Sunday, April 22, 2012

En massmördares psyke

Två expertgrupper har fällt olika omdömen om den norske massmördarens tillräknelighet. En grupp ansåg att han led av paranoid schizofreni, en annan fann inga tecken på psykos. De flesta bland de överlevande och anhöriga - de som drabbats mest omedelbart av morden - välkomnar tanken att mördaren betraktas som straffgill. Det är en förståelig reaktion. Det paradoxala är att denna önskan delas av förövaren själv: hans värsta mardröm är att morden ska avskrivas som en galnings verk.

I själva verket är frågan kanske inte över huvud taget avgörbar. I alla händelser sätter den vårt tänkande kring mänsklig tillräknelighet på prov. Vår uppfattning uttrycker vår livshållning och vår relation till skeendena. Jag vill här framföra några argument för att massmördaren bör anses galen - hur långt de håller vet jag inte.

Har galenskapen en fysionomi?
Ett argument för att mördaren inte kan ha varit galen är det målmedvetna och rationella sätt på vilket han planlagt sina dåd. En galning, tänker man sig, kan inte ha den klartänkthet och uthållighet som krävs för ett så krävande tankearbete. Men människor kan vara galna på olika sätt. Gilbert K. Chesterton formulerade en aforism som är giltig åtminstone i vissa fall: "The madman is not the man who has lost his reason. He is the man who has lost everything except his reason."

Den psykiatergrupp som fann mördaren tillräknelig har å sin sida iakttagit honom i fängelset och inte upptäckt några tecken på psykos. Också det här resonemanget utgår från att mentalsjukdom måste visa upp en igenkännlig fysionomi, att det finns återkommande kännetecken på psykos. Men måste det vara så? Kan det inte finnas en galenskap som bara uppträder hos en unik individ?

Låt oss ta ett exempel: det räcker att en individ en enda gång gör ett allvarligt försök att gå på vattnet för att vi ska sluta oss till att hon åtminstone vid detta speciella tillfälle inte var vid sina sinnens fulla bruk - oberoende av vad som hände därförinnan eller därefter, och oberoende av hennes neurologiska tillstånd.

Att välja mord

Det har sagts att det vore blåögt att anse att onda handlingar i sig är mindre normala än goda handlingar. Men det handlar inte om tron på människans godhet, utan om en logisk asymmetri mellan goda och onda motiv i förhållande till vad som gör en handling begriplig. Onda motiv kräver en särskild förklaring för att bli begripliga, goda motiv är begripliga i sig. (Frågan har behandlats av Elizabeth Anscombe i hennes bok Intention. Den diskuteras också på ett klargörande sätt av Lars Fr. H. Svendsen i Ondskans filosofi, även om han bortser från sådana motiv som hämndbegär.)

Så här resonerar många: mördarens gärningar var visserligen onda, men han valde dem som en kalkylerad metod för att förebygga vad han uppfattade som ett hot mot den norska livsformen. Låt vara att idéerna om "den norska livsformen" och föreställningen om hotet från islam är suspekta - de här idéerna delar mördaren med många andra högerextremister. De är grumliga och hatiska men inte nödvändigtvis sinnessjuka. Massmördaren skiljer sig från de andra bara genom att han omsätter idéerna i handling.

Men det är just i relationen mellan idéer och handling som jag ser ett problem. För det första är det en betydande skillnad mellan att uttrycka en åsikt verbalt och att omsätta den i handling. Vad det innebär att "ha en åsikt" är inte entydigt. Man kan fråga sig hur seriöst en person som bara skriver blogginlägg omfattar de åsikter han uttrycker.

För det andra - och detta är den centrala poängen som mig veterligen inte blivit tillräckligt uppmärksammad - är relationen mellan pratet om ett islamskt hot och morden den 22 juli synnerligen tunn. Det är svårt att förstå att en omdömesgill person kan tro att morden skulle bidra till mördarens målsättningar. Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?

22-juli-mördaren tycks ha övervägt olika mordoffer innan han beslöt sig för att mörda ungdomarna på Utøya. Det som förblev konstant i hans planering var att ett större antal människor skulle mördas. Han var inte upptagen av tanken hur han bäst kunde motverka en islamisering av Norge, han var upptagen av att använda hotet om en islamisering som en förevändning för massmord. Det är framför allt därför jag finner det svårt att tro att han var vid sina sinnens fulla bruk.

5 comments:

Tove Hertzberg said...

