Massmördaren som filosof?

Men om någon faktiskt anser, på förhand, att det är en öppen fråga huruvida en handling som att ordna med en rättslig avrättning av oskyldiga bör vara helt utesluten så vill jag inte diskutera med honom: han har en korrupt själ.

(G. E. M. Anscombe: "Modern Moral Philosophy"; på svenska i Backström-Torrkulla, red: Moralfilosofiska essäer)

I en artikel under strecket (SvD 8.5.12) bjuder Isabella Varricchio upp den norske massmördaren till en filosofisk dans. Hon strävar efter att förstå hans tankevärld  genom att ställa den i relation till några politiska filosofer på modet, främst Carl Schmitt och Giorgio Agamben. I ivern att visa upp de danssteg hon behärskar tror jag att hon glömmer vem hon dansar med.

Varricchio skriver bland annat:

Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

Varricchio intellektualiserar massmördarens bevekelsegrunder utöver det han själv varit förmögen till. Hennes uppvisning balanserar på gränsen till det ansvarslösa. Hennes text är ingalunda ensam i sin genre. Tankarna går exempelvis till Stockhausens uttalande om elfte-septemberattacken som ett konstverk.

Raimond Gaita framför i boken Good and Evil: An Absolute Conception idén om en moralisk reductio: ett resonemang kan i sin akademiska kontext te sig oklanderligt men så snart vi frågar oss vilka konsekvenser det har i praktiken inser vi att det är vanvettigt. Ett exempel på det är utilitarismen: idén att ändamålen helgar medlen kan i teorin förefalla rationell men att fullt ut försöka leva efter den skulle vara ondskefullt eller omänskligt. Så länge filosoferna stannar kvar i sina elfenbenstorn låter man dem hållas. Man kanske till och med beundrar dem. Men om någon försöker omsätta sådana verklighetsfrämmande filosofier i praktiken visar det att omdömet sviktar.

Nu vill jag inte hävda att massmördarens tänkande, vare sig i hans manifest eller i den tolkning det ges av Varricchio, är intellektuellt respektabelt (idén om en individens självpåtagna legitimitet ter sig självmotsägande), vad jag vill ifrågasätta är hela den föreställning om förhållandet mellan tanke och liv som Varricchios artikel uttrycker, en föreställning som i själva verket löpt som en röd tråd genom den västerländska filosofins historia: bilden av det mänskliga livet som ett tillämpat tänkande - föreställningen att vårt liv svävar på en rymd av intellektuella konstruktioner. Föreställningen att vi lever i våra huvuden, att ordet föregår handlingen. Denna föreställning är givetvis smickrande för filosofernas uppfattning om den egna betydelsen: i idéernas rike regerar filosoferna allsmäktigt. Men i själva verket baserar den sig på ett missförstånd av tänkandets karaktär (som andra filosofer har påvisat): det är genom de sätt på vilka våra tankar och ord uttrycks i handlande som deras mening framträder. Tänkandet är en förlängning av livet, inte tvärtom.

Låt oss då ställa frågan: i vilken relation står massmördarens handlande till den islamofobiska retorik som odlas på tusentals bloggar över Europa? Det verkar finnas två sätt att besvara frågan. Man kan hävda att massmördaren helt enkelt verkställde det som de andra islamofoberna predikade. Han skilde sig från dem genom att han var mera konsekvent, "kompromisslös" som Verricchio skriver. Kanske tillägger man: anledningen till att de andra inte griper till vapnen är att de saknar mod eller handlingskraft eller förmåga att planera. Utan att märka det ger man då uttryck åt ett slags beundran. (Eller kanske säger man man man "inte vet" varför de andra inte gör det. Det förvånande blir då att så många inte ställer till massakrer. Men försök följa den tankegången till sin spets!)

Å andra sidan kan man hävda att gärningsmannen missförstod den islamofobiska retoriken. Han förstod inte att den var avsedd att stanna i cyberrymden, att den var en verbal sysselsättning, utövad av personer som (i de flesta fall) inte skulle vara beredda att begå massmord för sakens skull - vare sig de själva inser detta eller inte. Morden var något som denna retorik framkallade i en överhettad hjärna. Härmed inte sagt att denna retorik inte är förhatlig eller farlig, eller att de som utövar den inte skulle bära sin del av ansvaret för det som hände den 22 juli. Men om detta är det svar man väljer (och som jag är benägen att välja) så har man samtidigt markerat en gräns för vilket förhållande mellan tanke och handling man finner begripligt.