Nya Argus och religionen

Nya Argus 2013: 10-11 har temat religion. Det är ett innehållsrikt nummer. Artiklarna bildar en balanserad helhet. 

I sin ledare skriver Jonas Ahlskog och Yasmin Nyqvist:

Det har aldrig rått någon brist på ensidiga sanningsanspråk med de heliga skrifterna som stöd på den religiösa kanten, men i den senaste tidens debatter har också den ateistiska opinionen uppvisat dogmatiska drag.

Skribenterna nämner Richard Dawkins och Christopher Hitchens som representanter för denna diskussionskultur, som enligt dem

präglas av en kategorisk oförståelse för allt som inte går ihop med den naturvetenskapliga världsbilden, och en självgod och förlöjligande inställning gentemot den som förletts att tro på något som inte kan förklaras med vetenskapliga bevismetoder [kanske hellre: inte kan ges en vetenskaplig förklaring].

Den här så kallade nyateismen är, förmodar jag, en reaktion på att religiösa attityder och grupperingar fått en förnyad politisk betydelse inte bara i tredje världen utan också i USA och i någon mån hos oss (Päivi Räsänen). Men även om denna trend har problematiska drag är det ofruktbart att som Dawkins & Co idiotförklara motparten. Att ha en alltigenom negativ (eller positiv) attityd till allt som går under beteckningen religion är ungefär lika meningsfullt som att ogilla (eller gilla) alla verksamheter som involverar bruket av papper eller som börjar på k.

I övrigt är det intressant att notera att den som mest entydigt efterlyser en öppenhet för de olika rösterna i samtidsdebatten är en representant för kyrkan, biskop Björn Vikström:

Ingen kyrka och ingen religion kan naturligtvis längre väcka anspråk på att ha monopol på sanningen, men religiösa traditioner, liksom sekulära ideologier, behöver få komma till tals och mötas i passionerade samtal om hur vi tillsammans ska organisera vårt samhälle.

Den här attityden kontrasterar mot den som beskrivs i Fredrik Långs verklighetsbaserade novell om en disputation vid Åbo akademi år 1678: den gången måste vissa passager som uppfattades som hädiska strykas innan avhandlingen kunde godkännas. Då var det sekularismen som hade svårt att bli hörd. 

Kyrkan hade fortfarande en politisk och kulturell dominansställning  vid förra sekelskiftet när Rolf Lagerborg gick till storms mot klerikalismen i Nya Argus föregångare tidskriften Euterpe. Lagerborgs polemik presenteras av huvudredaktören Trygve Söderling i en artikel, där han framhäver att Nya Argus är djupt förankrad i en sekulär tradition. Men kanske troheten mot den anda Lagerborg företrädde idag kräver just det slags öppenhet för olika livshållningar som Vikström efterlyser.

Ordet ”upplyst” används ofta i betydelsen ”icke-religiös”. Den underförstådda tanken är att de troende lever i ett andligt mörker. Augustinus skulle förmodligen ha baxnat inför denna föreställning. Martina Reuter framhåller i sin artikel att upplysningstidens förnuftsideal (till exempel hos Kant eller Mary Wollstonecraft), till skillnad från vad man ofta föreställer sig, inte nödvändigtvis innebar ett antireligiöst förhållningssätt.

Det som framför allt kännetecknar debatten kring religionsfrågor vid det andra millenniets början (när den är som bäst) är att den inte automatiskt är kopplad till kravet att välja sida.

Numret kan anses epokgörande, eftersom det är första gången detta den svenska Helsingforsintelligentsians flaggskepp på bred front uppmärksammar religiösa företeelser.

Sjukvården, universiteten och den nya förvaltningen

Patientens pris av Maciej Zaremba är inte bara en kritik av den svenska sjukvården, utan samtidigt en vidräkning med New Public Management, den förvaltningsideologi som dragit fram över västvärlden under de senaste tre decennierna. I boken ingår också en essä av de svenska statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som ger en historisk bakgrund till och en saklig analys av ideologin – en analys som är behagligt fri från nostalgi för ”den gamla goda tiden”. Artikeln ger nycklar till en förståelse av det som sker inom universitetsvärlden i Finland, t.ex. varför man vid Åbo Akademi ser sig tvungen att avskeda 80 anställda samtidigt som de ansvariga personerna beviljas en (hemlig) bonus.

