New public management

 

Den svenske journalisten Maciej Zaremba har i Dagens Nyheter haft en väl underbyggd och slagkraftigt formulerad artikelserie om problemen i den moderna svenska sjukvården, som nu också utkommit som bok: Patientens pris.  

Artikelserien avslutas med ett citat av den norska professorn i ledningskunskap, William Brochs-Haukedal, om New public management, det idelogiska ok under vilket inte bara sjukvården i Sverige, utan också högskolväsendet i Finland och många andra länder, och snart kanske många andra förvaltningsgrenar tvingas verka:

New public management ... är ett opersonligt och auktoritärt system av budgetar, rutiner och mål som tar ifrån de anställda motivation och arbetsglädje... De har tvingats avstå från att engagera sig i sina kunder, klienter, patienter och elever. NPM har inga parametrar för alla möten med människor som ger mening i vardagen. Att engagera sig räknas inte. Det blir bara extra slitsamt. Då försvinner också den inre motivationen... Förfrämligandet av de anställda i offentlig sektor måste stoppas. Avveckla NPM och inför ledningsformer som främjar den anställdas engagemang i stället. (Ukeavisen Ledelse nr 28/2009.)

För en definition av New public management se http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Public_Management.

Romernas problem – en evig cirkel?

I HBL 27.4 intervjuas Europarådets generalsekreterare Thorbjørn Jagland om diskrimineringen av romer i Rumänien och Bulgarien. Reportern konstaterar att man inom Norden hävdat att problemet måste lösas på EU-nivå.

Jagland: ”Det är fel att säga att problemet ska lösas på EU-nivå. Alla nationalstater har ansvar för sina medborgare, inget fungerar om de inte tar sitt ansvar.”

Fråga: ”De här länderna är också medlemmar av Europarådet, kan ni inte sätta press på dem där?”

Jagland: ”Jag tror inte att det är rätt väg att gå att lägga skulden på dem och att peka finger. Det här är allas problem och de ska lösas gemensamt.”

Hur vill han ha det egentligen? Ska problemet hanteras gemensamt eller av varje stat skilt för sig? Reportern borde i alla händelser ha bett Jagland förtydliga sitt budskap – eller har hon bara återgett hans ord slarvigt?