”Människan är ett rasistiskt djur”

I Dagens Nyheter (5.8.12) ingår ett kort referat, signerat Peter Wolodarski, av ett föredrag som Mats Lekander, professor i hälsopsykologi vid Karolinska institutet, höll vid ett symposium om ”människans natur” arrangerat av Antonia Ax:son Johnsons miljöstiftelse.

                      Wolodarski skriver:

Lekander ... berättade om experiment som både var hoppingivande och dystra. Hoppgivande (sic) för att de visar att vi själva känner smärta, när vi ser andra människor lida. Dystra därför att smärtreaktionen ofta skiljer sig åt, beroende på den andra människans hudfärg. Vi reagerar betydligt starkare när personer som liknar oss själva utseendemässigt far illa.

Här sägs ingenting om forskningsmetoden, vilka frågor som ställdes, vilka jämförelser som gjordes. Låt oss först tänka på ”upptäckten” att vi själva känner smärta när vi ser andra personer lida. Vi vet alla att det kan vara extremt obehagligt att på nära håll bevittna en annan människas fysiska lidande, eller att bara höra berättas om det. Det behövs det ingen empirisk forskning för att bekräfta, lika litet som att det gör j-a ont om man slår sig på tummen med en hammare. Men är det smärta vi känner när vi ser en annans smärta? Vi kan väl kalla det så, men då närmast i överförd mening. I varje fall tycker vi vanligen mera synd om den som slår sig på tummen än om den som råkar se det ske. (Här finns för all del en intressant filosofisk frågeställning.)

                      I alla händelser är det inte en vetenskaplig fråga om det gör ont när man ser en annan slå sig på tummen. Här kan man bara gissa vad som menas: kanske att vissa centra – smärtcentra? - aktiveras när jag ser någon som har ont. Men det ”bevisar” ju inte att man verkligen har ont. Det skulle ju betyda att vi också kan känna smärta utan att märka det.

                      Sedan har vi påståendet att denna reaktion – hur den än ska uppfattas – blir olika, beroende på om den andra liknar en själv. Vi får inte veta hur signifikant skillnaden är. Vi får inte heller veta vilka likheter som är avgörande. Spelar längd eller hårfärg någon roll? Reagerar en hårbeklädd man mindre kraftigt på en man som är skallig? Och hur är det med könsskillnader – inverkar de starkare eller mindre starkt än skillnader i hudfärg? Har graden av solbränna  någon betydelse? Eller är det sist och slutligen bara s.k. rasskillnader som inverkar?

                      Man kan ju också fråga sig om det verkligen är jämförelsen med det egna utseendet som avgör saken. Beror reaktionen inte snarare på graden av bekantskap. Kanske en vit som vuxit upp bland idel svarta har den motsatta reaktionen, och tvärtom?

                      Här finns ett otal frågor som inte besvaras. Det enda som blir klart är att rasfördomar förmodas vara inbyggda i oss.

                      Referatet är intressant för de prov det ger på många av populärvetenskapens brister.  Här finnH(Jag har sökt närmare uppgifter om undersökningen på nätet, men inte lyckats hitta något. Det är svårt att avgöra i vilken mån oklarheterna stammar från forskningsrapporten och i vilken mån de beror på referatet.)

Mannerheim inte bara Mannerheim

En reflektion med anledning av den nya Mannerheimfilmen, där marskalken gestaltas av en kenyan: Mannerheim säljer ännu lösnummer, över 60 år efter sin död - åtminstone att döma av kvällstidningarnas löpsedlar. Det bevisar att han för många finländare är mycket mera än Mannerheim.

Vad gäller själva filmen kan man givetvis inte göra en bedömning innan man har sett den. Idén att dra en parallell mellan Finlands krig och krigen i Afrika kan vara intressant. Men det man riskerar missa är i hur hög grad Mannerheim måste förstås mot sin mycket speciella historiska bakgrund: en aristokrat av gammal svensk ätt som talade dålig  finska, en officer som gjorde huvuddelen av sin karriär i Ryssland - som senare genom omständigheternas spel blev en nationell symbol (men då snarast för de borgerliga).