                             Öberg och Widmalm skriver bland annat:

Särskilt de yrkesgrupper som traditionellt haft visst utrymme att utöva sitt professionella omdöme i sin yrkesutövning, t.ex. läkare, lärare [och forskare förmodar jag], socialarbetare och domare, har under NPM-reformerna definierats som det problem reformerna ska hantera. De stramare tyglar som mer av resultatmätning och utvärdering för med sig ska säkerställa att dessa grupper arbetar ordentligt och inte försvårar förverkligandet av politiska beslut.

(Se även mitt tidigare inlägg här.)

Migrationsverket resonerar

Enhetschefen Tiina Suominen från Migrationsverket intervjuades i TV-Nytt 9.10. Verket hade beslutat att inte bevilja uppehållstillstånd för den sjuka fyraåringen från Syrien som nu finns på ett barnhem i St Petersburg. (Se inslaget här.) Hon sa att man inte kan göra ett undantag, eftersom regeln är att man bör söka uppehållstillstånd från ett land där man befinner sig lagligt – och flickan och hennes mor befinner sig olagligt i Ryssland efter att deras korta uppehållstillstånd gick ut.

Enligt Tiina Suominen kan man alltså inte göra ett undantag om det finns en regel. Där hugger hon kraftigt i sten: i själva verket är det bara i de fall då det finns en regel som man kan göra ett undantag.

                      Vad hon försöker säga (om hon över huvud försöker säga något) är att begreppet undantag inte har någon plats vid tillämpningen av rättsregler. Men i så fall hugger hon än en gång i sten. Västerländsk rättskipning och förvaltning är full av undantagsförfaranden: det finns möjligheter att ge dispens från en bestämmelse, att bevilja åtalseftergift, att ge amnesti, att benåda. Själva asylbegreppet är ju ett slags undantagsbegrepp.

                      Ett rättssystem utan undantagsförfaranden vore en outhärdlig despoti.

                      En annan poäng i sammanhanget är att Migrationsverket beviljar sig själv ett saftigt undantag från FN:s barnkonvention  - ett bindande dokument som också Finlands riksdag torde ha ratificerat.

Vad kan man skriva om? Tankar inspirerade av Philip Teir

Philip Teir har i Hufvudstadsbladet 8.8.2013 en tänkvärd kolumn om idén att bara de som tillhör en given kulturell gemenskap kan skriva om vad det innebär att tillhöra denna gemenskap. Johanna Holmström har fått sig påskrivet  av en kritiker, Lidija Praizovic, själv kristen, för att hon tillät sig att skriva om en muslimsk kvinnas erfarenheter. (Här en annan recension.) Teir konstaterar att om resonemanget skulle föras till sin spets blir all litteratur omöjlig.

Den finlandssvenska juristen Tore Modeen sade en gång ungefär att finlandssvenska forskare har en skyldighet att bedriva forskning kring finlandssvenska frågor, för det är bara finlandssvenska forskare som egentligen kan ha en insikt i den finlandssvenska verkligheten. Här uppmålas bilden av en värld där, säg, historiker i olika kulturkretsar bara bedriver forskning i den egna kulturkretsens historia, och där en historiker från landet X inte har det minsta att hämta av en historiker från landet Y, eftersom deras forskning inte kan ha några beröringspunkter. Risken är uppenbar att historieskrivningen under sådana omständigheter skulle bli ett verktyg för olika nationalistiska eller andra politiska intressen.

Modeens idé är befängd också därför att varje ansats till beskrivning av det som kännetecknar ett givet samhälle konstitueras av en jämförelse med andra samhällen. Om man till exempel säger att utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden bland finlandssvenskar är hög (eller låg), så är det här giltigt i den mån utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden i andra, i sammanhanget relevanta samhällen är lägre (eller högre).

Det som gäller samhällen gäller analogt för individer. Vi skulle knappast tro att var och en av oss är den största experten när det gäller våra egna brister, snarare tvärtom. Det finns saker vi vet om oss själva bara genom att upptäcka dem via andra, liksom det finns saker andra kan veta om oss bara i den mån vi själva är öppna om dem. Varken vår egen bild eller de andras (olika) bilder av oss är priviligierade som sådana. ”Tolkningsföreträde” är aldrig något som finns. (Detta innebär inte relativism, det innebär att alla har tillträde till debatten, och ingen har trumf på hand.)