Det här är det vettigaste jag läst om fallet B. hittills!
Massmorden tvingar oss att fundera över begrepp som ”ond” eller ”galen”. Det har ju också blivit uppenbart att (den norska?) psykiatrin inte har speciellt tydliga eller eleganta svar på frågan...
Jag tror att B. är både ond och galen, och att det också är väldigt synd om honom...
De alternativa diagnoserna i hans fall har ju varit ”paranoid schizofreni” versus ”psykopati”. Är han alltså en sjuk schizofren patient eller en ”frisk” men ond psykopat? Psykopater har ofta väldigt tidiga, svåra traumatiska barndomsupplevelser medan schizofrena patienter kan ha vuxit upp i förhållandevis ”normala” miljöer. Den ena gruppen anses ansvarig för sina handlingar, den andra inte..
Om B. är psykopat, borde han vara slug och manipulerande. Om hans syfte var att få omvärldens uppmärksamhet har han lyckats. Om han var slug, skulle han beredvilligt bli förklarad galen, för att undkomma straff. Men då skulle alla hans argument förstås även avvisas, och ingen skulle ta hans handlingar på allvar. Skillnaden mellan B. och Hitler (om man tittar på vad de skriver) är hårfin, men Hitler fann sin publik FÖRE han tog itu med att avrätta ca 6 miljoner människor. Skillnaden ligger alltså i timingen? Och att få massorna med sig? Det är där som galenskap och ondska flyter ihop?
Det första psykiaterteamet som undersökte B. ansåg att han led av paranoid schizofreni –utan att egentligen förklara varför. Det är verkligen inte entydigt att han skulle uppfylla kriterierna för denna diagnos. Det följande teamet ansåg att han inte var psykotisk, utan led av svår personlighetsstörning. Blir han verkligen mindre sjuk då?
Själv blev jag väldigt bedrövad då jag hörde av journalisterna som bekantat sig med fallet, att B. som 4-åring undersöktes av en psykolog för att dagis var orolig över hans beteende. Psykologen misstänkte sexuellt utnyttjande av barnet från moderns sida och ansåg att omedelbert omhändertagande vore att rekommendera. Inget gjordes...

vh said...

Tankevekkende innlegg.

Det är svårt att förstå att en omdömesgill person kan tro att morden skulle bidra till mördarens målsättningar. Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?

Målet var kanskje ikke å forhindre eller motvirke noe som helst. Skal man tro det såkalte manifestet, var terroren ment som et PR-stunt. Han har også omtalt rettsalen som den perfekte arena for ideologisk propaganda. Mye tyder på at han myrdet 77 nordmenn, ikke i den tro at dette skulle motvike islamiseringen av Norge, men fordi dette kunne skaffe ham en talerstol hvorfra han kunne spre anti-islamismens sak.

Dette er naturligvis galskap. Jeg har også tenkt på Chesterton. "The madman is not the man who has lost his reason. He is the man who has lost everything except his reason." Beskrivelsen er treffende, i alle fall hvis vi med ”fornuft” (reason) mener "mål-middel-fornuft". Målet om oppmerksomhet har han jo oppnådd. (Med en litt videre definisjon av "fornuft" virker morderen verken rasjonell, analytisk eller skarptenkt: Hele hans politiske virkelighetesforstålse bærer alle klassiske tegn på konspiranoia.)

I själva verket är frågan kanske inte över huvud taget avgörbar.

Ikke bare vil alle svar reflektere vår livsholdning og vårt forhold til hendelsene. I norsk rettspraksis er spørsmålet om tilregnelighet ytterligere komplisert av det faktum at det er gjerningsmannens psykiske tilstand i selve gjerningsøyeblikket som avgjør saken. For å kjennes strafferetslig utilregnelig må mannen ha vært psykotisk i gjerningsøyeblikket. Diagnosen paranoid-schizofren holder ikke. Spørsmålet er altså om mannen var psykotisk den 22. juli -- "oberoende av vad som hände därförinnan eller därefter," så å si. Tilsynelatende er dette et empirisk spørsmål, men jeg aner ikke hvordan man skal undersøke saken. Ved å iaktta mannens oppførsel i fengsel?

Åsa Slotte said...

Det kanske inte är paradoxalt att mördaren och de som drabbades mest bägge vill se honom straffad. De verkar ha olika skäl till det. Offren och deras anhöriga vill kanske se honom inlåst, vill ha rättvisa och hämnd medan straffet för mördaren själv handlar om dådets betydelse för honom själv, i den verklighetsbeskrivning som han ger. D.v.s. ifall han skulle ges en diagnos, om han skulle intas på mentalsjukhus, skulle hans handlingar bli betydelselösa (en galnings verk) och hela hans grandiosa självbild skulle rämna.

