Ralf Långbacka fick i år det Tollanderska priset som utdelas av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Han är att gratulera till en välförtjänt utmärkelse.
I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.
Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.
Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.
Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.
Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.
Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Håller med. Anglo-antipatin har starka rötter på våra latituder och longituder. Skulle dessutom vilja tillägga att ordet underhållning är oerhört mångbottnat, komplext, och kan användas bl a just i den där klichémässiga betydelsen som likställer den med tidsfördriv. Men varken underhållning eller ens tidsfördriv är väl så enkla fenomen som det kan tyckas. Båda kan vara viktiga i sin egen rätt. Om underhållning konstrueras som en motsats och motpol till någonting annat uppstår frågan vad detta andra då är som inte är underhållning. Poängen är just den som bloggen tar upp, att underhållning då blir ett pejorativt uttryck för allt det man själv inte råkar gilla. Men var inte och är inte t ex Shakespeare, Cervantes och Dante, för att nu plocka tre författarnamn ur högen, alla också extremt underhållande?
Post a Comment