Ett Folkparti – inte folkets parti!

Många finlandssvenskar (jag t.ex.) har haft en egendomlig inställning till Svenska folkpartiet. Även om vi inte är partimedlemmar har vi tyckt att partiets agerande angår oss. Vi reagerar när Stefan Johansson avpolletteras eller återinstalleras, eller när Maria Björnberg-Enckell gör bort sig på sin blogg. Liksom vi tyckte att det var konstigt när en del partikoryféer ansåg det absurt att Elisabeth Rehn ställde upp i presidentvalet 1994 – eller när man inte ville ha Eva Biaudet som presidentkandidat 2006.

När ska vi lära oss inse att SFP är ett parti bland de andra, och att vad partiledningen gör är en affär mellan den och medlemmarna? Vi kan rösta i nästa val eller låta bli, men vi som inte är medlemmar har ingenting att säga till om när det gäller partiets beslut, lika litet som varje finsk medborgare anser att det är hans eller hennes sak vem Vänsterförbundet eller Kristdemokraterna väljer till ordförande.

Därför har vi inte heller någon talan när SFP besluter skära ner presstödet till dagstidningarna och i stället satsar på sitt interna organ Medborgarbladet. Det var helt riktigt att Ulla Achrén avfärdade hela historien med motiveringar som var som hämtade ur Alice i Underlandet. Beslutet angår ju – som sagt – inte oss vanliga väljare.

"Summa justitia, summa injuria."

Det är betecknande för Gazakrisen (liksom för Mellanösternproblematiken över huvud taget) att utomstående betraktare som valt att ta ställning för den ena eller andra parten nästan uteslåtande uppehåller sig vid motpartens övergrepp. Ingen verkar vilja framhålla det värdefulla som den "egna" sidan, den sida man sympatiserar med, försöker åstadkomma. Det är kanske för att det inte är lätt att få syn på något värdefullt.

Både parterna verkar vara fångade i en hämndens spiral (även om hämnden ges olika former från de två sidorna).

En ytlig föreställning är att hämnd är en strävan att återställa rättvisa. Den här föreställningen hänger ihop med en annan föreställning: att hämnden alltid, eller normalt, riktar sig mot dem som är skyldiga till en förbrytelse. Men så är det nästan bara i Vilda västern-filmer. I praktiken går de flesta hämndaktioner ut över oskyldiga offer. Man förgriper sig på dem som är sårbarast eller på dem som finns närmast till hands.

Men ju mera man försöker förverkliga denna typ av "rättvisa", desto större blir de oförrätter båda sidorna utsätts för.

Hamas beskjuter civila israeler, Israel sätter inte fingrarna emellan då kriget går ut över civila palestinier, sedan står Europas judar i turen osv. Lika gärna kunde jag gå och krossa grannens fönster för att uttrycka min vrede mot Hamas eller Olmert. Gannen är lika oskyldig som civila israeler eller palestinier. (Även om man kan säga att vuxna israeler har en liten gnutta större ansvar: de har frihet att kritisera sin regering. En palestinier lär inte kunna kritisera Hamas om livet står honom kärt.)

Palestinierna kommer med all sannolikhet att låta sin förbittring gå ut över Israel snarare än Hamas. Hämndkänslor har en tendens att följa etniska gränser.

Det är förståeligt om de som är indragna i konflikten har svårt att hålla sina känslor i styr. Men det är mera svårförlåtligt om vi som betraktar skeendena utifrån låter oss ryckas med i hämndens hejarklack. Vare sig mot israeler eller palestinier.

Om Gaza och behovet av att inte ta parti

Tragedin i Gaza är som ett Rorschachtest. Hur vi ser den återspeglar våra egna attityder. Vi väljer vad vi tror på, vilkendera sidans lögner eller övergrepp vi är redo att bortse från. Alltför mycket i parternas agerande är obegripligt för att det ska vara möjligt att bilda sig en väl underbyggd föreställning.

Är det blockaden som motiverar raketerna, eller är det raketerna som motiverar blockaden?

Vad tror sig Israel kunna uppnå genom att beskjuta en FN-skola, en klinik, ett sjukhus, ett FN-lager med förnödenheter osv?

Är kriget en del av den israeliska valkampanjen? Och i så fall: vill Hamas hjälpa Netanyahu att vinna valet? Varför stöder över 90 % av israelerna regeringens agerande? Är båda parterna rädda för fred?

Varför släpper Israel inte in journalister?