Mördarens världsbild delas av många, den slutsatsen kan man dra då man läser om högerextremism idag. De fakta som de högerextrema eller populistiska ger stämmer dock inte. Det finns t.ex. en utbredd idé om att muslimer föder väldigt många barn och därför hotar Europa demografiskt – men ser man på födslotal så föder unga muslimska kvinnor inte alls barn i en takt som de extrema hävdar och dels bygger sin hatideologi på. Jag tänker att en fråga som kommer in är vilka uppgifter som en Breivik tar som fakta och vilka uppgifter han t.ex. skulle betrakta som en lögn. Kanske kunde man säga att hatet, rasismen redan finns där och att han väljer de fakta och den världsbild han behöver? Inte så att han så att säga utifrån fakta sluter sig till att en islamisering är förhanden. Det är kanske viktigt för att ta ställning till huruvida han är omdömesgill eller inte. Jag skulle kanske säga att det finns en möjlighet att paranoian eller galenskapen finns där redan innan han tar till sig världsbilden – som sedan ”bekräftar” det ursprungligen förvrängda perspektivet. Därför blir det svårt att utifrån den högerradikala världsbilden ta ställning till om han är galen eller inte. Jag håller med om att det att han rationellt planerade och utförde dåden inte kan avgöra om han är en galning eller inte. Men eftersom den högerextrema rädslan för islamisering är så komplex så tror jag heller inte att han nödvändigtvis hade en idé om att mordet på 77 människor skulle motverka islamiseringen av Norge. Mördaren har en tanke om att islamiseringen hänger samman med marxism, feminism och postkolonialism (där dessa idériktningar bl.a. har försvagat den norska mannen, som ses som ett slags försvarare av den (fiktiva) rena norska identiteten.) Mordet kan kanske ses som ett slags hämnd för sveket mot Norge, kanske som terror (dvs att skapa en rädsla bland socialister) och såhär.

Men hur man skall avgöra varför Breivik valde våldets väg till skillnad från andra som delar hans världsåskådning är svårare att besvara. Kan man kanske tänka sig att han dels var en högerextremist med en viss världsåskådning men samtidigt inne i t.ex. en psykos då han sköt? D.v.s. att han avskydde vänstern och islam såsom många européer gör idag, men att han först då han befann sig i ett sjukdomstillstånd började planera och utföra massmordet? Men jag kan inte ta ställning till om han var psykotisk eller om en annan diagnos bättre fångar hans beteende, eftersom jag inte är psykiater. Jag tänker mig alltså att det är möjligt att det finns någon eller några störningar, rädslor eller vad det nu kan vara – som förklarar varför han tar till sig den islamobofobiska världsbilden. Vad det är kan jag heller inte bedöma. Men jag tror inte att man bara genom att se på hans världsbild och hur handlingarna hänger ihop med den kan avgöra om han är en galning eller inte. Men nog att det är möjligt att fobier, paranoia…delvis uttrycks i att man tar till sig en sådan världsbild. (Men det finns förstås också socioekonomiska skäl m.m. till dagens hat i Europa. Hit hör Breivik kanske inte, han sägs ju ha varit rätt välställd ekonomiskt)

rattataa said...

Nån som kan tänka sig att Breivik egentligen ville döda alla de norska ungdomar, som fungerade sunt i sina relationer De som kunde åka på ungdomsläger och hade likartade familjer och förhållanden att visa upp för kamraterna och dejtarna Att Brivik aldrig kunnat göra detta när han växte upp, och aldrig funnit sig tillrätta i "det norska" Att han såg sig som en enorm "utanförskapmänniska" Att han inte alls tyckte att muslimer "tog över" Norge utan bara att de kunde få det han aldrig fått? Att han sedan "inte förstod och inte förlät" muslimerna gavs förutsättningar att lyckas med detta (?) Deras föräldrar var inte utnyttjande och skapade outplånliga underlägsenhets occh utanförskapskänslor På ett sätt (!) "Stackars Breivik"

Anonymous said...

Ganska fint inlägg. Jag snubblade precis på din blogg och ville säga att jag verkligen har njutit som besöker din blogg inlägg. Efter allt jag kommer att prenumerera på ditt RSS-flöde och jag hoppas du skriver snart igen!