(Här har jag inte ens tangerat frågan om vem som har förutsättningar att artikulera en upplevelse på ett sätt som når ut till människor som lever annorlunda liv.)

Modeens och Praizovic resonemang har oklara implikationer. Hur snävt borde vi definiera de gränser som medger möjligheten att beskriva ett liv? Kan en nylänning skriva om österbottningar, kan Närpesbor skriva om Korsnäsbor, kan de som bor vid Södra Hesperiagatan skriva om dem som bor vid Norra Hesperiagatan? Vilken instans ska ange de relevanta skillnaderna?

En seriösare invändning är den här: om tillhörighet till gruppen x är en nödvändig betingelse för att kunna skriva om medlemmar i gruppen x, då tycks detta ofrånkomligen gälla också förmågan att tillgodogöra sig dessa beskrivningar. Bara muslimer kan skriva och läsa böcker om muslimer, bara finlandssvenskar kan skriva och läsa böcker om finlandssvenskar osv. Detta påminner om den värld google försöker skapa åt oss: en värld där vi aldrig ska behöva konfronteras med åsikter eller perspektiv som avviker från våra egna. En mardrömsvärld.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Jag har medvetet ”gjort mig dum” i den här texten. Jag vet att när man diskuterar rätten att skriva om andra människors verklighet så handlar frågan i själva verket inte om vem som kan eller inte kan ha något belysande att säga om saken. Det handlar om ett slags politiskt ställningstagande, uttryckligen om en ”rätt”. Det Praizovic tar avstånd från är att en medlem av en priviligierad grupp gör sig till tolk för de underpriviligierades upplevelser. Hon kallar det att ”parasitera på andra kvinnors berättelser”. Hon medger samtidigt att invandrarflickorna själva inte skriver om hedersvåld, kanske för att de är fångade i klyftan mellan kulturer, kanske för att de inte har det erforderliga kulturella kapitalet. Men om de inte skriver om saken ska ingen skriva.

                      Resonemanget för tanken till två klassiska böcker. Harriet Beecher Stowe gav år 1852 ut romanen Onkel Toms stuga. Boken behandlar de svarta slavarnas predikament i de amerikanska sydstaterna, och den anses ha bidragit till slaveriets avskaffande. Holländaren Multatuli (Eduard Douwes Dekker) gav 1860 ut romanen Max Havelaar, som beskrev det koloniala förtrycket i Holländska ostindien (nuvarande Indonesien), och som sägs ha bidragit till kolonialväldets fall. Vad jag frågar mig är om Lidija Praizovic anser att Beecher Stowe och Multatuli parasiterade på de förtrycktas berättelser. (Sådana beskyllningar har för all del framförts mot Beecher Stowe inom det afrikansk-amerikanska samfundet.)

                      Exakt vad är det att ”parasitera”?

`                     Givetvis är Johanna Holmströms ambitioner av ett annat slag. Men även om hon inte är ute efter att skaka om ett samhällssystem i dess grundvalar, förefaller mig hennes strävan efter att klä några invandrarkvinnors upplevelser i ord legitim och värdefull.

Anna Fock och den ryska folksjälen

”Våld och ryssförakt dominerar rapporteringen om den ryska antigay-lagen, menar författaren Anna Fock. Med sin debutroman Absolut noll vill hon nyansera bilden genom att skildra hbtq-livet i S:t Petersburg.” 

Det kan vi läsa i en intervju i Svenska Dagbladet 25.7.13 (också Hufvudstadsbladet 30.7.13).

Längre fram säger hon, enligt reportaget: ”Korruptionen finns som ett tema i boken, liksom att komma över pengar. Det har aldrig funnits i den ryska folksjälen att bli rik genom att slita och arbeta hårt.” Det kan ju kännas förvånande att någon som vill nyansera bilden av det ryska samhället inte drar sig för att i svepande ordalag uttala sig om ”den ryska folksjälen”.

Det blir inte helt klart hur vi ska förstå hennes uttalande om den ryska folksjälen. Menar hon att det passar den ryska folksjälen bättre att bli rik genom korruption och andra (inkorrekta?) sätt att komma över pengar än genom arbete? Är inte detta en klassisk fördom om ryssar?