Om konsten att tänka - svar till Martina Reuter

Jag är snarare beredd att försvara matematikundervisningen både för dess egen skull, som en viktig del av allmänbildningen, och för dess stora tillämpbarhet, än för dess pedagogiska överslagseffekter.

Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)

Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:

1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.

2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.

3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.

Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.

Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.

Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.

Om konsten att tänka

I tv-programmet ”Din morgon” 22.11 framhöll filosofen Martina Reuter att matematikundervisningen i skolan är viktig för att den hjälper en att tänka logiskt. Det här är något hon i alla händelser som filosof haft nytta av, sade hon.

Påståendet väcker en intressant fråga, som gäller olika ämnens överslagseffekter. Detta är givetvis svårmätbart, och i olika tider har man haft olika syn på hur man bäst kan ”fostra tanken”. Berättaren i Thomas Manns Doktor Faustus hävdar t.ex. att det bästa sättet att tillägna sig ett disciplinerat tänkande är att studera latin: tolkningen av latinska satser kräver omutlig konsekvens och uppmärksamhet för detaljer. Så resonerade man också förr i England, när man ansåg att den bästa grunden för en karriär i det brittiska imperiets tjänst var en examen i klassiska språk från Oxford eller Cambridge. I vår tid är det snarare de formella vetenskaperna som åtnjuter särskild prestige: matematik, symbolisk logik, statistik, datorvetenskap, lingvistik.

Själv lutar jag snarare åt den motsatta uppfattningen: det finns ingen kungsväg till intellektets utveckling, utan olika frågor kräver olika tankeförmågor. Att vara en skicklig strateg, att få igång en bilmotor som stannat mitt på landsvägen, att ställa diagnoser och kurera sjukdomar, att vinna i poker eller i schack, att skriva en roman, att vinna väljarnas förtroende i politiken, att bygga ett hus, att förmedla i konflikter (mellan stater eller mellan äkta makar), att lösa en kriminalgåta, att driva ett företag, att spåra en varg, och så vidare – allt detta är verksamheter som kräver sin särskilda form av självdisciplin, iakttagelseförmåga och fantasi. De åtnjuter olika grader av prestige i vårt samhälle, men detta säger ingenting om att någon av dem skulle vara mera krävande eller grundläggande än de andra.

Med att tänka logiskt kan vi antingen avse det tänkande som krävs inom formella discipliner som symbolisk logik eller matematik, eller förmågan att resonera klart kring det problem man har för handen. Vad man framför allt tillägnar sig i de formella disciplinerna är en viss tankestil: en form av abstrakt tänkande. Men det finns ingen anledning att tro att studier i symbolisk logik eller matematik skulle befordra förmågan att tänka logiskt i andra sammanhang. Ifall de gjorde det borde man kunna märka att logiker eller matematiker skulle vara särskilt framgångsrika i alla de sammanhang jag nämnde ovan, men det är de inte, inte ens i poker (däremot ofta nog i schack).

Dags att slopa tvångssvenskan?

Fred Karlsson, professor i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet, intervjuades i tv-nytt 19.11. Han ansåg att goda skäl talar för att den obligatoriska svenskundervisningen i finska skolor ska slopas. Om undervisningen görs frivillig leder det till mindre undervisningsgrupper med högt motiverade studenter, som verkligen har utsikter att lära sig språket. (Det är ett omdebatterat faktum att dagens undervisning inte efterlämnar några märkbara spår i många elevers förmåga att använda svenska.)

Ett slopande innebär inte en så genomgripande historisk förändring som många kanske tror. Svenskan har varit obligatorisk för alla elever i bara cirka 30 år.

Karlssons enligt mitt tycke starkaste argument var, att det inte borde vara SFP:s eller den svenska språkgruppens sak att diktera undervisningen i finska skolor. Många finskspråkiga upplever detta som ett försök att omyndigförklara dem. Genom att acceptera att obligatoriet slopas skulle man däremot uppnå en välvilligare inställning till de svensktalande.

Intervjun anslöt sig till Karlssons tal vid Svenska dagens huvudfest i Lovisa

Få se om Karlssons tankar väcker gehör. En vanlig reaktion bland svenska opinionsbildare är att anse en uppluckring av språkkraven inte ens kan diskuteras (vilket Jutta Zilliacus fick erfara när hon väckte frågan för några år sedan). ”Stonewalling” kallas detta på engelska. Det här hänger ihop med en ovilja eller oförmåga att betrakta frågan ur den andra språkgruppens synvinkel – något som med all önskvärd tydlighet illustrerades i Slaget efter tolv 26.10.10, då Timo P. Huhtinen försökte ge en analys av hur frågan om skolsvenskan ter sig i många finskspråkigas ögon, och han av Folktingets Markus Österlund blev bemött med just den oförståelse han försökte påtala. (Å andra sidan bottnar förstås den svenska kompromisslösheten i en rädsla för framtiden – en rädsla som, tror jag, är kontraproduktiv.)

Många finlandssvenskar biter sig fast i legalitetsaspekterna. Men legalitet utan legimitet är ett dåligt skydd. Och det är legitimiteten i bestämmelserna om obligatorisk svenskundervisning som många medlemmar av folkmajoriteten har svårt att omfatta.

Inslaget i tv-nytt illustrerades för övrigt med en intervju med några flickor i ett finskt högstadium i Kronohagen. De bedyrade att de gärna läste svenska och att svenskan borde vara obligatorisk. Nyhetsteamets avsikt var kanske att förmedla en föreställning om att finska elever tycker om att läsa svenska och gärna har kvar obligatoriet. Man kan fråga sig hur representativa för landets skolelever de här flickorna var.

Kanske inslaget ska tolkas som ett försök att antyda att Karlsson är ute i ogjort väder. Det utgör i så fall ett försök till vinkling som inte är värdigt vår svenska tv-kanal.

Gäll retorik slår tillbaka

Vid en promenadväg i Fågelsången invid Tölöviken i Helsingfors har någon organisation ställt upp en stor gravstensliknande sten. Under orden ”ITSEKKYYDEN MUISTOMERKKI” (”Ett minnesmärke för själviskheten”) räknar man upp namnen på alla de riksdagsledamöter som i somras röstade för en utbyggnad av kärnkraften.

Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.

Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).

Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.

(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)