes viktigaste invändning är att de som demonstrerar för demokrati och öppenhet riskerar bli skadade, rentav ihjälslagna av trupperna, något som hände vid oppositionens demonstration vid dumavalet 2007. Hon undrar om det är värt det.
Ja, vad är demokrati värd? Det beror förstås på graden av förtryck. Ryssland är inte ett Burma eller Zimbabwe, eller ens ett Vitryssland, men vem drar gränsen för vilken grad av demokrati det är värt att riskera liv och hälsa för? I sista hand kan gränsen dras bara av dem vilkas liv det gäller.
***
Som Laurén konstaterar är det stora flertalet av de s.k. väljarna övertygade om att demokratin inte är värd några offer. Så var det också under sovjettiden:
”De flesta höll dissidenterna för stolliga, de få som vågade sätta sig upp mot makten hade inget stöd att vänta. Ändå visade det sig i slutändan att dissidenterna fick rätt.”
Vad menar Laurén? Vad innebär det att ha ”rätt” eller ”fel” i kampen om mänskliga rättigheter? Fick dissidenterna rätt först när sovjetimperiet ruttnade sönder? Och om det inte hade skett, skulle de då ha haft fel? Är makt detsamma som rätt?
***
Å andra sidan förundrar sig Laurén över makthavarnas taktik: ”Makthavarna i Ryssland är direkt korkade som varenda gång slår ner små oskyldiga demonstrationer med hundratals OMON-soldater, järnstängsel, schäferhundar, kolonner av lastbilar som spärrar av gatorna.” Men hon ger själv svaret på sin undran: de styrande är medvetna om att folket inte bryr sig, kanske folket rentav beundrar sina ledare för att det har modet att skoningslöst slå ner allt motstånd. I enlighet med Machiavellis princip: det är bra om en härskare är älskad, men viktigare är att bli fruktad.
Den signal härskarna vill sända är kanske: sluta hoppas! Vi har makten i en järnhandske. Paradoxalt nog kan den signalen kännas betryggande för den enskilda undersåten: den gör det lätt att intala sig att allt ändå är förgäves, att det inte är någon mening med att offra sin sinnesfrid för en utsiktslös kamp för demokrati, även om man ibland kännaer sig frestad att göra det.
När allt kommer omkring är kanske herrarna Putin och Medvedev allt annat än korkade.
(Och: är det inte tron på den egna ofelbarheten som till slut blir förtrycksregimers fall? Kanske undersåtarnas bästa vapen vore att hålla inne med all kritik?)
Monday, May 18, 2009
Icke-existens 2
Att en människa upphör att existera är ett brott mot tingens ordning, ett brott som också drabbar henne. Detta är inte något att "vänja sig vid" - på sin höjd förlorar man kraften att förstå att ett brott har skett.
Döden är inte "något naturligt", "en del av livet". De här talesätten uttrycker inte insikter utan likgiltighet.
Döden är inte "något naturligt", "en del av livet". De här talesätten uttrycker inte insikter utan likgiltighet.
Wednesday, May 13, 2009
Vårt eget lilla pandemonium
Äntligen kom den! Våra medier måste ha varit rädda för att bli snuvade på konfekten. Sverige hade sina fall av svininfluensa, sedan Danmark och Norge. Varför måste vi alltid vara sist bland de nordiska brödrafolken?
Nu är de närmaste dagarna tryggade. Vi vet redan hur alla nyhetssändningar under överskådlig framtid kommer att börja. (Samtidigt är vi tryggade i förvissningen att det i själva verket verket rör sig om en relativt harmlös influensa. Det perfekta nyhetsmaterialet med andra ord.)
Nu är de närmaste dagarna tryggade. Vi vet redan hur alla nyhetssändningar under överskådlig framtid kommer att börja. (Samtidigt är vi tryggade i förvissningen att det i själva verket verket rör sig om en relativt harmlös influensa. Det perfekta nyhetsmaterialet med andra ord.)
Monday, May 11, 2009
Icke-existens
En människa som ännu inte blivit född kan vi i en viss mening inte föreställa oss. Å andra sidan är det oerhört svårt att föreställa sig en älskad människas icke-existens.
Hur kan man känna medlidande med någon som inte längre existerar? Men är det inte just detta som i vissa fall väcker vårt medlidande?
Hur kan man känna medlidande med någon som inte längre existerar? Men är det inte just detta som i vissa fall väcker vårt medlidande?
Monday, May 4, 2009
Om vänskap och ödmjukhet
På HBL:s debattsida diskuteras livsåskådningsfrågor flitigt. Gustaf Molander (docent i socialgerontologi och tanatologi – alltså expert på åldrande och död) skriver ”Goda vänner behandlar varandra med hänsyn. Båda har investerat ett förtroendekapital och spricker vänskapen går insatsen förlorad” (I dag-kolumnen 4.5.09).
Det låter mera cyniskt än det kanske var menat. Enligt den här synen skulle sorgen över en väns bortgång egentligen vara harm över en investering som slutat ge avkastning. Men så är det ju inte: snarare är en god vän är viktig för mig som den människa hon är, inte för de fördelar hon kan erbjuda mig.
Jag tror att Molander här letts vilse av några drag som dominerar den västerländska filosofitraditionen. De har inte uppfunnits av evolutionspsykologer som Richard Dawkins (vars tankar Molander också tar upp i sin kolumn), utan går tillbaka till antiken. Enligt den här synen har varje förnuftsstyrd varelse en bestämd uppsättning värderingar (eller ”preferenser”) som han eller hon utgår från i sina beslut. Utgången av olika handlingsalternativ vägs och jämförs i relation till dessa preferenser. (En modern variant av denna människosyn är homo oeconomicus - den ekonomiska människan som nationalekonomerna ofta förutsätter i sina resonemang.)
