I retoriken kring universitetsreformen i Finland dinglas löftet om autonomi framför universiteten som ett saftigt fläskben. Och det är självklart att kanslerer och rektorer känner det vattnas i munnen: det är framför allt ledningens makt som växer.
Om en utvidgning av autonomin verkligen är en så entydigt god sak, varför har den inte genomförts för länge sedan? Man vill skapa ett intryck av att statsmakten i sin godhet äntligen avstår från att godtyckligt och maktlystet blanda sig i universitetens inre angelägenheter.
Statsorganen är, när allt kommer omkring, den representativa demokratins verktyg. Genom lagar, förordningar, budgeter och administrativa beslut inverkar myndigheterna på maktspelet inom universiteten. När regleringen minskar förändras maktförhållandena. Utan tvivel kan detta föra mycket gott med sig. Säkert kommer det också att medföra förluster. Vem som förlorar och hur stora förlusterna blir är det för tidigt att bedöma – en stor farhåga är att näringslivet fyller upp det maktvakuum som staten lämnar efter sig. Men att dölja den här problematiken genom att tala om autonomi är taskspeleri.
När kungen under feodalsamhällets tid tillkännagav att han ville ge sina feodalherrar friare händer kan man tänka sig att meddelandet mottogs med blandade känslor av allmogen.
Saturday, March 21, 2009
Wednesday, March 11, 2009
Dr Pangloss & HBL
På HBL:s websida
(http://www.hbl.fi/text/kultur/2009/3/10/d24526.php#kom_skriv)
förs en debatt kring kulturavdelningen vid HBL, föranledd av Tuva Korsströms avskedskolumn och Merete Mazzarellas kritiska frågor. Tim Johansson försvarar tidningen.
Det är svårt att förstå varför Tim Johansson är så angelägen att förneka att det skulle finnas problem med kulturövervakningen vid HBL - så angelägen att han rentav tillåter sig att insinuera att Mazzarellas kritik skulle utgöra något slags reklamknep. Likt Dr Pangloss i Voltaires Candide vill han låta påskina att HBL är den bästa av alla möjliga tidningar. Det är ju inte hans fel om HBL har fått det kärvt. SFP och Konstsamfundet har signalerat att de inte längre är måna om att stötta upp tidningen i samma utsträckning som förut. Dessutom har vi en recession på gång.
Vissa tänker kanske att premissen för debatten är något tvivelaktig. Den utgår ju från att HBL faktiskt har en kulturavdelning värd namnet. Men å andra sidan: vi kan väl vara överens om att det vore viktigt att den skulle ha det.
(http://www.hbl.fi/text/kultur/2009/3/10/d24526.php#kom_skriv)
förs en debatt kring kulturavdelningen vid HBL, föranledd av Tuva Korsströms avskedskolumn och Merete Mazzarellas kritiska frågor. Tim Johansson försvarar tidningen.
Det är svårt att förstå varför Tim Johansson är så angelägen att förneka att det skulle finnas problem med kulturövervakningen vid HBL - så angelägen att han rentav tillåter sig att insinuera att Mazzarellas kritik skulle utgöra något slags reklamknep. Likt Dr Pangloss i Voltaires Candide vill han låta påskina att HBL är den bästa av alla möjliga tidningar. Det är ju inte hans fel om HBL har fått det kärvt. SFP och Konstsamfundet har signalerat att de inte längre är måna om att stötta upp tidningen i samma utsträckning som förut. Dessutom har vi en recession på gång.
Vissa tänker kanske att premissen för debatten är något tvivelaktig. Den utgår ju från att HBL faktiskt har en kulturavdelning värd namnet. Men å andra sidan: vi kan väl vara överens om att det vore viktigt att den skulle ha det.
Tuesday, March 10, 2009
Någonting måste förändras
Vissa människor säger att de inte bryr sig om att rösta eftersom ingenting ändå förändras. De påminner om människor som säger att de inte tror på Gud men nog tror på någonting. Båda utsagorna är så vaga att de inte säger något. Man orkar inte tänka efter vilken förändring man egentligen hoppas på, eller vad man egentligen tror på.
Saturday, March 7, 2009
Regeringen "besluter"
Björn Månsson skriver i HBL 7.3.09:
”I stället för att gå ut med budskapet att regeringen ’beslutat’ höja pensionsåldern borde regeringen mer ödmjukt och juridiskt mer korrekt ha formulerat sig så att regeringen föreslår en höjd pensionsålder.”
Sammanhanget gör det klart att Månsson ironiserar: tanken att regeringen borde vara ödmjuk och juridiskt korrekt i sina framträdanden förefaller honom tydligen smått löjeväckande.
