Det goda regnet

Det är egentligen synd att vi människor har så svårt att fördra regn.

Betraktat som naturfenomen är regnet betydligt märkligare än solskenet. Det är produkten av en mängd samverkande faktorer. Solen skiner överallt i vårt solsystem, det är i stort sett bara här på Tellus som det regnar vid vissa valda stunder.

Det är, tror jag, en av människans instinkter att skydda sig mot regn. Efter ett dopp i kyligt havsvatten flyr vi undan regnet: vi avskyr att få vatten över oss från skyn. I gångna tider kan detta ha varit nödvändigt som ett sätt att bevara kroppsvärmen. Men för dem som lever i civilisationen utgör regnet som sådant inte någon betydande fara. Tyvärr kan vi inte frigöra oss från instinkten.

(Till skillnad från snö har ju regnvattnet för övrigt den tilltalande egenskapen att det söker sig bort av sig självt - även om det kan åstadkomma skada när det regnar till överdrift.)

Det finns förstås trista, menlösa eller monotona regn, ett oavbrutet duggande eller strilande, och det finns grymma, kalla regn - å andra sidan finns det regn som dråsar ner i vackra dramatiska kaskader, och som tvingar människor att ta betäckning under närmaste träd eller tak.

Men vilken ljudupplevelse kan överträffa ett regn när det är som bäst? Ett jämnt, ymnigt, långsamt sommarregn. Ett mång-polyrytmiskt smattrande, droppande, susande - en tredimensionell förnimmelse, lik vågornas svall vid havsstranden.