Ett språk – en själ

På ett sjukhus i Uppsala har cheferna reagerat mot att två anställda talat finska med varandra på arbetstid. Ens första reaktion är att man blir förbluffad över att detta kan upplevas som ett problem. Sedan slår det en att chefernas reaktion är ett uttryck för den förvirring användningen av flera olika språk kan ge upphov till i ett samhälle där man är van vid att alla talar samma språk. Man vet inte hur man ska förhålla sig till en sådan situation.

(Fast det är kanske inte en tillfällighet att det förgripliga språket var just finska. Om de anställda hade talat engelska sinsemellan hade det knappast lett till samma uppståndelse. Engelska betraktas inte i Sverige som ett främmande språk. Möjligen kunde de tvärtom ha fått ett bonus för att de talade engelska.)

För den som lever i en enspråkig miljö kan idén om monoglotta nationalstater fortfarande framstå som en naturlig tingens ordning. (Det är samma mentalitet som får en del rikssvenskar att förtränga medvetandet om att det talas svenska i Finland. Kyparen på en restaurang i Stockholm frågade en gång min son och mig om vi var från Åland. När vi svarade att vi var från Finland frågade han: ”Varför talar ni inte finska då?”)

Det speciella slags handikapp det innebär att leva i ett monoglott (eller som en redaktör uppfattade ordet: ”mongo-lott”) samhälle delas i själva verket av en stor del av Finlands och Sveriges befolkning, liksom av befolkningen i många av Europas stora stater, i USA osv. När vi finlandssvenskar ibland suckar över det jobbiga i att vara tvungna att uträtta komplicerade ärenden på finska glömmer vi lätt att det samtidigt är en bonus att växa upp i en omgivning där flerspråkigheten är ett naturligt tillstånd.

***

Texasguvernören John Connally (han som satt i bilen med John F. Kennedy 22.11.1963) var också ett en språkighetens offer. När han ställdes inför förslaget att det skulle undervisas spanska i skolorna i Texas svarade han: ”If English was good enough for Jesus, it is good enough for us.”