I denna människosyn är det svårt att få rum för tanken att det enskilda – en enskild människa, en enskild plats, ett enskilt föremål – kan vara viktigt för mig som sådant. Vi är benägna att tänka att vi ”som rationella varelser” måste kunna motivera våra val i allmängiltiga termer. Men i själva verket, vill jag hävda, fungerar vi människor inte i enlighet med den här modellen. Normala människor är inte rationella – i den här teorins mening – med det betyder inte heller att de är irrationella.
***
Molanders tanke påminner mig om tv-psykologen Dr Phils förmaning: ”never invest more in a relation than you can afford to lose” (investera aldrig mera i en relation än du har råd att förlora). Men den tanken är i själva verket mera cynisk: den innebär att vi kan ge oss hän åt en annan, men att vi bör undvika att göra det. Enligt Dr Phil bör vi alltid tänka på oss själva i första hand, vilket betyder att vi klokast i att undvika alla äkta kärleks- eller vänskapsförhållanden.
***
Peik Ingman har en insändare på samma debattsida, där han vill ifrågasätta den kristna etiken. Insändaren innehåller, i mitt tycke, både tänkvärda och mindre tänkvärda synpunkter. Ingman skriver bl.a.: ”Jag rekommenderar i stället att ungdomar undervisas i den svåra men oändligt användbara förmågan att konstruktivt och personligt säga ifrån (i stället för att vända andra kinden till), ta plats (i stället för självförnekande ’ödmjukhet’) och uttrycka sina egna behov och känslor (i stället för att förneka dem då de inte passar ihop med ’hur man borde vara’) i relation till andra...”
Säkert finns det behov av något i den riktningen. Men allt beror ju på tillämpningen. Mikael Lilius skulle exempelvis kunna stå som modell för det förhållningssätt Ingman rekommenderar.
Det låter mera cyniskt än det kanske var menat. Enligt den här synen skulle sorgen över en väns bortgång egentligen vara harm över en investering som slutat ge avkastning. Men så är det ju inte: snarare är en god vän är viktig för mig som den människa hon är, inte för de fördelar hon kan erbjuda mig.
Jag tror att Molander här letts vilse av några drag som dominerar den västerländska filosofitraditionen. De har inte uppfunnits av evolutionspsykologer som Richard Dawkins (vars tankar Molander också tar upp i sin kolumn), utan går tillbaka till antiken. Enligt den här synen har varje förnuftsstyrd varelse en bestämd uppsättning värderingar (eller ”preferenser”) som han eller hon utgår från i sina beslut. Utgången av olika handlingsalternativ vägs och jämförs i relation till dessa preferenser. (En modern variant av denna människosyn är homo oeconomicus - den ekonomiska människan som nationalekonomerna ofta förutsätter i sina resonemang.)
I denna människosyn är det svårt att få rum för tanken att det enskilda – en enskild människa, en enskild plats, ett enskilt föremål – kan vara viktigt för mig som sådant. Vi är benägna att tänka att vi ”som rationella varelser” måste kunna motivera våra val i allmängiltiga termer. Men i själva verket, vill jag hävda, fungerar vi människor inte i enlighet med den här modellen. Normala människor är inte rationella – i den här teorins mening – med det betyder inte heller att de är irrationella.
***
Molanders tanke påminner mig om tv-psykologen Dr Phils förmaning: ”never invest more in a relation than you can afford to lose” (investera aldrig mera i en relation än du har råd att förlora). Men den tanken är i själva verket mera cynisk: den innebär att vi kan ge oss hän åt en annan, men att vi bör undvika att göra det. Enligt Dr Phil bör vi alltid tänka på oss själva i första hand, vilket betyder att vi klokast i att undvika alla äkta kärleks- eller vänskapsförhållanden.
***
Peik Ingman har en insändare på samma debattsida, där han vill ifrågasätta den kristna etiken. Insändaren innehåller, i mitt tycke, både tänkvärda och mindre tänkvärda synpunkter. Ingman skriver bl.a.: ”Jag rekommenderar i stället att ungdomar undervisas i den svåra men oändligt användbara förmågan att konstruktivt och personligt säga ifrån (i stället för att vända andra kinden till), ta plats (i stället för självförnekande ’ödmjukhet’) och uttrycka sina egna behov och känslor (i stället för att förneka dem då de inte passar ihop med ’hur man borde vara’) i relation till andra...”
Säkert finns det behov av något i den riktningen. Men allt beror ju på tillämpningen. Mikael Lilius skulle exempelvis kunna stå som modell för det förhållningssätt Ingman rekommenderar.
Friday, May 1, 2009
Vill vi lära oss av historien?
Det brukar sägas att man inte kan lära sig något av historien, eftersom den aldrig upprepar sig. Och det är väl riktigt såtillvida att vi inte vet på vilka sätt den kommer att upprepa sig innan det redan har skett. Men historien borde lära oss att vissa saker aldrig inträffar.
Jag undrar om det finns ett enda exempel i historien på att en regim uppnått det som den lankesiska regeringen försöker uppnå, dvs att man med våld försöker tillintetgöra tamilernas självständighetsrörelse (för vidare läsning, se här). Här handlar det inte, så förefaller det, om att man inte kan lära sig av historien, utan om att man inte vill.
Jag undrar om det finns ett enda exempel i historien på att en regim uppnått det som den lankesiska regeringen försöker uppnå, dvs att man med våld försöker tillintetgöra tamilernas självständighetsrörelse (för vidare läsning, se här). Här handlar det inte, så förefaller det, om att man inte kan lära sig av historien, utan om att man inte vill.
Subscribe to:
Posts (Atom)