Det goda regnet

Det är egentligen synd att vi människor har så svårt att fördra regn.

Betraktat som naturfenomen är regnet betydligt märkligare än solskenet. Det är produkten av en mängd samverkande faktorer. Solen skiner överallt i vårt solsystem, det är i stort sett bara här på Tellus som det regnar vid vissa valda stunder.

Det är, tror jag, en av människans instinkter att skydda sig mot regn. Efter ett dopp i kyligt havsvatten flyr vi undan regnet: vi avskyr att få vatten över oss från skyn. I gångna tider kan detta ha varit nödvändigt som ett sätt att bevara kroppsvärmen. Men för dem som lever i civilisationen utgör regnet som sådant inte någon betydande fara. Tyvärr kan vi inte frigöra oss från instinkten.

(Till skillnad från snö har ju regnvattnet för övrigt den tilltalande egenskapen att det söker sig bort av sig självt - även om det kan åstadkomma skada när det regnar till överdrift.)

Det finns förstås trista, menlösa eller monotona regn, ett oavbrutet duggande eller strilande, och det finns grymma, kalla regn - å andra sidan finns det regn som dråsar ner i vackra dramatiska kaskader, och som tvingar människor att ta betäckning under närmaste träd eller tak.

Men vilken ljudupplevelse kan överträffa ett regn när det är som bäst? Ett jämnt, ymnigt, långsamt sommarregn. Ett mång-polyrytmiskt smattrande, droppande, susande - en tredimensionell förnimmelse, lik vågornas svall vid havsstranden.

Kallis och fredsbevararna

Kristdemokraternas Bjarne Kallis har enligt radionyheterna (18.7) sagt i offentligheten att Finlands fredsbevarare omedelbart bör tas hem (jag fick inte klart för mig om han talade om Afghanistan eller Libanon eller båda). Han gav däremot inte någon hållbar motivering för sitt ställningstagande (i varje fall ingen som återgavs i radio).

Det är klart att läget i de här länderna kan utvecklas på ett sätt som gör fredsbevararnas närvaro meningslös. Man kan inte vara fredsbevarare om det inte finns någon fred att bevara.

Däremot kan man tyvärr inte inställa ett fredsbevararuppdrag bara därför att uppdraget är riskfyllt. Man slopar ju inte heller polisväsendet därför att poliser blir dödade i tjänsten.

Den enda motivering Kallis gav var klart populistisk. Han sade att det inte låg i Finlands intresse att ha fredsbevararna på plats. Vad jag kan förstå har det inget med saken att göra.

Finland har fått erkänsla för sin beredskap att ställa upp med fredsbevarare (detta är ett av de få områden där Finland som stat uppfyller sitt globala ansvar). Man kan hävda att det ligger i världssamfundets intresse att man förebygger våldsamma konflikter. (Ser man däremot enbart till Finlands snäva intresse, så borde man förstås ligga lågt och hoppas att andra axlar ansvaret.)

Men mest av allt handlar det om att förebygga att oskyldiga civila blir offer för krig och våld. Det är viktigt i sig, där uppstår frågan om intressen över huvud taget inte.

Kallis brukar vara klartänkt. Det här inpasset nådde inte upp till hans normala nivå.

Quod licet Iovi non licet bovi?

I HBL 15.7.07 tog Märta Tikkanen avstånd från Sanna Tahvanainens sätt att karakterisera Henrik Tikkanen med ett starkt negativt epitet. Repliken fälldes i FST:s program om Märta Tikkanen 14.7. Det var ändå tydligt att Tahvanainen uttryckte en slutsats hon dragit av Märta T:s texter om sitt äktenskap, och inte uttalade sitt eget omdöme om Henrik T.

I HBL 20.7 drar Ralf Friberg till med ”De mortuis nihil nisi bene” (”endast gott om de döda”). Jag undrar i vilka sammanhang och hur länge den principen ska följas. Bör man sålunda aldrig uttala sig kritiskt t.ex. om avlidna politiker och andra märkespersoner?

Det blir ju också smått egendomligt om man nog får uttala sig berömmande om en avliden, men däremot inte kritiskt. Friberg skriver: ”Henrik Tikkanen var en ... mångsidigt begåvad och kunnig människa... I mina ögon var han en generös och spännande människa.” Å andra sidan medger han att Henrik Tikkanen hade problem med spriten. Är inte detta en kritik? Eller menar han att alkoholen urskuldar allt? Så kan man väl ändå inte resonera. Och även om så vore: det första glaset tar man i varje fall på nykter kula.

Märta Tikkanen följer åtminstone inte Fribergs princip i sin bok Två. Boken innehåller starka kritiska uppgörelser med hennes man. Den utstrålar beundran för Henrik Tikkanen, men också sorg och förbittring över konflikterna i deras liv.

Henrik Tikkanen har blivit en offentlig person, både genom hans egna böcker om sitt liv och genom hennes böcker om deras äktenskap. Därigenom har var och en av oss, som läsare, inbjudits att förhålla oss till denna relation. Märta Tikkanen har avhänt sig rätten att avgöra vilka läsningar som är tillåtna.

Eller handlar det hela om vem som har rätten att uttala sig? En yngre kvinnlig författare bör inte ta sig samma rättigheter som etablerade kulturpersoner? ”Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe.”

Om att utvisa somalier

Både Hufvudstadsbladet och Radio Vegas Radiohuset hade 11.7.07 en enkät där allmänheten uppmanades ge sina synpunkter på utvisningen av somaliska ungdomsförbrytare. Resultatet var vad man kunde ha väntat sig: det kom en flod av mer eller mindre förtäckt rasistiska inlägg som stödde utvisningen, och bara ett mindre antal mera försonliga ställningstaganden.