Men i själva verket vore det helt i konsekvens med regeringens språkbruk att förslag kallas ”beslut”. Social- och hälsovårdsminister Liisa Hyssälä deklarerade i januari att frågan om läkemedelsverkets flyttning till Kuopio var avgjord och saken slutdiskuterad. Efter att det hade kommit fram att bara riksdagen kan fatta beslut i ärendet förklarade man att Hyssäläs uttalande var avsett som ett förslag.
Regeringens ”beslut” är alltså förslag. Vilket ord ska då användas de gånger regeringen verkligen fattar ett beslut?
”I stället för att gå ut med budskapet att regeringen ’beslutat’ höja pensionsåldern borde regeringen mer ödmjukt och juridiskt mer korrekt ha formulerat sig så att regeringen föreslår en höjd pensionsålder.”
Sammanhanget gör det klart att Månsson ironiserar: tanken att regeringen borde vara ödmjuk och juridiskt korrekt i sina framträdanden förefaller honom tydligen smått löjeväckande.
Men i själva verket vore det helt i konsekvens med regeringens språkbruk att förslag kallas ”beslut”. Social- och hälsovårdsminister Liisa Hyssälä deklarerade i januari att frågan om läkemedelsverkets flyttning till Kuopio var avgjord och saken slutdiskuterad. Efter att det hade kommit fram att bara riksdagen kan fatta beslut i ärendet förklarade man att Hyssäläs uttalande var avsett som ett förslag.
Regeringens ”beslut” är alltså förslag. Vilket ord ska då användas de gånger regeringen verkligen fattar ett beslut?
Vanhanen och Bush
Det är intressant att jämföra Matti Vanhanens ledarstil med George W. Bush. Båda kännetecknas av sitt ointresse för dialog, men av motsatta skäl. Vanhanen är en utpräglad teknokrat: dialog är överflödigt, eftersom lösningarna bestäms av fakta. Experterna dikterar besluten, eftersom det i varje situation finns bara en optimal lösning. All oenighet bottnar i okunskap.
Bush är hans raka motsats. Han bagatelliserade sakkunskapens roll i politiken. Det avgörande enligt hans uppfattning var lojaliteten mot den ideologi han representerade: demokrati under amerikanskt ledarskap i världspolitiken, en minimering av det offentligas roll i inrikespolitiken. Hans världsbild, förefaller det, var manikeisk: motsättningar uppstår inte därför att människor har olika uppfattningar utan för att några är goda och andra är onda. Om alla hade en god vilja skulle det inte finnas några problem. (På det sättet är Bush en oamerikansk president – liksom Franklin D. Roosevelt på den motsatta flygeln. Huvudströmmen i amerikansk politik är inte ideologisk utan pragmatisk.)
En följd av detta var vad jag vågar påstå är den minsta gemensamma nämnaren i Bush olika fiaskon: valet av medhjälpare på basen av ideologisk lojalitet, utan beaktande av sakkunskap: upptakten till och uppföljningen av anfallet på Irak, finanskrisen och – det tydligaste exemplet: Katrina – en naturkatastrof följd av en politisk katastrof. Likaså var det lojala jurister som lade grunden till Bush största förbrytelser: brotten mot den amerikanska konstitutionen och mot Genèvekonventionen.
Det intressanta är att de två ytterligheterna – ren teknokrati och ren ideologi – har samma följd: politiken görs endimensionell. Men politik är ofrånkomligen ett växelspel mellan faktuella och ideologiska perspektiv, och det är därför samtal, dialog mellan samhällets olika aktörer är nödvändiga i politiken.
*
En politiker är skicklig om han lyckas vinna stöd även om saken är dålig. En politiker är oskicklig om han inte lyckas vinna stöd trots att saken är god. I det avseendet var Bush (Irakkriget) betydligt skickligare än Vanhanen (pensionsreformen). En skicklig politiker kan ändå vara dålig, men en oskicklig politiker kan inte vara bra.
Bush är hans raka motsats. Han bagatelliserade sakkunskapens roll i politiken. Det avgörande enligt hans uppfattning var lojaliteten mot den ideologi han representerade: demokrati under amerikanskt ledarskap i världspolitiken, en minimering av det offentligas roll i inrikespolitiken. Hans världsbild, förefaller det, var manikeisk: motsättningar uppstår inte därför att människor har olika uppfattningar utan för att några är goda och andra är onda. Om alla hade en god vilja skulle det inte finnas några problem. (På det sättet är Bush en oamerikansk president – liksom Franklin D. Roosevelt på den motsatta flygeln. Huvudströmmen i amerikansk politik är inte ideologisk utan pragmatisk.)
En följd av detta var vad jag vågar påstå är den minsta gemensamma nämnaren i Bush olika fiaskon: valet av medhjälpare på basen av ideologisk lojalitet, utan beaktande av sakkunskap: upptakten till och uppföljningen av anfallet på Irak, finanskrisen och – det tydligaste exemplet: Katrina – en naturkatastrof följd av en politisk katastrof. Likaså var det lojala jurister som lade grunden till Bush största förbrytelser: brotten mot den amerikanska konstitutionen och mot Genèvekonventionen.