Hur förhåller man sig inom Hamas till det faktum att raketbeskjutningen leder till att palestinska civila blir dödade? Är man ute efter att provocera attacker mot civila – i hopp om att världsopinionen ska bry sig mera om vad som sker med de palestinska barnen än Hamas själv bryr sig om det? Och i så fall: hur kan Israel låta locka sig i den fällan?

Har Israel blivit en mordisk psykopat? Men i så fall: varför vill man provocera en psykopat? (Det finns en tendens att inte skärskåda Hamas agerande. Bakom den döljer sig en oreflekterad rasism: man föreställer sig att palestinier inte är kapabla att agera överlagt, att deras aktioner är rent känslomässiga.)

Frågorna fortsätter i det oändliga. Det hindrar inte att många i vårt land har en bestämd uppfattning om hur konflikten ska förstås. Det bottnar kanske i ett behov av att verkligheten ska vara enkel och gripbar.

Men det här är kanske en situation där man borde avhålla sig från att ta ställning. Blir inte varje ensidigt fördömande av den ena parten en uppmuntran till den andra, och därigenom en uppmuntran till fortsatt krig?

Finlandssvensk främlingsskräck

Svenska Yle gjorde nyligen en undersökning av vad finlandssvenskarna upplever som hotfullt. Resultatet var skrämmande: 9,1 % av de svarande tyckte att en flyktingsinvasion var det största av sju angivna hot (bland vilka man fick välja flera alternativ).

(http://yle.fi/svenska/nyheter/artikel.php?id=147798)

Med andra ord: nästan var tionde finlandssvensk tyckte att hotet om en invasion av flyktingar var ungefär lika skrämmande som klimatförändringen eller finanskrisen. Det var mera skrämmande än militära konflikter.

Den fråga som inställer sig är: vad är en flyktinginvasion? Vilka visioner är det man målar upp för sig?

Jag vet inte exakt vad som avses, men det verkar klart att svaret uttrycker en diffus främlingsfientlighet. Vi finlandssvenskar brukar slå oss för bröstet och berömma oss för vår öppenhet för det främmande, men tydligen går var tionde ibland oss omkring och är rädd för flyktingar.

(Citat ur Merja Ellefsons avhandling Staten är vår herde god som handlar om några svenska tidningar under 30-talet, alltså den tid när antisemitismen gjorde sig bred i Europa: "Ordet 'flyktinginvasion' är symtomatisk. Flyktingarna föreställs som en stor anonym massa som hotar att okontrollerat välla över gränsen och dränka allt i sin väg. Man ställer tydligt 'egna söners och döttrars' bästa mot utlänningars bästa. Att uttryckligen tala i termer av döttrar och söner visar hur staten likställs med nationen och hur nationen föreställs som en familj." ---- Är finlandssvenskarna på väg mot ett nytt trettiotal?)

Utöver det skrämmande i resultatet är det två saker som bör noteras:

(1) vad jag har kunnat märka har medierna över huvud taget inte reagerat på det här resultatet – "som vanligt" vill man säga. Det anses tydligen föga överraskande.

(2) de som gör sådana här gallupundersökningar inser inte att de själva har ansvar för de frågor de ställer. Genom den här undersökningen har de återuppväckt begreppet flyktinginvasion, och därigenom gjort sitt till för att införliva begreppet i människors sätt att gestalta sin omvärld.

Nomen est omen - lokalsamhällenas upplösning

I vårt land har man gått in för att lokalsamhällena ska handha uppgifter som de i vår tid knappast är mäktiga: det här gäller åtminstone sjukvården. Men i stället för att ändra sjukvårdens organisation har man beslutat att kommunerna ska slås ihop till onaturliga monsterhelheter för att klara av sina uppgifter.

Då är det väl helt följdriktigt att man i västra Åboland ratat vackra namnförslag som Havskrona eller Gullkrona och det praktiska Pargas till förmån för det otympliga, fyrstaviga och föga stadslika Väståboland. Namnet är lika ostadslikt som själva staden. (Finlandssvenskar tenderar att tänka bokstavligt: ett namn ska vara en varudeklaration. Man får vara glad att man i Väståboland inte valde att ta modell av det land som av Grekland tvingats anta namnet "Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien". Det kunde ha blivit något i stil med "Stadbeståendeavdetidigarekommunernapargasnagu-korpohoutskärochiniö".)

Kanske andra kommuner borde ta exempel av Väståboland. Ifall kommunerna i helsingforsregionen går ihop kunde de ju vår huvudstad anta namnet "Mellannyland". Vasa + Korsholm kunde bli "Mellersta Österbotten". Osv.

Gott nytt år!