Fyrk, kultur och värde

"Fyrk finns, finns det kultur?" var titeln på ett debattillfälle som ordnades den 9 februari av Nya Argus och Nordica vid Helsingfors universitet. Det problem som diskuterades var hur det kommer sig att vi inte har råd med kultur (item 1: lektoratet i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi läggs på is; item 2: de två ledande finlandssvenska förlagen, Schildts och Söderströms, slås ihop, och alla väntar sig en personalminskning), trots att det finns gott om pengar i de finlandssvenska stiftelserna (och också i samhället i stort).

Det här är inte ett inlägg i debatten. Däremot fick debatten mig att reflektera över de diskussioner vi för om värdefrågor. Det finns en i vår tid dominerande föreställning om hur offentliga beslut kan legitimeras, en föreställning som är svår att ifrågasätta men som i själva verket är alltför begränsad. Den gör inte full rättvisa åt hur vi verkligen tänker, och denna bristande självförståelse leder till att debatten ofta blir krampaktig eller går runt i cirklar. (För en klarläggande diskussion av relationen kultur-ekonomi, se för övrigt Fredrik Soncks ledare i Ny Tid 16.2.2012.)

Den dominerande föreställningen, vill jag hävda, är följande: när vi debatterar de syften för vilka våra gemensamma resurser bör användas, så finns det, grovt taget, bara två källor till legitimitet. Den ena är politisk: beslut görs av medborgarnas valda representanter: vad vi kallar demokrati. Den andra är ekonomisk: beslut grundas på konsumenternas köpval: vad vi kallar marknadsekonomi.

Båda formerna av legitimering går i sista hand tillbaka på de enskilda samhällsmedlemmarnas önskningar: människors önskningar är de yttersta auktoriteterna. (Vetenskapen tillerkänns visserligen en legitimerande funktion som är oberoende av önskningar, men den gäller medel, inte mål: vi vänder oss till forskningen för råd om hur vi ska uppnå det vi finner eftersträvansvärt, men inte vad vi ska sträva till.)

De här legitimeringsformerna är som sådana helt giltiga. Vad vi är benägna att bortse från att det också finns andra legitimiteringsformer. Det finns värdediskurser som inte går tillbaka på människors önskningar. När vi möter dem är vi frestade att antingen reducera dem till någon av de officiellt sanktionerade, eller till att ignorera dem.

Jag vill hävda att till exempel det värde konst och litteratur besitter för dem som anser dem värdefulla i huvudsak är av den här karaktären. Vad jag sätter värde på i de bästa romaner jag läst är inte i första hand den lustupplevelse läsningen gav mig - en upplevelse som ju är lika flyktig som upplevelsen av en god måltid eller en god kopp kaffe - och inte heller den nytta jag hade av läsningen på ett eller annat plan, utan snarare något ogripbart som kanske kan hänföras under rubriker som insikt eller reflektion. Litteraturen erbjuder i bästa fall nya sätt att betrakta skeenden i mitt eget liv eller drag i den mänskliga tillvaron, betraktelsesätt jag ogärna vill vara utan oberoende av om de visar sig användbara i olika konkreta livssammanhang - vilket de i och för sig kan göra. (En läsvärd diskussion kring frågeställningen vad litteraturen gör med oss är Ingeborg Löfgrens streckare i Svenska Dagbladet 19.1.2009.)

På ett motsvarande sätt kan humanistisk forskning vara insiktsskapande i en bemärkelse som inte går att reducera till en fråga om bruksvärde. Det gäller både de historiska och de filosofiska dimensionerna av humaniora - i det ena fallet handlar det om en medvetenhet om variationer och invarians i mänskliga livsuttryck under olika tidsepoker, i det andra fallet om en medvetenhet om våra egna tankeformer (den föreliggande texten är ett försök att bidra till en medvetenhet av det slaget). Ibland försvarar man de historiska disciplinerna med att de är identitetsgrundande - men detta riskerar i sin tur att leda till att den historiska medvetenheten ställs i den politiska ändamålsenlighetens tjänst.

Betonandet av värden av den här typen avfärdas ibland som elitistiskt. Det tolkas som ett försök att tillgodose de privilegierades önskningar på bekostnad av den stora publikens. Men den här reaktionen är i själva verket ett uttryck för tendensen att passa in alla värderingar i önskeuppfyllelsens form.

Föreställningen att det finns insikter vi finner värdefulla även om de varken är värdefulla i sig eller har en användning är för övrigt närvarande i många olika livssammanhang, inte bara inom verksamhetsfält som konst, litteratur och humanistisk vetenskap. Vi kan till exempel tänka på den vikt en kvinna fäster vid att veta om hennes man är otrogen eller den vikt ett skolbarn fäster vid att veta vilken ställning han har bland kamraterna - även om de här insikterna kan vara tunga att bära - eller på ett adoptivbarns krav att få reda på sina biologiska föräldrars identitet.

Något som för många gör tanken på önskningsoberoende värden svår att förstå är det faktum att det inte finns objektiva måttstockar på dem. Hur avgör vi till exempel vilken litteratur som besitter ett egenvärde? Svaret på detta är att samtalet om dessa värden inte förutsätter att man först kommer överens om vilka de är. Själva samtalet innebär ett oavslutat försök att identifiera dem.