Det intressanta är att de två ytterligheterna – ren teknokrati och ren ideologi – har samma följd: politiken görs endimensionell. Men politik är ofrånkomligen ett växelspel mellan faktuella och ideologiska perspektiv, och det är därför samtal, dialog mellan samhällets olika aktörer är nödvändiga i politiken.
*
En politiker är skicklig om han lyckas vinna stöd även om saken är dålig. En politiker är oskicklig om han inte lyckas vinna stöd trots att saken är god. I det avseendet var Bush (Irakkriget) betydligt skickligare än Vanhanen (pensionsreformen). En skicklig politiker kan ändå vara dålig, men en oskicklig politiker kan inte vara bra.
Monday, March 2, 2009
Management by Vanhanen
Matti Vanhanens stora popularitet är ett förbryllande – och samtidigt kanske typiskt – fenomen. Han var länge den som finländarna helst ville se som president, och han åtnjuter väl fortfarande ett ganska stort understöd. Lider vi av ett Kekkonenkomplex?
Med sin första regering inledde nykteristen Vanhanen det största alkoholpolitiska experimentet efter förbudslagen. Under ledning av Vanhanen från kommunpartiet Centern genomdrev hans första regering inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Under sin nuvarande regeringsperiod har han pläderat för en esboisering av Finland (med egnahemshus utspridda över hela landet).
Men det som är mest slående hos Vanhanen är hans ledarstil. Han är en trogen lärjunge till den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som ansåg att makten skulle koncentreras hos ett suveränt statsöverhuvud. Hobbes rådde suveränen att föra alla rådslag bakom lyckta dörrar – utåt skulle makthavarna uppvisa en enig fasad. Under den förra regeringsperioden förbjöd ju Vanhanen ministrar att uttala sig i offentligheten om ärenden som rörde andra ministerier än deras eget. Härvid ignorerade han det faktum att beslut i regeringen fattas kollegialt, och att de som deltar i beslutsfattandet måste kunna motivera sina ståndpunkter offentligt.
Det passar säkert Vanhanen ypperligt att alla viktiga åtgärder förbereds i onsdagsklubben, vårt lands hemliga kabinett. (Se bloggen http://betankligheter.blogspot.com/2007/10/vanhanen-och-hemliga-klubben.html ).
Vanhanens arrogans blev igen aktuell när han presenterade regeringens pensionsreform på ett sätt som fick fackföreningsrörelsen att resa borst. Inte så mycket på grund av innehållet i reformen, som för att han framlade den ensidigt, utan att först diskutera med facket. (Vanhanens partikamrat, social- och hälsovårdsministern Liisa Hyssälä avfärdade å sin sida fackföringsrörelsens invändningar mot förfaringssättet som en ”teknisk invändning”.)
Med sin första regering inledde nykteristen Vanhanen det största alkoholpolitiska experimentet efter förbudslagen. Under ledning av Vanhanen från kommunpartiet Centern genomdrev hans första regering inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Under sin nuvarande regeringsperiod har han pläderat för en esboisering av Finland (med egnahemshus utspridda över hela landet).
Men det som är mest slående hos Vanhanen är hans ledarstil. Han är en trogen lärjunge till den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som ansåg att makten skulle koncentreras hos ett suveränt statsöverhuvud. Hobbes rådde suveränen att föra alla rådslag bakom lyckta dörrar – utåt skulle makthavarna uppvisa en enig fasad. Under den förra regeringsperioden förbjöd ju Vanhanen ministrar att uttala sig i offentligheten om ärenden som rörde andra ministerier än deras eget. Härvid ignorerade han det faktum att beslut i regeringen fattas kollegialt, och att de som deltar i beslutsfattandet måste kunna motivera sina ståndpunkter offentligt.
Det passar säkert Vanhanen ypperligt att alla viktiga åtgärder förbereds i onsdagsklubben, vårt lands hemliga kabinett. (Se bloggen http://betankligheter.blogspot.com/2007/10/vanhanen-och-hemliga-klubben.html ).
Vanhanens arrogans blev igen aktuell när han presenterade regeringens pensionsreform på ett sätt som fick fackföreningsrörelsen att resa borst. Inte så mycket på grund av innehållet i reformen, som för att han framlade den ensidigt, utan att först diskutera med facket. (Vanhanens partikamrat, social- och hälsovårdsministern Liisa Hyssälä avfärdade å sin sida fackföringsrörelsens invändningar mot förfaringssättet som en ”teknisk invändning”.)
Subscribe to:
Posts (Atom)