Debatt till varje pris?

Det är svårt att förstå varför man vill inbjuda trafikexperten Klaus Bremer till en debatt om sexuella trakasserier (Slaget efter tolv 26.11). Jag misstänker att han blev inbjuden för att man hoppades att han skulle säga något kontroversiellt.

Det här hänger ihop med föreställningen att huvudsaken är att saker debatteras. Men allt beror på debattens nivå. En debatt som sänker nivån på den allmänna medvetenheten har inget värde, tvärtom. Vi lider tydligen av ett slags debattfetischism. Liksom när folk släpper ur sig dumheter och sedan försvarar sig med att de "bara ville väcka debatt".

Man skulle knappast anordna en debatt mellan förespråkare och motståndare till skolmobbning. Men det som Bremer hade att säga skulle kunna jämföras med någon som säger att man måste förstå skolmobbning eftersom det ligger i människans natur att gadda ihop sig mot de svagare, att mobboffren har blivit dåliga på att slå ifrån sig, och att gränsen mellan normalt umgänge och mobbning är en linje dragen i vatten.

Ju mera ovidkommande motpartens argument är, desto svårare är det att bemöta dem. Man måste beundra Sara Eklund och Malin Gustavsson, som klarade sig med den äran.

Hellre en hederlig tjuv

Stefan Johansson, en funktionär i Svenska folkpartiet, gör bort sig på en mottagning på svenska ambassaden, genom att tafsa på obekanta kvinnor. Maria Björnberg-Enckell, ledande politiker inom samma parti, söker i sin blogg en förklaring till hans beteende. Exakt vad hon har sagt är inte klart, men tydligen ansåg hon att förklaringen låg i hans klassbakgrund eller i att han var hemma från skärgården. Hon sade tydligen å ena sidan att han inte var inkommen i ”de finare koder” som gäller vid sådana här tillfällen, å andra sidan att han inte hörde till dem som hade fått lära sig att behärska sig, sitta raka i ryggen osv.

Jag misstänker att hon trodde sig urskulda hans handlande, alltså att inlägget skulle uppfattas som välvilligt. Men därigenom blir det i själva verket mera nedlåtande. Det var inte en upprörd reaktion, utan var ett genuint uttryck för hennes samhällssyn, en syn som hon tydligen räknade med att andra skulle dela. (Jag vet inte om de var så, men så förefaller det.)

Av någon anledning för det här fallet mina tankar till något som inträffade för flera år sedan (utan likheter i övrigt). En flicka från Finland hade rest till USA som utbyteselev, men avbröt sitt besök. Modern krävde att de skulle få pengarna tillbaka, eftersom dottern hade placerats i en svart familj. Det som gjorde intryck på mig var inte moderns rasism som sådan, utan den aningslöshet med vilken hon tog för givet att andra skulle anse att hennes klagomål var befogat: ”Det måste ju alla förstå att en finsk flicka inte ska behöva bo i en svart familj.”

I en viss mening gick moderns rasism djupare än den gör hos medlemmarna av Ku Klux Klan. De skäms trots allt över sin rasism inför omvärlden, inför varandra, och kanske i grunden också inför sig själva. Varför skulle de annars gömma sig i sina kåpor? Den finska kvinnan paraderade däremot stolt och aningslöst sin rasism på öppen gata.

(Jag kommer också att tänka på ett helt annat fall. En bekant till mig i Ekenäs blev en gång av med sin cykel. Ett år senare hade tjuven ställt tillbaka cykeln, visserligen illa medfaren och tillknycklad. Nu är jag rädd för att tjuven intalade sig att han därigenom inte egentligen hade stulit cykeln. Och jag tänker att jag definitivt skulle föredra en hederlig tjuv som inför sig själv tillstår att han är en tjuv och inte försöker lämna tillbaka sitt stöldgods efter ett år.)

Inget glatt budskap

Stefan Johansson tafsade på kvinnor – ”men han var inte här för att predika jämställdhetens evangelium”.

Miljöministern körde stadsjeep – ”men han var inte här för att predika energisparandets evangelium”.

Förra polischefen åkte fast för rattfylleri – ”men han var inte här för att predika rattnykterhetens evangelium”.

Halvar Sandell visade en blodig abortvideo – ”men han var inte här för att predika kärlekens evangelium”.

Heteronormativity?

Heterosexuals wishing to outlaw same sex marriage are in effect saying (in view of the divorce rates among heterosexual couples):

"We don't want it, but you can't have it."

Vreden är en dålig kompass

Betydelsen av vrede och med den besläktade känslor som avundsjuka, svartsjuka, skadeglädje eller hämndlystnad ligger inte bara, eller kanske ens i huvudsak, i att de får oss att förhålla oss negativt till den eller dem som provocerat oss. Lika viktigt är att de förvränger vår bild av verkligheten.

Den globala bankkrisen gör det lockande att tänka att den beror på att människor som arbetar inom finanssektorn är arroganta, snikna och ansvarslösa. I viss mån är de förstås det, men finns det egentligen några skäl att tro att de är det i högre grad än människor inom andra yrkessektorer: forskare, politiker, sjukvårdspersonal, eller präster för den delen? (Jag menar inte att alla människor är arroganta, snikna och ansvarslösa i grunden, bara att dessa sidor av den mänskliga naturen – vid sidan av idealism, sanningskärlek och offervilja – spelar in i de flesta mänskliga företag.)

Givetvis har de som arbetat inom finanssektorn fått en knuff framåt av omständigheterna: de har, som man säger, blivit fartblinda.

Jag har själv, måste jag erkänna (liksom många andra), en blind punkt när det gäller George W. Bush. Jag betvivlar inte att det finns objektiva skäl att anse att han är USA:s minst kompetenta president sedan Harding eller Hoover. Vad jag avser är sättet att förhålla sig till honom. Varje gång han blir beskylld för ett missgrepp eller en felbedömning är jag å ena sidan redo att tro på beskyllningen – och å andra sidan skänker det en viss tillfredsställelse att göra det. I det ligger det en blindhet.

Jag tror att de flesta av oss kan tänka på egna exempel.

Ljusdrottningen

Nu har HBL:s läsare återigen en chans att rösta om vilka av de tio kandidaterna som har ljust hår.

Tillagt 3.12: jag måste tillstå att min skepsis kom på skam. I år valde HBL:s läsare en relativt mörkhårig lucia.