Varför var detta väntat? Knappast för att finlandssvenskar är så utpräglat rasistiska. Utan snarare för att det i sådana sammanhang är rasisterna som har lättast att aktivera sig. (Och varför är det så? Kanske alla problem är enkla för den hatiska blicken?)

Det som förvånar mig är att man ställde frågan. Den som formulerar frågor har också ett ansvar. Var man så aningslös?

Itellioner

Posten i Finland har bytt namn till Itella. Vad ska postiljonerna kallas? "Itellioner"?

Kristian Donner och vetenskapsbyråkratin

I en insändare i HBL 8.7.07 gör Kristian Donner, professor i zoologi vid Helsingfors universitet, några träffande iakttagelser om det utredningsvälde som just nu grasserar vid våra universitet:

Faktum är att en svällande byråkrati inom EU, vid undervisningsministeriet och universiteten står som oförtröttlig producent av en skenverksamhet, som det vid sidan av det riktiga akademiska arbetet inte finns (det vill säga inte borde finnas) utrymme för. Jag avser ... toppstyrda lekar med organisations­scheman, strategier och utvärderingar, som oftast är irrelevanta, men inte sällan har direkt skadliga syften...

En sorglig kulmen nåddes 2005 då universitetet på en gång genomförde en utvärdering av forskningen (genom att snällt följa alla direktiv producerade enbart institutionen för bio- och miljövetenskaper för detta ändamål 16 000 sidor papper), det nya lönesystemet (en fiktiv poängsättning av alla anställda enligt en Prokrustes-princip där personalen skulle klämmas in i en så gott som oförändrad lönesumma) samt exa­mensreformen enligt Bologna-avtalet (konstruerad som ett berg som födde en mus).

Allt detta måste ju göras, så varför klaga? Lät­tast kommer man undan om man fullgör sådana uppdrag kvickt och dumt, och det gjorde väl de flesta. Vill man vara tjatig kan man förstås fråga sig vilka intellektuella och moraliska konsekvenser det får om en grupp, som förmodas stå för kritiskt tänkande, alltid väljer att av bekvämlighetsskäl delta i de kollektiva lögnerna.

Donner nämner också den kanske mest huvudlösa idén av alla, den s.k. auditeringen av kvalitetssäkringssystemet, som inte har (eller ens är avsett att ha) något med kvalitet att göra: vad EU önskade sig var en enorm, detaljerad sammanställning av alla beslutsprocesser inom universiteten från lägsta till högsta nivå; något som antogs säkerställa att dessa beslut i all framtid kommer att fattas i en och samma givna ordning. Alla som någon gång arbetat inom en organisation torde omedelbart förstå att man på det här sättet skapar en dubbel verklighet: en pappersverklighet vid sidan av den verkliga verkligheten. Ju mera detaljerad en beskrivning görs, desto större blir avståndet mellan den och det som verkligen sker. (Tydligen har man ändå i Helsingfors lyckats minimera följderna av det här direktivet.)

Att leva med dubbla sanningar är något i varje fall humanister länge varit tvingade till. Varje gång man gör en projektansökan måste man kamouflera projektets seriösa ambitioner bakom en ideologiskt korrekt och moderiktig jargong, om man ska ha en utsikt att få pengar. (T.ex. genom att, i förekommande fall, ge det hela en "finlandssvensk" vinkling). Men det är onekligen demoraliserande och också riskabelt: Potemkinkulisser har en benägenhet att på oförutsägbara sätt påverka den verklighet de är avsedda att dölja.

Hur man undgår att vara feminist

Kvinnor som intervjuas framhåller ofta att de inte är feminister. Män å sin sida får inte ens frågan.

Anta att en feminist är en person som anser att vi lever i en kultur där kvinnor, i sin egenskap av kvinnor, i många sammanhang blir åsidosatta eller sämre behandlade än män, och att det är angeläget att motverka detta förhållande. Det är kanske en rimlig definition.

Med den definitionen måste man, för att inte vara feminist, antingen vara blind för vissa drag in den egna kulturen eller likgiltig för rättvisa. Det vill jag hävda.

Man kan givetvis vara feminist och samtidigt anse att det finns sammanhang där män, i sin egenskap av män, blir åsidosatta eller sämre behandlade än kvinnor. Det ena utesluter eller uppväger inte det andra. Det handlar inte om att välja sida.

Elisabeth Rehn och vapen till Afghanistan

Elisabeth Rehn motsätter sig att man ger vapen till den afghanistanska regeringen (HBL 4.7.07). Hon är en omdömesgill person, och jag har inga förutsättningar att bedöma om ståndpunkten är välgrundad, även om den kan verka överraskande.

Däremot är jag förvånad över det exempel hon åberopar. Hon hänvisar till att man under inbördeskriget i Bosnien belade landet med ett vapenembargo, och låter förstå att detta var ett lyckat beslut. Men vad jag ha förstått berodde tragedin i Bosnien till stor del just på att regeringen i Sarajevo inte gavs resurser för att försvara den lagliga ordningen. (Det är som om man skulle vägra sälja vapen till polisen för att den organiserade brottsligheten är alltför omfattande.)

Men kanske jag är fel underrättad.

***

Tillägg 9.7: I dagens HBL ger Yrsa Grüne några av de argument mot vapendonationen som jag efterlyste.