Andra finländska politiker skulle vara lättare att överflytta. Det kommer mig före att man kunde göra en film till exempel om Kekkonen som afrikansk stamhövding.

Samvetet i samhället

I Dagens Nyheter 5.8 hade Karin Svanborg-Sjövall en ledare där hon diskuterar brottspreventionens problem med utgångspunkt i domen i det s.k. Södertäljemålet, i vilket en ledare för en kriminell organisation dömdes till livstids fängelse.

                      Hon refererade en intressant studie ledd av den svenske kriminologen Per-Olof Wikström, som är verksam i Cambridge. Hon skriver bland annat:

Genom att följa 700 ungdomar i Peterborough under 5 år kunde forskarlaget sluta sig till att det är en liten minoritet unga människor som över huvud taget kan tänka sig att begå brott. Endast 4 procent av ungdomsbrottslingarna stod för mer än hälften av brottsstatistiken. Vid 16 års ålder hade individerna i denna grupp i genomsnitt begått 86 brott var.

... Anledningen till att majoriteten av ungdomarna inte begår brott – oavsett kontext – är att de anser det amoraliskt, inte att de räds konsekvenserna. Föreställningen att det är tillfället som gör tjuven är därför fel, menar Wikström.

(Studien presenteras i Wikström, Oberwittler, Treiber och Hardie: Breaking Rules: The Social and Situational Dynamics of YoungPeople's Urban Crime, Oxford University Press. Se också artikel i The Telegraph.)

Resultatet är tankeväckande, bland annat för att det ifrågasätter vissa vedertagna föreställningar om mänskligt handlande och samvetets roll, till exempel idén om att mänskligt handlande baserar sig på lönsamhetskalkyler – på ett slags neutral rationalitet - och att vårt enda skäl till att avstå från brott är att risken för att bli straffad överträffar nyttan av brottet. Det ifrågasätter också idén att människors handlande baserar sig på vilka moraliska teorier (”moral beliefs”) de råkar omfatta, där vilket som helst värdesystem i sig är plausibelt. Vad undersökningen ger vid handen är, förefaller det, att hygglighet är en normal mänsklig egenskap.

Reaktionerna på studien är också intressanta:

Studien blev omstridd därför att rapportförfattarna pekade ut den stora skiljelinjen mellan denna kärna av unga kriminella och de övriga som en fråga om dygd...

Det här är en kontroversiell slutsats i en europeisk rättstradition som länge betraktat kriminalitet som ett resultat av offentliga snarare än privata misslyckanden. Studien drog omgående på sig kritik för att stigmatisera och brännmärka personer som ofta har växt upp under svåra förhållanden.

Invändningen är egendomlig. För det första brukar man kritisera forskning utgående från att metoderna varit bristfälliga, inte utgående från att resultaten är politiskt inkorrekta, men här nämns inget om metoderna. För det andra går forskningsresultatet tvärtom stick i stäv med socialdeterministiska synsätt, enligt vilka personer som vuxit upp i misär är predestinerade till brottslighet. Om något inbjuder de till beundran för dem som också i svåra förhållanden lyckas hålla fast vid hederns krav (för människor som, det måste man tänka, ofta konkret fått känna av samhällets orättvisor). Artikeln i The Telegraph anförde inte de här invändningarna.

                      Bruket av ordet ”dygd” i sammanhanget är något förvånande. Det tillhör inte vanligt språkbruk (även om ordet gjort en återkomst inom moralfilosofin i och med den antika dygdetikens renässans). Det ligger nära till hands att tänka sig att ordet används med ironisk distans, som när man talar om ”dygdemönster”. Detta görs till något märkvärdigt. Men i så fall går poängen förlorad: det som kräver en förklaring är varför vissa personer begår brott, inte varför de flesta inte gör det.